Det är inte feministiskt att cementera könsroller

“Flickor har långt hår”, “hon har en pojkfrisyr”, “hon beter sig som en pojke”, “pojkar är coola, flickor är söta”, “Riktiga män misshandlar inte kvinnor”, “en riktig kvinna står vid sin mans sida”, “riktiga kvinnor har kurvor”.

När jag var liten blev jag snabbt varse om att det finns en roll som tilldelats mig som flicka. Det blev jag varse om varje gång jag gjorde något som bröt mot den. När jag klippte av mig håret på huvudet och matchade det med en kjol var förvirringen på gården total. Gänget som mitt gäng brukade tjafsa med pekade på mig och frågade vad jag är för något med tanke på min frisyr. Mitt gäng kontrade med att jag bevisligen är flicka eftersom jag bar kjol. Jag fick mitt kön ifrågasatt och bekräftat med hjälp av stereotyper om vad en flicka är.



Ju äldre jag blev desto mindre fick jag mitt kön ifrågasatt. I puberteten kunde ingen missa att jag var en tjej. Ifrågasättanden formulerades fortfarande som om det handlade om kön men nu blev det uppenbart att det egentligen var min könsroll som ifrågasattes. När någon konstaterade att flickor ska ha långt hår, tiga i församlingen eller raka sina ben handlade förvirringen inte längre om kön utan om könsroller. Trots att min kropp gick stick i stäv med konstaterandet att flickor har långt hår och rakade ben rådde inte längre något tvivel om att jag var en människa av honkön.



Alla har vi växt upp i ett samhälle som marknadsför produkter olika beroende på tilltänkta målgruppens kön. Alla har vi hört påståenden om hur riktiga män respektive kvinnor är. Alla kan vi avgöra vilken del i leksaksbutiken som riktar sig till flickor. Vuxensamhället är inte förvirrat vad gäller kön. Vuxensamhället vet precis vad kön är när de marknadsför könsroller. Barn förvirras av vuxenvärldens onaturliga könskategoriseringar av intressen, personligheter, preferenser och attribut.

Småflickor förstår inte alltid direkt att påståenden i stil med “flickor är omhändertagande, har klänning och tycker om dockor” är generaliseringar och oftast kvinnohat som handlar om att trycka ner flickor i sin könsroll. Istället kan de tolka sin egen brist på omhändertagande personlighet, sin ovilja till att bära klänning eller leka med dockor som faktiska tecken på att de inte är riktiga flickor.



Könsrollerna är beroende av att kön betraktas som en identitet. Det är ju inte våra fittor som förmår oss att hosta upp extra pengar på en rosa rakhyvel istället för en blå. Det är inte våra äggstockar som får oss att vilja förlänga våra ögonfransar eller skönhetsoperera oss.

Med transideologin är indoktrineringen total men med en twist. Den bryter med gängse uppfattning att människor av honkön har en kvinnoidentitet som suktar efter kvinnoprodukter och ersätter det med ett “kvinnoidentiteter, oavsett biologiskt kön, suktar efter kvinnoprodukter” och de tänker sig att genusindoktrineringen endast är ett problem om man inte “fritt får välja” mellan barbie-identitet och gi joe-identitet.



Kvinnokamp har alltid varit svår att föra. Inte nog med att vi måste kämpa emot det uttalade och medvetna kvinnohatet, vi måste dessutom vara vaksamma på den sexism som nästlar sig in i feministiska rum förpackat som olika former av intersektionalitet. Motståndet till kvinnors frigörelse har alltid kommit i olika former. Transideologin är en av de lurigaste moderna formerna då den förhindrar ett bekämpande av genusindoktrineringen genom att låta indoktrineringens uttryck utgöra de nya faktiska definitionerna av de respektive könen. För transaktivisterna innebär inte kvinnors frigörelse en frigörelse från en förtryckt position utan om att få leva ut en roll till fullo oavsett vad man har mellan benen.

I rum som annars brukade bestå av ihärdiga kvinnorättskämpar anses nu kritik mot genusindoktrinering vara en kritik av människors identitet. Transideologin är lurig på så vis att den får fäste i de rum där deras formuleringar tidigare varit ovälkomna. I rum där man tidigare kämpat emot mansrättsaktivisternas påståenden om kvinnohjärnor, om medfödd femininitet och biologiska förklaringar till varför pojkar leker med batman. Transaktivismen skiljer sig inte nämnvärt från dessa mansrättsaktivister förutom att de dessutom erbjuder och uppmuntrar människor att fysiskt transitionera till det kön som bäst matchar den roll de trivs i. Vilket av någon sjuk anledning anses friare, mer progressivt och härligt än att transitionera normbrytande flickor och pojkar till en personlighet mer i enlighet med den könsroll som tillskrivs könet.





