En fråga bara…

En sak jag blir galen på är män och kvinnor som reagerar på nyheter och rapporter om mäns våld mot kvinnor, femicid, kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning med ”det där är ingen riktig man!”, ”RIKTIGA män slår inte kvinnor!” eller ”vilka ondskefulla personer det finns!”.

ÄR NI DUMMA I HUVUDET??? Jag bara undrar.

Trevlig helg!

Styckmördaren Kristoffer Johansson är en man

Varför måste jag respektera en styckmördares känslor? Varför måste jag skriva ”hon” om honom i en diskussionsgrupp som handlar om mäns (ibland dödliga) våld mot kvinnor? Han kommer aldrig läsa det. Han kommer aldrig ta del av det. Bryr jag mig om han tar del av att jag kallar honom för honom och inte henne som begärts? Nej, jag gör inte det. Så varför måste jag visa en styckmördare respekt?

Det handlar om alla andra som läser, skriver de. Det är aldrig okej att vara transfobisk. Men varför måste de ta det personligt? Varför måste de läsa en kritik av en styckmördare som kritik av dem själva? Varför måste de läsa en text som handlar om en styckmördare som en text som handlar om dem själva? Det handlar inte om er, det handlar om honom. En styckmördare.

Det handlar om alla andra som läser, skriver de. Och det är sant. Det är därför det extra viktigt att vi inte visar en styckmördare någon slags påtvingad respekt. Det förvränger hans gärning, ställer den i en annan dager, kastar ett annorlunda ljus på en avskyvärd handling.

Respekt är inget som kan efterfrågas, som kan jag kan tvingas visa. Respekt är något som förtjänas. En styckmördare förtjänar inte min respekt.

Han är och förblir en man som mördat en kvinna. Han blir aldrig en av oss.

UR försätter lärare i en omöjlig sits: några funderingar kring skolan och transideologin

I ett tidigare inlägg kritiserar jag ett program av Utbildningsradion (UR) som är tänkt att visas i skolan för elever i årskurs 4–6.  I programmet förs transnarrativet, inklusive underlivskirurgi som ett “botemedel” mot könsdysfori, fram helt okritiskt. I lärarhandledningen som UR tagit fram uppmanas lärare bland annat att få sina elever att tänka över sina ”könsidentiteter” på skoltid som en del av undervisningen.

Photo by Gautam Arora on Unsplash

Det är problematiskt att lägga det här ansvaret på lärare. Jag tvivlar inte på lärares kompetens när det kommer till deras ämnen och till pedagogik. Det är dock inte alla som har kunskapen att problematisera den politiska och ideologiska fråga som är transfrågan.

Dels är det en känslig fråga vilket exempelvis många föräldrar som inte sväljer det affirmativa angrepps- och behandlingssättet helt vittnar om. Andra, inte sällan kvinnor, som ifrågasätter transnarrativet har förlorat sina jobb och bannats från sociala medier. Det är farligt att uttala sig mot transideologin. Du kan till och med förlora vårdnaden om ditt barn.

Dels är transfrågan en fråga som omgärdas av en strävan att vara så snäll, god och ”inkluderande” som möjligt. Att diskutera transrörelsen krav på inkludering utifrån känsla framställs som okänsligt, som ondskefullt och som exkluderande. Transrörelsen har effektivt klumpat ihop sig med bögar och lesbiskas kamp – att vara trans har blivit synonymt med kampen för homosexuellas rättigheter. Att ifrågasätta om män verkligen ska få befinna sig i kvinnofängelser eller om det är så vettigt att låta ett barn bestämma över sin fertilitet och framtida livslånga medicinering ses som fobiskt. Personer som uttrycker att kön är något biologiskt och inte alls en känsla blir omnämnda som ”transfobiska” och jämförs inte sällan med nazister.

Att låta skolan lösa all världens problem är ett förslag som återkommer då och då. Förutom att ge barn kunskaper om samhälle, demokrati, matematik, källkritik, svenska, jämställdhet, programmering, andraspråk, tredjespråk, fjärdespråk, ska skolan också lösa problemet med mäns våld mot både kvinnor och män, barns beteenden mot varandra på sociala medier, sexuella övergrepp, porrberoenden, telefonberoende, kepsbärande, allmän hyfs, tobak-, alkohol- och droganvändning, och så vidare.