Transideologin är lurig eftersom den syftar till att omöjliggöra verklig feministisk kamp genom att omformulera bärande begrepp. Utöver att vilja sudda ut de faktiska människorna som indoktrineringen av kvinnorollen riktas mot och låta kvinnorollen vara den nya definitionen av kvinna så leder till transideologin till att jämställdhet måste förstås på ett helt nytt sätt. En feministisk kamp som utgår ifrån könsroller som könens kategorier måste erkänna ett samhälle där män och kvinnor tjänar lika mycket som jämställt mellan könen även om hälften av alla “kvinnor” har snopp.





Transideologin är lurig eftersom den fått radikalfeminister att sätta likhetstecken mellan “att leva som pojke” och att leva i enlighet med sin pojkroll. Dessa bakåtsträvande sexistiska uttalanden brukade vi radikalfeminister benämna som kvinnohat. Genom mantrat “transkvinnor är kvinnor” får “krossa patriarkatet” och “krossa könsrollerna” en ny innebörd. Det är lurigt eftersom det inte finns något sätt att krossa patriarkatet och könsrollerna om man går med på att transkvinnor är kvinnor.



Sexistiska påståenden om kvinnohjärnor hade inte gått hem hos feminister om de kom ifrån de gamla vanliga sexisterna. Nu sväljer de den gamla vanliga sexismen med hull och hår eftersom kvinnor i enlighet med sin kvinnoroll tenderar att alltid vilja ge utrymme till andra och i synnerhet till män. Genom mantrat “transkvinnor är kvinnor” förmår dessa feminister inte se det solklara patriarkala mönstret där det alltid anses vara syndast om män. Det har alltid varit synd om män när kvinnor för sin kamp. Numera anses män utgöra den mest förtryckta subkategorin av kvinnor. Och dessa mest förtryckta kvinnor kan självfallet inte gå med på att feminismens mål är att krossa den genusindoktrinering som deras identiteter bygger på.





Vi måste lägga den inbillade snällheten på hyllan och fokusera på en kvinnocentrerad feminism vars mål är kvinnors frigörelse. I den frigörelsen ingår att ingen flicka ska få sitt kön ifrågasatt beroende på hur hon väljer att uttrycka sig. I frigörelsen ingår att rakade ben, färgen rosa och barbie inte längre är flickigt/kvinnligt. I frigörelsen ingår att friska flickkroppar aldrig kan vara fel eftersom en flicka kan ha vilket mönster i hjärnan som helst, gilla vilka färger som helst, ha vilken personlighet som helst och drömma om vilken karriär som helst utan att det påverkar hennes kön. Och frigörelsen kräver skärpning. Man gör upp med verkligheten genom att förändra den, inte omformulera den. Sluta låtsas missförstå och sluta för guds skull kalla dig radikalfeminist om du tror att ett erkännande av biologiskt kön är detsamma som att kvinnorollen är biologisk. Faktiskt kvinnokamp måste väga tyngre än feminina mäns sårade känslor över att inte få kategorisera sig som kvinnor. Män har i alla tider gråtit över förlorad femininitet hos kvinnor. Män har alltid brutit ihop av kvinnor som säger nej till att tvångsdefinieras som feminina.

Tankar om kvinnlig pubertet: att transitionera från flicka till kvinna är smärtsamt

Att genomgå pubertet är i sig en transition. Det är en resa från ett barns kropp till en vuxen kropp, från ett psyke till ett annat. Det är inte så konstigt att en majoritet av frågorna i spalten “Kropp & Knopp” i ungdomstidningen Kamratposten handlade om puberteten. Experternas svar var allt som oftast “det är normalt och det går över med puberteten”. Jag undrar hur de svarar nu?

Det gör ont att komma i puberteten. Som flicka blir du medveten om din kropp på ett nytt sätt. Dels ser kroppen plötsligt annorlunda ut, dels ser andra plötsligt på kroppen annorlunda.

Som kvinna sexualiseras du. Det finns så många ursäkter män tar till för att få tillskansa sig unga flickors kroppar. “Hon var mogen för sin ålder” och “hon såg äldre ut”. Nu ska inte det här inlägget handla om pedofila män men det är ingen underdrift att säga att män är snabba med att sexualisera flickor och kvinnor. “Det är oanständigt hur korta shorts flickor har”, kan det låta under sommarmånaderna, trots att det egentligen är mannens blick som är oanständig. Att slungas in i det där skådespelet som flicka kan vara chockartat och fullständigt ovälkommet.

Som flicka på väg in i den vuxna kvinnokroppen har du ont. Det putar, ömmar och kostar pengar att få bröst. Plötsligt finns där ett blickfång som överarmarna kanske stöter i när du rör dig. Det kan smärta, att röra sig bland folk kan vara som att navigera ett minfält, att sova på mage en utopi. Det är visst meningen att du ska köpa en bysthållare också (Bekväm? Nej, oftast inte).

Mensen. Ett renande blod. Tänkte nog ganska få flickor. Det är oftast inget renande med att få mens. Mens är ett stående skämt och “har du mens eller?” är en förolämpning. Det är något som sägs för att stämpla den unga kvinnan som hysterisk, oregerlig, ologisk, som slav under sin biologi. Välja mensskydd i affären, smussla med bindor och tamponger på väg till toaletten, blöda igenom eller frukta för att blöda igenom hela dagarna, ha ont, må illa, ha huvudvärk, vara irriterad, ha jättejättejätteont, lida av sömnproblem, gaser, kräkas, bli deprimerad, stanna hemma från skolan, inte vilja duscha efter gympan, veta att nu kommer det vara såhär (ett helvete) resten av livet.

Vem hade inte valt en enkel väg ut om den uppenbarat sig där, som en gyllene väg kantad av hejarop, regnbågar och solskenshistorier? Vem är egentligen förvånad över att just unga flickor söker könsidentitetsutredningar? 

Transvården och hotet om att förlora sitt barn: transvården måste innefatta fler behandlingsalternativ

I Svenska Dagbladet fortsätter debatten kring vården av unga med könsdysfori att föras. Nu har ett stort antal föräldrar till transidentifierade ungdomar gett sin bild av vården. Föga förvånande är denna föräldragrupp, under Transammans flagg, inte kritiska till vården och de känner inte igen sig i den bild som målats upp av de oroliga föräldrarna eller Uppdrag granskning.

Transammans-föräldrarna replikerar:

”Att vänta med all vård till 25 års ålder som dessa föräldrar vill, och som vi vet även har föreslagits till Statens medicinsk-etiska råd, skulle tillfoga ungdomar och unga vuxna enorma lidanden, förstörd skolgång och riskerar våra barns liv.”

Transammans-föräldrarna i debattinlägget “Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Det här visar hur fastlåst tanken och idén om transvård är. För att räknas som vård ska vården utgöras av starka mediciner och kirurgiska ingrepp. Man nämner ingenting om samtalsterapi eller behandling och utredning av andra psykiatriska diagnoser i första hand. Nej, 25 år är för lång väntan, menar man, även om det inte är någon som har hävdat att all vård ska utebli tills dess att patienten är 25 år, bara den vård som lämnar patienten steril och som innebär irreversibla förändringar.

Låt oss vända på det. Vilken ålder är för ung för den vård som förespråkas av transrörelsen, och varför? Om nu uppskjutandet av ingreppen har så allvarliga följder som självmord eller extrem psykisk ohälsa, borde det inte vara så att vi behandlar barnen så fort de eller deras föräldrar söker sig till könsidentitetsutredningarna? Låt oss underhålla tanken.

I Storbritannien finns exempel på barn som hänvisats till könsidentitetsvården när de är 3 år gamla. Är 3 år en lämplig ålder att påbörja en behandling för att få den fysiska kroppen att stämma överens med barnets könskänsla? Eller känns 3 år för extremt, kanske lite väl ungt?

8 år då? Dr Johanna Olson-Kennedy har fått forskningsanslag för att prova att injicera testosteron i barns kroppar från det att de är 8 år. Börjar vi närma oss smärtgränsen? Inte?

Är det vid 14 års ålder som gränsen går, då? Att skära bort en 14-årings bröst var kanske helt rätt gjort av Karolinska Institutet? Någon kanske tycker det är för ungt fortfarande.

I USA opereras livmodern ut på flickor så unga som 16 år, eftersom flickorna ”är” pojkar. I Sverige går åldersgränsen för sterilisering vid 25 år, och då är det inga organ som plockas ut eller skärs bort (kastrering), utan äggledare/sädesledare skärs av eller blockeras. Men i USA kan hysterektomi genomföras när barnet är 16 år. Är det månne en lämplig ålder för att påbörja behandlingen som transrörelsen förespråkar?

Om vi säger att gränsen går vid 16 år, exempelvis, hur länge kan barnet då rimligen ha tänkt igenom beslutet? Sedan hon var 13-14 år, kanske. Då återstår frågan hur mycket en 13-åring förstår av risken för framfall, benskörhet, sterilitet och minskad sexuell tillfredsställelse (om sexuell tillfredsställelse ens är möjlig att uppnå)? 

Om vi säger att gränsen går tidigare än vid 16 år för att påbörja behandlingen av könsdysfori som transrörelsen förespråkar, är det ens möjligt att argumentera för att barnet har kunnat fundera över konsekvenserna av beslutet och vården?
Varför är 25 år för gammalt, men 3, 8, 14 eller 16 år för ungt?

Föräldrarna i debattartikeln skriver vidare: 

”Det är vi som fattar livsavgörande beslut för våra transbarn.”

Transammans-föräldrarna i debattinlägget “Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Det här är ett problem. Föräldrar har inte möjlighet att ta ett informerat beslut om barnens vård när föräldrarna matas med ensidig information. Informationen från vården ger nämligen föräldrarna valet mellan två vägar framåt: barnets självmord eller den bekräftande vården (medicinering och kirurgiska ingrepp).