Vissa frågor ligger inom ramen för vad vi kan förvänta oss att en skola kan lära våra barn, andra inte. En del är rent av olämpliga för skolan att ta hand om. Transideologin är helt klart en av de olämpliga frågorna – åtminstone så länge det handlar om transfrågan från perspektivet att transition av barn är eftersträvansvärt och att biologiska fakta ska stryka på foten för känslor.

Så länge transfrågan omges av tvingande “sanningar” blir andra perspektiv omöjliga att föra fram inom exempelvis skolans värld. För vilken lärare som är påläst om att kön inte alls är en känsla utan ett observerbart faktum vågar riskera att ifrågasätta transrörelsens ”sanningar”, och riskera legitimation, karriär och anseende för oöverskådlig framtid? Hur många lärare har förresten möjlighet och tid att fundera över om det verkligen stämmer att snippan och snoppen inte hör ihop med ens könstillhörighet, det gör ens känslor? Speciellt med tanke på att den här synvinkeln lyfts fram som fakta av exempelvis RFSL, RFSU, 1177, UR och SVT?

Att UR producerar många bra program som är av nytta för skolan tvivlar jag inte på. UR borde dock sluta sätta lärare i en omöjlig sits genom att kuppa in ideologi i sina annars faktabaserade program riktade till barn. Barn hjälps inte av att höra att deras kroppar kan vara fel och att kön är något valbart. Det är nämligen inte sant.

Referenser:

Utbildningsradion (UR) lär barn att de kan vara födda i fel kroppar

Utbildningsradion (UR) har skapat ett program som berättar för barn att de kan vara födda i fel kroppar. UR har en avdelning som heter ”UR Skola”. UR Skola erbjuder lärare och skolor ett gediget utbud av filmer med tillhörande lärarhandledningar där det finns förslag på upplägg på undervisning, frågor att diskutera, centrala begrepp att ta upp m.m.

Programmet ”Snacka om sex” riktar sig till barn i grundskolans årskurs 4-6. På UR Play beskrivs programmet såhär:

”Serien syftar till att 11–13-åringar ska få veta mer om sig själva och sin utveckling genom att få kunskap om människans pubertet, sexualitet och reproduktion. Programmen ger dessutom kunskap om och förståelse för frågor som rör identitet, jämställdhet, relationer, kärlek och ansvar.”

UR Skola (u.å.) ”Snacka om sex” Lärarhandledning 3. Kroppen

I lärarhandelningen till ”Snacka om sex” står det bland annat:

”Programserien består av sex avsnitt som med lättsam ton och en stor portion igen-känning och humor ska inspirera både lärare och elever i arbetet inom sex och samlevnad. Serien genomsyras av ett inkluderande förhållningssätt – alla ungdomar ska känna att de duger och att de får vara som de är”

UR Skola (u.å.) ”Snacka om sex” Lärarhandledning 3. Kroppen

De sex avsnitten behandlar ämnen som ”puberteten” (avsnitt 1), ”kärlek och relationer” (avsnitt 2), ”kroppen” (avsnitt 3), ”sex och samlevnad” (avsnitt 4), ”könssjukdomar och skydd” (avsnitt 5) och ”internet och relationer” (avsnitt 6). Det är relevanta och viktiga ämnen för barn att få insikt i. Tonen är också seriös och rak – ämnena presenteras inte som något pinsamt som måste skrattas bort för att kunna diskuteras.

barn i stövlar som håller varandra i händerna
Photo by Ben Wicks on Unsplash

Flickors kunskap om kroppens anatomi och funktioner

I avsnitt 3, ”Kroppen”, introducerar de två programledarna människans könsorgan. De går igenom vulvans anatomi och myter så som att klitoris enkom är en liten knapp eller att mödomshinnan är en grej krossas. Sedan introduceras menstruation med allt från hur mycket kvinnor i regel blöder till hur menscykeln fungerar. Det är så långt ett bra avsnitt som tar upp ämnen som verkligen behöver avdramatiseras.