Det är nämligen så att risken för att dessa ungdomar och barn ska avsluta sina liv används som ett hot för att få personer dit man vill: för att tysta diskussioner, frågor och kritik, samt för att få hormoner och operationer. Studier visar dock att argumentet är felaktigt. Istället gäller till och med förhöjd risk för psykisk ohälsa och suicidala tankar efter “könskorrigerande” ingrepp, detta visar exempelvis Dhejne med kollegor i sin studie “Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden” (2011) som exempelvis Transammans länkar från sin hemsida.

Att studier visar att kirurgiska ingrepp inte löser den psykiska ohälsan hos patientgruppen spelar dessvärre ingen roll när ungdomarna själva, transrörelsen och vården förstärker bilden av transpersonen som ständigt på randen av branten. Föräldrar, närstående och andra som inte läst vetenskapliga studier om ämnet vågar förstås inte chansa. Om en auktoritetsfigur, så som en läkare, säger att barnet riskerar ta sitt liv om vi inte agerar snabbt, tja, då är det inte läge att börja vara kritisk.

När föräldrarna ska fatta besluten åt barnen finns det alltså läkare som förstärker bilden av hur suicidala transungdomar är. Det finns dessutom exempel på läkare som rent av uppmanar sina patienter att hota med just självmord för att få sin vilja igenom, det har nämligen visat sig ha en stark påverkan (få föräldrar vill att deras barn ska dö).

Kan föräldrar som får ett alternativ verkligen välja? Om du får välja mellan att döda ditt barn eller hjälpa ditt barn är inte valet speciellt svårt, eller hur?

Problemet är bara att det ju finns fler än dessa två vägar. Det finns andra vårdmöjligheter än medicinering med oprövade preparat och kirurgiska ingrepp i friska kroppar. Om dessa val aldrig finns med som alternativ, hur ska föräldrarna kunna veta om att det finns alternativ, än mindre kunna välja dem?

Transammans-föräldrarna fortsätter: 

”För de som valt stopphormoner är erfarenheten att ungdomen får betänketid och vila från skräcken av att hamna i målbrottet, vila från mens och vila från ångest.”

Transammans-föräldrarna i debattinlägget “Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Ja, vem hade inte velat vila från ångest och mens? Alla som upplevt ångest skriver nog under på att den hade varit skön att ”vila” från. Mens, ja, det är det många kvinnor även i vuxen ålder som skulle vilja slippa. Men ångest har ett ursprung och som är bättre att undersöka än att skjuta upp, och mens är en naturlig funktion i en kvinnokropp, ett kvitto på att kroppen fungerar och är hälsosam. Hur smärtsamt det än må vara att ta klivet över tröskeln som ger flickan mens, är det ett kliv kvinnor tar, för sådan är vår biologi. Puberteten gör ont, men det är ett nödvändigt, naturligt ont.

Transammans-föräldrarna avslutar sitt debattinlägg med att motsäga sig själva:

“Vi hoppas att vi tillsammans kan skapa en öppnare värld. En värld där en persons upplevda kön respekteras oavsett hur personens kropp ser ut. Där det är möjligt att leva som pojke med snippa. som flicka med snopp eller som barn med sin alldeles egna kropp.” 

Transammans-föräldrarna i debattinlägget “Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Det är inte genom att tukta flickors kroppar och kroppsliga funktioner som vi lär dem att alla kroppar får vara som de är. Det är inte genom att döma ut barns kroppar som felaktiga som vi skapar en öppen värld. Slutligen, om nu pojkar kan ha snippor och flickor kan ha snoppar, varför behövs kirurgiska ingrepp som skär bort flickornas snoppar? Varför behövs pubertetsblockerare som hindrar att bröst utvecklas?

Källor:

Om “transfoba” föräldrar och hur transrörelsen gör transidentifierade barn utsatta

En typ av retorik som är speciellt oroande är den som transaktivister för om föräldrar till barn och unga som identifierar sig som trans. Dessa transaktivister tycks utgå från att föräldrarna vill sina barn illa, att föräldrarna söker med ljus och lykta efter sätt som de kan skada sina barn på.

Naturligtvis finns det exempel på föräldrar som verkligen skadar sina barn. Det finns föräldrar som är narcissister och psykopater, pedofiler eller som är våldsamma fysiskt. Det finns föräldrar som är medlemmar av religiösa samfund eller rent av sekter där deras barn far illa om de exempelvis avviker från de uppsatta ramarna, eller om barnet vill lämna samfundet.

Med det sagt är det rent av ohederligt att utgå ifrån att någon förälder gör vad den kan för att skada sitt barn. I fallet med sektmedlemmar är föräldrarna övertygade om att det är på det föreskrivna sättet livet bör levas, exempelvis för att slippa brinna i helvetet i en evighet efter att livet är slut. Utifrån kan vi döma dessa föräldrar men de håller inte sina barn inom sekten för att med flit skada dem. Så ja, det finns föräldrar som skadar sina barn men mycket få gör det avsiktligt.