Flickor och tjejer i yngre tonåren behöver tidigt få kunskap om sina kroppar. Hur vulvan ser ut, vilka delar den har och dess funktioner är viktig kunskap i en tid då skönhetsingrepp i underliven blir allt vanligare. Menstruationen är också viktig att prata om på ett rakt och ogenerat sätt. Introduktionen av mensen är en omvälvande och ibland skräckinjagande tid för flickor. Att få vetskap om mens minskar inte menssmärtor eller de emotionella berg-och-dal-banor menscykeln kan innebära, men vad mensen fyller för kroppslig funktion är i alla fall en nyckel till att förstå och ha förståelse för sin kropp som kvinna.

En flicka som aldrig kan få mens

I programmet introduceras också olika typer av mensskydd: bindor, tamponger och menskoppar. Toppen! ”Men jag har faktiskt träffat en tjej som inte har mens.” säger den manliga programledaren. ”Hon är en tjej som inte har mens och som faktiskt aldrig kommer få det. Hon är bara 14 år gammal men har redan vunnit priser på QX-galan och Guldtuben.” För vadå? För att så modigt ha talat om hur det är att som kvinna vara född utan livmoder och/eller äggstockar? Nej, för ”sin öppna personlighet och sin beslutsamhet att berätta om sin transsexualitet” berättar programledaren.

Ett transidentifierat barns råd till andra barn

Det medverkande transsexuella barnet berättar sedan att han alltid vetat att han var en tjej, trots att han ”tilldelades” könet pojke vid födseln. Det första tecknet på hans transexualism var när han var 3 år och ska ha sagt att han ville klippa av sig sin snopp. Ett klipp från när barnet var litet och glatt förkunnar att han håller i en Barbiedocka visas.

Programledaren säger ”Det finns ju massa personer som känner som du och som kanske är lika unga som du liksom. Har du något tips till alla dom?”

Den transidentifierade pojken tipsar då om att gå och prata med någon vuxen, och att BUP är jättebra för de kan skicka remisser vidare så man kan få veta mer om sin könsidentitet. Ungefär som att det, könsidentiteten, är fakta som någon annan sitter på, redo att delas ut till den som frågar. ”Kan det vara så att jag är tjej? Jag ville nämligen leka med dockor och klippa av mig snoppen när jag var 3 år gammal.”

När segmentet är slut säger den kvinnliga programledaren ”Alltså wow vilken cool tjej!”.  

Varför ska en pojke medverka i ett program om mens?

I ett avsnitt som till största delen har handlat om biologiska funktioner varav en merpart fokuserat på menstruation, avrundas det hela med ett segment om en pojke som låtsas vara tjej. Som aldrig kommer ha mens eftersom han är en pojke. Det är SÅ coolt, får vi veta. Det är oklart varför en pojke som saknar kvinnors kroppsliga funktioner ska hyllas för detta och varför han ska medverka när det handlar om mens. Du föddes som pojke! Du kommer aldrig ha mens! WOW!

Avsnittet avslutas sedan med att den manliga programledaren säger:

”Idag har vi pratat om våra kroppar. Både om snoppen och snippan och att man inte måste vara kille bara för att man är född med snopp. Eller tjej för att man är född med snippa.”

UR (u.å.) ”Snacka om sex: Kroppen”

Aha, UR Skola vet något som inte vi vet. Könsorganet avgör tydligen inte vilket kön vi har! Det måste innebära att könsorganens utveckling i embryoperioden inte alls är kopplat till vilka könskromosomer embryot har. Vi får dock aldrig reda på vad de menar exakt.

Identitet trumfar biologi i URs klassrum

Vad som däremot är tydligt är att avslutningen verkar motsäga hela programseriens syfte där biologi utgör en grundsten, där tanken är att barn ska få lära sig mer om exempelvis pubertet, sexualitet och reproduktion. Plötsligt slängs alla fakta ut för att ge plats åt tanken att du kan själv bestämma ditt kön. En enkel operation bara, om du vill förstås, så har du gjort om din snopp till en vagina som den transidentifierade pojken berättar att han planerar att göra. Frågan är vad som hände med det inkluderande förhållningssättet? Att alla duger som de är?

Även lärarna uppmanas slänga ut biologin ur klassrummet. Avsnittet ”Kroppen” beskrivs nämligen såhär i lärarhandledningen:

”Detta avsnitt handlar om kroppen. Om hur olika men ändå lika vi är, om snoppen och snippan och dess funktioner, och om att det inte är kroppen som avgör om du är tjej eller kille – det är du själv som bestämmer det. Programledaren [namn] möter influencern och youtubern [namn] som är transsexuell och alltid har vetat att hon fötts i fel kropp.”