I en debattartikel i Svenska dagbladet skriver några föräldrar om hur de, när de ställer frågor kring behandling av könsdysfori, bemöts av vården som intoleranta:

”Men när vi ställer frågor om det verkligen kan stämma att så många unga behöver sådan behandling för att må bra i sina kroppar, bemöts vi med att vi är intoleranta personer som inte begriper våra barns bästa. Vi som lever närmast våra barn, har känt dem i hela deras liv och ser deras lidande varje dag, misstänkliggörs på ett sätt som vore otänkbart i alla andra delar av vården.”

Föräldrar till transidentifierade barn i en debattartikeln “Föräldrar: Transvårdens attityd gör oss oroliga” i SvD.

I ett tidigare inlägg diskuterar jag risken att transidentifikation kan spridas på liknande sätt som man kunnat se att självskadebeteende och anorexia sprider sig: genom social smitta. Studien jag hänvisar till är skriven av Dr Lisa Littman. Littman blev nyligen blev tvingad av tidskriften som publicerat hennes studie att skriva en rättelse, detta efter att transaktivister utövat påtryckningar mot tidskriften. Rättelsen är egentligen ingen rättelse utan ett förtydligande, kanske för att transaktivisterna som beklagat sig över studien ska kunna förstå den bättre, de är kanske inte är så vana att läsa vetenskapliga artiklar? Hur som helst så fann tidskriften inga felaktigheter i Littmans studie, detta alltså efter att den granskats ytterligare efter publicering.

Hur som helst. Transaktivisterna hänvisar gärna till Littmans studie och avfärdar den med att Littman rekryterat föräldrar till studien genom ”transfobiska forum”. Littman har alltså rekryterat föräldrar från webbplatserna 4thwavenow, transgender trend, and youthtranscriticalprofessionals.

4thWaveNow beskriver sig såhär:

”We encourage parents to consider the possibility that their gender atypical teens may not be “in the wrong body,” but instead may be same-sex attracted and struggling with their orientation.”

4thWaveNow

Transgender trend beskriver sig som följer:

”We are concerned that the increased public awareness of transgender issues has led to parents worrying unnecessarily about normal childhood behaviours. Throughout the media, in cases of ‘trans kids,’ those parents who uncritically accept the trans ideology are the ones who are deemed ‘brave’ and ‘supportive,’ leading to huge pressure on parents to accept the diagnosis of transgender. When worried parents seek information online they inevitably come across sites that reinforce (and even glamourise) the notion of the transgender child. We wanted to create a site which balanced that view with some research and facts which challenge the prevailing acceptance of an ideology which is new, untested, and invariably based on personal belief systems.”

Transgender trend

Youthtranscriticalprofessionals är en organisation för yrkesverksamma inom området.

Vad är det som är så transfobiskt med dessa webbplatser kan man fråga sig? Kanske är det att de inte säger att så fort ett barn identifierar sig som trans, icke-binär eller det motsatta könet så ska föräldrarna under hurrarop och utrop så som ”klart du är född i fel kropp, lilla vän!” godkänna ändring av juridiskt kön, pubertetsblockerare, insättning av könshormon och bokning av kirurgiska ingrepp. Att affirmera barnets identitet är nämligen det första steget du måste ta som förälder för att inte dömas som intolerant och transfobisk.

Att hävda att dessa föräldrar, för att de söker efter olika behandlingar och sätt att möta sina barn på, är transfobiska är magstarkt. Föräldrarna skulle alltså ha utvecklat en fobi för sina barn. En sådan stark rädsla eller äckelkänsla inför sina egna barn att de nu söker efter sätt att skada barnen på. Låter det verkligen rimligt? Är det någon förälder som känner igen sig i den beskrivningen? Jag tvivlar på det.

Det här sättet att prata om föräldrar som transfobiska för att de söker alternativa behandlingssätt (och då menar jag inte alternativa som i hippie-behandlingar, utan som i andra valmöjligheter) är farligt. Det riskerar medföra att föräldrar aldrig undersöker om det finns andra vägar framåt för deras barn än affirmering, social transition, hormonblockerare, kirurgi och en livslång behandling med könshormoner. Hade vården fungerat bra hade olika vägar framåt föreslagits av teamet som utför könsidentitetsutredningen, men det verkar vara att hoppas på för mycket.

Transrörelsens utlåtanden om föräldrar som transfobiska gör också att barn och ungdomar riskerar att fjärma sig från de som bör utgöra den trygga punkten i barnens liv. Transidentifierade uppmanas nämligen av andra i rörelsen att klippa banden med de som är ”transfobiska” i deras närhet. Dessa uppmaningar är kanske grundade i en välvilja (ha inte med personer att göra som gör dig illa), men det får samma konsekvenser som när någon går med i en sekt. Alla som ifrågasätter och som inte själva är med i sekten eller köper sektens föreskrifter utgör ett hot och stängs ute.