UR Skola (u.å.) ”Snacka om sex” Lärarhandledning 3. Kroppen

Det är alltså inte biologi, kroppen, som avgör vilken kön vi har. Dessutom kan barn vara födda i fel kroppar. Är det något vi vill att barn ska få höra? ”Du skulle ha haft en annan kropp, det hade passat dig bättre!”

Lärare instrueras fråga sina elever om deras könsidentitet

Före avsnittet visas för klassen föreslås i lärarhandledningen att eleverna ska ta ställning till om de har någon så kallad könsidentitet och om de har någon fråga om denna identitet:

”Låt eleverna skriva varsin fråga som de har om könsidentitet. Be dem spara sin fråga. Återkoppla till eventuella obesvarade frågor senare under arbetet.”

UR Skola (u.å.) ”Snacka om sex” Lärarhandledning 3. Kroppen

Det förutsätts inte bara att barnen har funderat över och antagit en så kallad könsidentitet, utan också att de borde ha frågor kring detta odefinierbara koncept. Vad händer med de barn som, vilket är fullkomligt rimligt, inte alls har funderat över om de har någon könsidentitet? Är det verkligen tankar skolan ska väcka hos våra barn? ”Har ni funderat på om ni verkligen har rätt kropp?”

Återigen, vad hände med beskrivningen om det inkluderande förhållningssättet där alla ska känna att de duger som de är? Var i det förhållningssättet ingår det att börja ifrågasätta om ens kropp verkligen är rätt, om ens könsorgan egentligen inte borde skäras av, inverteras och göras om till en haltande kopia?

Låt kvinnor tala om mens – inte pojkar!

Hur kommer det sig förresten att UR anser det lämpligt att en pojke ska ges utrymme när det talas om mens? En kroppslig funktion som endast flickor har. Om de nu vill problematisera det faktum att inte alla har mens hade det varit mycket lämpligare att låta en kvinna som inte har mens få berätta om hur det är. Eller för all del, varför inte intervjua kvinnor som fått mens tidigt eller sent? Det hade varit mer givande för de flickor som tittar på avsnittet och kanske funderar på om deras kroppar är normala.

Måste man operera sig för att duga som man är

Om avsnittet nu ska behandla hur våra könsorgan fungerar borde det inte någonstans nämnas att det inte är möjligt att skapa nya könsorgan som är fullt funktionsdugliga, utan komplikationer och många återkommande operationer? Eller att om det verkligen är så att vi duger precis som vi är behöver vi inte gå igenom en massa operationer för att vara tillräckliga.

Källor:

Fler institutioner som intalar barn att det är möjligt att vara född i fel kropp

SVT är också duktiga på att intala barn att de kan vara födda i fel kroppar. Läs korrespondensen med SVT om barnprogrammet “Tvillingarna Bob”.

Surrogatindustrin, barnköpare och synen på barn som varor

Barnombudsmannen i Ukraina känner till 10 barn som tillkommit genom surrogatmoderskap som övergetts av de utländska köparna. 10 barn som ingen vill ha.

När något förvandlas till en vara man kan köpa för pengar förlorar detta något sin mänsklighet. En affärsuppgörelse i form av ett köp av vara kan jag ställa krav på. Den ska uppnå en viss standard för att jag ska betala för den. Jag har inga skyldigheter gentemot en vara, inga samvetskval. Jag kan slänga varan, sälja den vidare, lämna den åter, köpa en eller tre till.