När barnet klippt banden med sina föräldrar och kanske några vänner som ställt ”kritiska” frågor är hon helt i händerna på transrörelsen där alla upprepar samma mantra. Alla som inte håller med oss förnekar vår existens, de dödar oss, de har vårt blod på sina händer, de är emot oss. De enda vi kan lita på är varandra.

Ponera nu att barnet, ungdomen eller den nu vuxna börjar tvivla. Hon har kanske gått igenom puberteten, insett att hon är lesbisk och att det inte är det värsta som finns, han kanske märker att hormonerna inte fick honom att må bättre, eller så tar hon av sig sin binder för en veckas solsemester och kan plötsligt äntligen andas igen… Vad nu anledningen än är, ponera att personen börjat tvivla på sin transidentifikation. Till vem ska hon vända sig? Vem, utanför transrörelsen finns kvar i hennes liv? Kan hon vända sig till någon inom rörelsen med sina funderingar och få stöd? Hur känns det att inse att hon kanske hade fel och att hon förändrat kroppen för alltid, kanske riskerat sin hälsa för övertygelsen?

Det finns otroligt få föräldrar som vill sina barn illa och som önskar dem ett liv i utsatthet. Att hävda att föräldrar som söker efter vilken behandling som är den bästa för deras barn skulle vara transfobiska är inte att hålla barns bästa främst, det är att göra barnen ännu mer utsatta.

Referenser:

Aftonbladets Viktklubb triggade min ätstörning

Beslutet att gå med i Viktklubb var spontant. Jag satt på kvällen i min lägenhet, efter att ha genomlidit en utav de där riktigt varma dagarna under förra årets rekordsommar. Jag minns att jag hade druckit ett par öl på någon uteservering, kanske ätit en hamburgare, och kände den där ångesten komma krypande, ”nu skulle jag ta tag i mig själv”. Att beslutet var spontant kanske inte är helt sant när jag tänker efter, jag hade tidigare surfat in på Aftonbladets undersida för att räkna ut huruvida mitt BMI var ”normalt” eller inte. Jag motiverade mitt beslut med att jag ville få ordning på min IBS-mage, men någonstans visste jag att det egentligen var viktminskningen jag ville åt.

Jag har alltid sett mig själv som lite mullig. Min självbild, och min självkänsla, har varit något jag kämpat med sedan barnsben och tankar på mat och vikt har varit konstant närvarande i mitt liv. Mängden kvinnor jag stött på som har likadana erfarenheter är oändligt stor. Skönhetsnormen sipprar ner i de minsta delarna av våra liv och är så brett accepterad att det har tagit mig 30+ år, och ett webb-baserat viktminskningsprogram, för att inse att jag har utvecklat en ätstörning. När du går med i Viktklubb efterfrågas din vikt och längd och du får veta hur snabbt du skulle kunna nå din målvikt.

Programmet, som lättast används i app-form i din telefon, fungerar som en dagbok där du för in vad du ätit och gjort av med under dagen. Du kan själv justera hur mycket du skulle vilja gå ner i veckan, men gör du inget aktivt val väljer Viktklubb minsta möjliga dagsintag av kalorier. När du hållit dig inom ditt intag för dagen lyser appen grön, överstiger du ditt intag blir färgen istället röd. Appen säger ingenting om du ätit för lite.

Till en början tyckte jag att appen var ett bra sätt för mig att få bättre rutiner. Jag kunde planera morgondagens måltider och att se fördelningen över proteiner, kolhydrater och fetter hjälpte mig att lättare fokusera på näringsvärdet i min mat. Det dröjde dock inte länge innan jag bara började se siffrorna, den röda färgen som sa mig att jag gjort något fel, om jag så bara ätit 10 kalorier mer än jag satt mål för. Appen för också statistik över vikt och midjemått, siffror jag började föra in regelbundet. Stadigt såg jag hur siffrorna på vågen gick neråt, ett halvkilo här och där gjorde mig väldigt nöjd, i alla fall för stunden.

Långsamt tog tankarna på de där siffrorna upp mer och mer av min tid, och jag började ifrågasätta och banna mig själv för minsta kaka någon bjöd på på jobbet. Kvällarna i sängen innan jag lyckades somna spenderades med att tänka på vad jag skulle äta dagen efter, i synnerhet hur jag skulle kunna spara in på kalorier till kvällen, så att jag kunde ”unna mig” en chokladbit, lite popcorn eller något annat. Till slut blev pressen för stor, och jag föll in ett mönster av att då och då, med ett par veckors mellanrum, frossa. Det kunde räcka med att jag åt några godisbitar på jobbet efter lunchen för att jag skulle känna att det då redan ”var kört” och att jag därmed lika gärna kunde spendera kvällen hemma med att äta precis allt. Ibland åt jag saker jag egentligen inte tyckte om, men jag hade gjort det ok för mig att äta vad som helst, och då var det som att jag var tvungen att rensa skåpen på allt onyttigt, annars hade frossan varit förjäves. Sådana dagar slutade alltid med att jag mådde dåligt, bannade mig själv för min dåliga karaktär, och lovade mig själv att inte göra om det.

En kväll satt jag i min soffa, med tankarna kretsandes kring mat och kalorier, och insåg till slut att det här beteendet inte kunde fortgå, och att jag bara för ett år sedan, innan Viktklubb, hade mått bättre. Jag tog snabbt beslutet att gå in och avsluta min prenumeration och raderade sedan appen. Ångesten och kontrollbehovet pockade på och jag oroade mig på riktigt över hur jag skulle klara mig utan att räkna kalorier.

Nu har det gått ett par månader sen jag slutade med Viktklubb, och jag kämpar fortfarande med mitt störda förhållande till min kropp och mitt matintag, men jag mår bättre. Framför allt inser jag att mitt problem aldrig har varit maten i sig, utan min självkänsla, normer, inlärda beteenden och kontrollbehov. Problem som aldrig kan lösas med hjälp av kaloriräkning och digitala medel som triggar belöningssystemet.

Viktklubb och andra liknande tjänster har bara fokus på kilon och midjemått, och tar inget ansvar för de mentala aspekterna som medföljer och nästan alltid ligger bakom ett osunt förhållande till sin förtäring. Vissa kanske klarar av att följa programmet utan att utveckla ett problematiskt beteende, jag gjorde det inte, och jag tror att väldigt många löper stor risk att hamna i liknande beteendemönster som jag gjorde. Vad jag önskar mest av allt är att vi bara kunda bli av med de förödande skönhetsnormerna som finns och upprätthålls, och att företag som livnär sig på människors inbillade tro på att viktminskning löser alla världens problem inte fanns alls. Men mer specifikt, önskar jag att viktminskningsföretag såsom Viktklubb, tar ett större ansvar för sina kunders mentala hälsa lika mycket som den fysiska.

Anna Månsson

“Fråga vad du vill” i P3 och kvinnohatet

Fråga vad du vill i P3 på instagram och deras inbjudan att ställa frågor till en hardcoreporrskådis.

Programmet “Fråga vad du vill” i P3 går ut på att lyssnarna får möjlighet att ställa frågor till gäster som redaktionen valt ut och bjudit in. Många av frågorna ställs via sociala medier, så som programmets Facebooksida och Instagramkonto. Redaktionen har återkommande bjudit in gäster från kategorin “nu jävlar ska vi normalisera kvinnohat”. 

Jag uppmärksammades om programmets märkliga ämnesval när de lät lyssnarna ställa frågor till en kvinna i branschen som gör stora pengar på dokumenterade övergrepp, sk. porr: “Jag är hardcoreporrskådis – fråga vad du vill”. Programmet sändes mitt på dagen, klockan 12-14. Den inledande texten på instagram från redaktionen var “Vad är det konstigaste som hänt under en porrfilmsinspelning? Hur är det att sexa loss framför ett helt kamerateam? Vad är FÖR rough för en hardcoreporrskådis? Och funkar det att va tillsammans med nån, om man har en porrfilmskarriär? [Namn] är hardcoreporrskådis – fråga vad du vill!”

Redaktionen väljer alltså att kalla dokumenterade övergrepp för att “sexa loss” och att kvinnor som medverkar i porrfilmer på något magiskt sätt har andra gränser än vad kvinnor som inte medverkar i porr har. Går din gräns vid att bli dödad framför kameran, kanske? Fniss.

En av de första frågorna som ställs bland kommentarerna är “Hej, hur stor är den största penisen (kuken) du tagit?”.

Programmet möts lyckligtvis av massiv kritik. Kritiken är inte riktad mot den inbjudna kvinnan, utan mot programmets ämne, angreppssätt och inramning som många menar normaliserar våldsporr. I ett svar från redaktionen dagen efter att programmet sänts skriver man på instagram “Normalisering är alltid en risk, när svåra ämnen berörs.”

Nu kunde man tänka sig att redaktionen skulle ta sig en rejäl funderare. Flertalet anmälningar till granskningsnämnden (som visserligen lades ned), och så den massiva kritiken mot programpunkten. Därtill risken att normalisera våldspornografi, en risk som man alltså erkänner existerar. Programmets researchers (det verkar finnas två sådana) måste ju ha stött på alla rapporter och vittnesmål om pornografins baksidor, hur kvinnor och barn utnyttjas i den och lämnas med trauman för resten av livet, hur den är kopplad till trafficking och prostitution, i sin research inför programmet. Kanske skulle redaktionen nu tänka att det var nog en dålig idé att prata om hardcoreporr som ett roligt yrkesval, ett jobb som alla andra, mitt på blanka dagen i ett program som vänder sig till bland annat ungdomar?