Jag kan inte se på de köp av barn som välbärgade västerlänningar genomför via surrogatkliniker i Ukraina på annat sätt. Dessa barnköpare ser barnen som en vara, något de enkelt kan beställa. När varan, alltså barnet, inte lever upp till deras förväntningar har de plötsligt ingen skyldighet att ta hand om det liv som de bär skulden för att det existerar. Barnet kanske föds med missbildningar, barnet kanske föds för tidigt och får men för livet pga den tuffa starten på livet, ett av de två beställda barnen kanske dör vid födseln eller redan i livmodern. Barnet kanske föds med bruna ögon istället för blå, med brunt hår istället för blont. Köparna kan enkelt säga nej, det där barnet vill vi inte ha. Det spelar ingen roll vad som händer med henne, men inte är det vårat problem i alla fall. Vi beställde ett barn, ett perfekt litet barn, inte det där.
Kvar står en kvinna med en bottenlös sorg. En kropp som utnyttjats. Spår av ett liv som rumsterat i hennes inre i sisådär nio månader. Band som knutits men bryskt klippts av.
Kvar står ett barn som ingen vill ha, som aldrig existerat om det inte vore för att ett välbärgat par och en vidrig industri tyckt sig ha rätten att förvandla barn till varor. Vilka sår kommer det barnet leva med för resten av sitt liv? Vilka frågor kommer barnet ställa och vilka svar kommer hon få?

När returen är klar kan barnköparna vända sig till ytterligare en surrogatklinik där andra kvinnor i utsatthet uppoffrar sina kroppar och sin psykiska hälsa för att leverera ytterligare en vara till det välbärgade paret ute på barn-shopping.

ABC News (2019-08-20) ”Damaged babies and broken hearts: Ukraine’s commercial surrogacy industry leaves a trail of disasters” https://www.abc.net.au/news/2019-08-20/ukraines-commercial-surrogacy-industry-leaves-disaster/11417388?pfmredir=sm

Det finns inga ”riktiga trans” för trans är meningslöst

Även bland genuskritiska radikalfeminister finns det ibland en uppfattning om att det finns ”transtrenders” och ”true trans”. Alltså att vissa transidentifierade hakat på trenden men andra är riktiga. Bland andra i transrörelsen kallas ”transtrenders” för ”tuCute” och ”true trans” för ”truScum”. Idén går ut på att de som utför alla kirurgiska ingrepp, inklusive mastektomi/bröstimplantat och underlivskirurgi är på något sett riktiga ”trans”.

Argument för att vissa transidentifierade skulle anses vara verkligare än andra inkluderar vädjan till empati – deras könsdysfori är så svårartad att det inte finns andra lösningar. Vädjan till empati är såklart ett argumentationsfel. Empati gör inte något mer sant när det saknar förankring i verkligheten.

Förutom att det saknas logiska argument för att det skulle finnas några ”riktiga trans”, skapar det också reella problem för kvinnor. Så hur kommer det sig att jag säger att trans är meningslöst?

Människor är mammalier, och mammalier är dimorfiska. Det innebär att det finns honor och hanar. Honor har de större könscellerna, kallade ägg, och hanar de mindre könscellerna, kallade spermier. Det finns inget ”spektrum” av kön i dimorfiska arter eftersom det inte finns någon tredje eller fjärde könscell, och inte heller några andra kromosomer än X och Y. Alla som existerar har en blandning av dessa, oavsett om de har könsdifferentieringsstörningar (s.k. intersex), då dessa också är könsspecifika. Tex kan män inte ha MRKH och kvinnor kan inte ha Klinefelter. Alla som har Y-kromosom i människoarten är män eller pojkar, d.v.s. människohanar. Det finns endast ett undantag; kvinnor som är intersex med inaktiv Y-kromosom.

Förutom primära könskarakteristik som är de reproduktiva organen, har vi sekundära könskarakteristik dit bröst och skäggväxt räknas. Dessa är inte lika svåra att få till. Tex kan kvinnor med PCOS ha hirsutism, d.v.s. skäggväxt. Om man förlorar, eller från början inte har, de sekundära könskarakteristiken blir man ändå inte det andra könet. En kvinna blir inte en man för att hon får bröstcancer och tar bort brösten (mastektomi). Hon fick ju en sjukdom som just är karakteristisk för kvinnor dessutom.  

Ett missförstånd som råder bland glitterfeminister är att kirurgi och hormoner verkligen gör en till det andra könet. De likställer en opererad inåtvänd kuk med en vagina, och en uttömd åtdragen pung med vulvan. Vad det innebär är att vaginan reduceras till ett hål för penetration av mannen. I verkligheten är vaginan en kanal med muskulatur, inte ett hål. Precis som bröstimplantat inte är bröst, är en inåtvänd kuk inte heller en vagina, för de har inte samma egenskaper.

Det mesta en ”transperson” kan då åstadkomma är att stiga ur sin egen könskategori. Det innebär inte automatiskt inträde i den andra könskategorin. En kastrerad man är inte en kvinna, liksom en kvinna inte är en kastrerad man. En kvinna med skäggväxt och borttagna bröst är inte en man, liksom en man inte definieras av sin skäggväxt eller avsaknad av bröst.

Tänket att förändringen av kroppen är nödvändig för att vara ”äkta trans” är ideologin bakom ”truScum”-aktivister, även kallade ”transsexuella”. Den kallas för essentialistisk av den nyare transrörelsen, som bland annat menar att en del ”transpersoner” inte kan förändra kroppen av hälsoskäl. Istället ska kön definieras inte av kroppen alls, utan av ”identitet” enligt vissa, och enligt andra av ”hjärnan”. Hur denna identitet eller hjärna påvisas är oklart. För mig som teolog framstår det oerhört likt kropp-själ-dualism – själen har råkat gå in i en kropp av fel kön! Jag ska beskriva det närmare i ett framtida inlägg, men något att ha i åtanke till dess är att ”själen i fel kropp” är exakt samma argument som används mot homosexuella ibland annat Iran. ​

Källa: Google Pride https://pride.google/intl/en_ALL/

Eftersom kön inte går att växla, vad är då meningen av ordet trans?

Grupptänk i transaktivismen

Vid det här laget är jag inte bara orädd för att bli kallad “TERF”, jag är alldeles obrydd. Det kommer upp i varenda samtal med en “transinkluderande” person att kalla lite vemsomhelst för “TERF”. Det är oklart vad exakt det syftar på eftersom användandet är så brett, men det uppkommer främst när den andra personen inte riktigt kan argumentera för sin sak. Hen vill liksom få rätt och avsluta diskussionen.

Det tråkigaste jag har sett i det sammanhanget är att kvinnor just är väldigt rädda för att bli kallade “TERF”. Det förstör deras rykte och sociala sammanhang, så antingen försöker de hårt att tro på vad transaktivister säger, eller så försöker de modulera deras språk och åtminstone varit språkligt “korrekta” för att inte bli utpekade. Att bli stämplad “TERF” har starka konsekvenser för kvinnor – de kan förlora sina jobb, familjen och vänner. Det påverkar på något mystiskt vis uteslutande kvinnor…

Nedan är ett exempel på en kvinna som ber om råd för att undgå att bli kallad “TERF”. J.K. Rowling, författaren av Harry Potter-böckerna, har blivit stämplad “TERF” för att hon följer flera konton på Twitter som utpekats som “TERF”, bland dem Magdalen Berns, en lesbisk kvinnorättskämpe. Första två meningarna i inlägget summerar problematiken: subtexten är att personen själv inte håller med, men behöver godkännande från “icke-cis” personer. J.K. Rowling stämplas som “skit” och “problematisk” för att rädda ansiktet.

Bilden kan innehålla: text

Feminism ger blanka fan i män

Där. Jag sa det. Jag är en manshatare. Jag ger blanka fan i män. Feminism ger blanka fan i män.

Varenda dag får man höra om hur feminismen gynnar män. Feminismen gynnar män OCKSÅ. Feminismen gynnar män på si och så sätt. Vill du kunna gråta men inte kan? Lösningen är feminism!

När jag har varit riktigt elak kommer det feministsnubbar som omtänksamt påminner mig om att om jag var lite snällare, sade saker på ett mer diplomatiskt sätt, inte skrämde bort män, inte skammade män, såg män som en del av kvinnorörelsen och gjorde dem delaktiga, skulle feminismen komma mycket längre. Det är väl taktiken i #blacklivesmatter?

Jag har märkt att män ofta talar i punktlistor, eller FÖRLÅT, menar såklart NUMRERADE listor. Jag har flera invändningar mot “feminism bör gynna män”, eller “mansinkluderande feminism”, så här följer en numrerad lista la mode homme.

  1. Feminism anses inte duga om det inte gynnar män. För att feminism ska anses vara en fullgod politisk rörelse, behöver den inkludera män, enligt män. Det spelar ingen roll att den gynnar hälften av världens befolkning, för den halvan är betydelselös. Det spelar heller ingen roll att de godtagna politiska rörelserna marginaliserar kvinnor, missgynnar kvinnor, och antar mannen som status quo.
  2. Den enda anledningen till att godtagna politiska rörelser anses vara “unisex” är för att de inte nämner kön och utgår från mannen som norm.
  3. Det är misogynt i sig att något som enbart är för kvinnor ska anses inkomplett och dömt att misslyckas. Det som inte gynnar män anses inte vara meningsfullt eller värdefullt. Undertexten i påståenden om “feminism skulle vara mer lyckat med män” eller “feminismen gynnar män också!” lyder att kvinnan är inkomplett, ovärdig politisk kamp, och att det som inte gynnar män är inte värt någon kamp.

Numrerade listor är extremt tröttsamma. Hur orkar män?

Det är två saker som argumentet “feminism gynnar män också” framför: ena är att visa att feminister inte är häxor/feminazi/TERF/manshatare, det vill säga är det för att göra kvinnan mer godtagbar och knullbar för män, feminismen lättare att svälja, skyddar kvinnan från hat, hot och våld från män.

Det andra som “feminism gynna män också” framför är att det är strategiskt. Vi borde agera strategiskt sägs det, och då är det bra om vi får med oss männen, i och med att männen sitter på makten. Männen sitter inte bara på samhällsmakten, utan makten att bli tagna på allvar, bli lyssnade på av andra män, och av kvinnor. Jo, kvinnor lyssnar mer på män, anser att män har vettigare saker att säga, och blir helt till sig när en man repeterar något han plankat rakt från Marilyn Frye.

“Om kvinnor slår sönder glastaket kan vi utplåna patriarkatet”, var det senaste en man sa till mig. Han var övertygad om att jag inte förstår hans mening, inte begriper mig på hur man kan tänka strategiskt.

Kvinnor har kommit över glastaket många gånger. Men i ett patriarkat krävs det att förtrycka för att få makt. För att få makt i ett patriarkat krävs det att du själv blir en förtryckare. Jag har ofta hört hur det inte skulle gynna kvinnor att få en kvinnlig president, men det har också historien visat, eftersom dessa kvinnor har själva behövt anpassa sig och vara delaktiga i förtryck för att uppnå hög position. Patriarkatets förtryck är inbyggt i själva systemet, ingen kan uppnå kvinnlig makt genom manliga metoder.

Min starkaste invändning mot “feminism gynnar män också” som strategi är hur den förutsätter mäns makt över kvinnor som naturligt och ofrånkomligt. Den stärker patriarkatet eftersom den menar att det är män som ska rädda kvinnor. “Goda”, “feministiska” män ska rädda kvinnor från patriarkatet, och dessa bör vi ta hand om och vara snälla mot för annars blir de avtända på att kämpa för kvinnor. Likaså med #blacklivesmatter metaforen, där svarta ska vädja till vita för att vita innehar makten, stärker vädjandet systemet som den säger sig bekämpa. Den förutsätter att förtryckaren alltid kommer ha mer makt, att denne måste övertygas om att vara snällare. Vädjan till förtryckarklassen, vare sig det handlar om män eller vita, har ett inbyggt antagande att förtryckaren alltid kommer ha mer makt.

En mjukare känga på halsen är inte frihet. Vi bedjar inte till någon. Vi behöver inte män.

Bedövande sex

Det är inte sällan som det dyker upp inlägg i Facebookgrupper för unga tjejer i Sverige om bedövningsspray för halsen eller bedövningskräm för analöppningen som ”sexuella hjälpmedel”. Unga kvinnor och flickor rekommenderar olika märken till varandra som de anser ha bäst effekt. Bedövningsspray för halsen så mannen kan köra ner sin penis så långt som möjligt i tjejens hals, precis som han sett i porrfilmer och fantiserat om. Bedövningskräm för analöppningen så han kan använda henne som ett objekt med hål i utan att hon skriker till av smärta.

Den röda tråden är att hon ska vara ett objekt, en sexdocka som stönar som en pipande ballong som han kör in kuken i utan att hon säger ifrån eller har egen vilja. Hennes vilja ska vara att tillfredsställa honom och likna prostituerade kvinnor i porrfilmer så gott det går – infantiliserad, rakad och hårlös från ögonbrynen ner, viljelös, ett objekt. Kvinnans sexualitet ska vara att vara ett objekt. Hon ska inte tänka på egen njutning – hennes njutning kommer av hans tillfredsställelse, av hans åtrå till henne och hans sats på hennes kropp, ansikte och i hennes mun. Hon behöver inte åtrå hans kropp, hon behöver inte finna något sexigt eller skönt.

Det är inte att undra på när sexdockor framställs som framtiden. En docka kan inte säga nej. Han kan utföra alla porrfantasier han vill med den utan att bry sig om hur han gör den illa. Blir den trasig är det bara att laga. Det finns inget liv som slocknar om han slår för hårt. Den blir inte avtänd. Den blir inte sur, arg, ledsen, den slutar aldrig vara honom till lags. Den har inga krav men erbjuder en fysisk manifestation av hans fantasivärld.

Tonårstjejer slåss mot varandra om att nå toppen i att uppfylla mäns fantasier. De vill se ut som och bete sig som den fysiska manifestationen av mäns fantasier. De försöker ta reda på vad männen fantiserar om, väntar på ledning i frågan, och sen säger de ”jag gjorde det för min egen skull”.

Tänk dig det omvända scenariot: Du är tonåring och ska ut med tonårskillen Tony. Tony köper bedövningsspray för kuken och Viagra. Han har fyra veckor tidigare börjat knapra p-piller som gör honom nedstämd men det kan väl bero på lite vad som helst, eller?

Tony lägger ner två timmar på att epilera hela kroppen, och smörjer in sig med sin Gucci-body lotion efter duschen. Han är rätt rödprickig men äsch. Han lägger ner tre timmar på att sminka sig, klä sig, häller på en halv flaska parfym, och drar på sig sina nya skor. Tony har svårt för att gå i sina nya skor. Klänningens axelband åker av jämt och han är rädd för att kuken ska vifta fram under silikonstycket han klistrat på den för att hålla den på plats utan synliga band. Han tänker på sina kläder hela tiden han är på dejt med dig.

Tony ler och ger dig komplimanger, han är lite som en hundvalp. Du tycker han är rätt söt och tar honom hem till dig. Du gör vad du vill med hans kropp och han ler lite ansträngt, tittar i taket och stönar som på beställning i de rätta tillfällena. Han har inga preferenser, utan väntar på din ledning. Han är snygg, sexig, men du börjar gå in i din egen fantasivärld för att egga dig själv. Du blundar. Efteråt är du lite bedövad i fittan men du utförde din fantasi med Tony, och han ler mot dig, säger att du var underbar.

Nej-testet

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt hot mot kvinnors liv över hela världen. Den största orsaken till mord för kvinnor är män som de är eller har varit sexuellt involverade med. Kvinnor som kommer ur förhållanden med våldsamma män brukar ofta hamna i en spiral av att beskylla sig själva med “hur kunde jag inte se det? Hur kunde jag låta honom göra så mot mig?” Den enda som är ansvarig för våld är den som begår våld. Problemet är inte att kvinnor inte säger ifrån, det är att män inte kan acceptera ett nej.

Hur kan man skydda sig själv och känna igen varningssignaler tidigt på att en man är potentiellt våldsam? Ett enkelt test är nej-testet. Den går ut på att utvärdera reaktionen när man har sagt nej för första gången.

Reagerar han med att sura tills du ger med dig? Drar han sig undan, blir elak, eller ger igen? Män som misshandlar psykiskt och/eller fysiskt, börjar inte som sådana i förhållandet. De är charmiga, du är kär för bövelen! Det finns en anledning till att du blev kär. Emellanåt kan de visa den gulliga sidan du minns från början också, mellan hatet, hoten och slagen.

Som tonåring när jag var osäker och bara ville att någon, vem som helst, skulle tycka om mig, spelade sådant ingen roll alls. Vem han skulle visa sig vara, vad mina gränser var, allt sånt var betydelselöst. Han kunde göra så mot mig för han såg mig inte som mer än någon som uppfyllde hans behov. För honom var jag inte en person. Just denna syn på att inte vara en hel person är något som flickor inpräntas med. Hur ofta träffar man tonårsflickor som är medvetna om sina gränser? Det var inte förrän jag började se mig själv som en hel person som jag slutade fästa mig vid mäns respons till mitt “nej”.