Men redaktionen verkar inte fundera i dessa banor, tvärtom. Man bemödar sig inte med att besvara kritiken, eller lyfta riskerna med pornografi. Nej, redaktionen går istället vidare med att några veckor senare bjuda in en karl som tjänar pengar på att sälja barn och utnyttja kvinnors kroppar, en representant för surrogatindustrin, samt en man som i åratal misshandlat kvinnor psykisk och fysiskt och nu gjort sig en karriär på att författa böcker och föreläsa om sin vidrighet (notera att han inte haft den goda smaken att anmäla sig själv till polisen).

Hur är det möjligt att public service sviker kvinnor på det här sättet?  Kanske är det inte så konstigt att redaktionen för “Fråga vad du vill” inte drar öronen åt sig och pudlar totalt när vi ser tillbaka i programmets tidigare ämnesval. Programmet har nämligen tidigare haft gäster så som “Jag är porrstjärna”, “Jag är telefonvärd” (alltså, en kvinna som har telefonsex med karlar), “Jag är strippa” och “Vi är BDSM-proffs”.  Under programmets sändningstid har alltså inte en utan två kvinnor från porrindustrin bjudits in, varav den ena fått den glamorösa titeln “porrstjärna”. Stjärna. Är inte det anmärkningsvärt? Därtill har de alltså normaliserat våldsutövning (som är OK så länge man gör det iklädd lack och kallar det kink! Ja jag gör mig lustig över BDSM, vad ska du göra? Droppa stearin i mitt ansikte?), och framställt ännu ett utnyttjande av kvinnors kroppar för mäns njutning som ett lämpligt yrkesval för unga kvinnor (striptease och “telefonsex”).

När lyssnarna i sociala medier lyfter kritik mot kanalen och programmet svarar programmets redaktion med nonsens så som att vi inte får kritisera gästen, i fallet med kvinnan som är hardcoreporrskådis, eller att alla perspektiv måste lyftas, som i fallet med mannen som misshandlar kvinnor. Ställ kritiska frågor, så ställer vi dem till gästen, återkommer i de få svaren på kritiken.

Hela programidéen står och faller alltså med att lyssnarna står för kvalitén på frågorna. Redaktionen verkar mena att om många kritiska frågor ställs blir ämnet gästen är inbjuden att tala om kritiskt “granskat”. Men någon granskning i ordets rätta bemärkelse kan vi nog inte hävda att det handlar om. Lösryckta frågor från en mängd olika människor, som inte nödvändigtvis besitter någon expertis i ämnet, som heller inte ges möjlighet att ställa följdfrågor beroende på hur gästen svarar, kan knappast påstås utgöra grund för någon djupare analys eller undersökning av ämnet i fråga.

Porrbranschen, kvinnomisshandel, surrogatindustrin och prostitutionen förtjänar utrymme och uppmärksamhet i media, men knappast under en fnissig stämning. Ämnena kräver en kritisk granskning på riktigt, eftersom dessa områden, på riktigt, påverkar kvinnor och barn världen över negativt, ibland till och med med dödligt utfall.

Fråga vad du vill! Då vill jag fråga varför det här programmet får fortsätta sändas. 

Herrar och damer för sig, hästar och ponnyer för sig

Inom idrottens värld har det här med uppdelning efter kön inte varit någon stor eller konstig sak. För att alla ska tävla på lika villkor har uppdelning efter kön (och sedan andra kriterier, så som vikt, ålder, m.m.) ansetts som nödvändigt. Från början fick förstås inte kvinnor vara med i tävlingssammanhang över huvud taget. Det anstod inte kvinnor att syssla med fysisk aktivitet, bland annat eftersom det ansågs farligt för oss – vi ansågs helt enkelt för svaga och bräckliga för det. Svaghetsstämpeln är förresten ingen gammal, utdöd företelse: maraton för kvinnor i OS infördes exempelvis först 1984.

Det har ansetts fegt av män att ge sig på kvinnor eftersom kvinnor “är svaga”

I allmänhet är det vanligt att kvinnor framställs som just svaga. Ta bara det här med att killar inte “får” slå tjejer eftersom det inte vore schysst, rent sportsligt, eftersom tjejen är så svag: slagsmålet blir inte på lika villkor. Nu gör ju män det, slår kvinnor alltså, i så hög utsträckning att Sverige instiftat lagar för att skydda kvinnor mot just mäns våld – men beteendet brukar ses som speciellt ohederligt och fegt.

IOC skriver om kartan för damidrotten

Att herrar och damer tävlar var för sig börjar dock luckras upp. Internationella Olympiska Komitten har infört regler som säger att en transidentifierad man kan tävla i damklasserna så länge han uppvisar en något lägre testosteronnivå under minst ett år. Testosteronnivån som han måste under är dock flertalet gånger högre än en kvinnas testosteronnivåer någonsin ligger på. Premissen med dam- och herrklasser ställs alltså på ända nu när idrottens värld köper transideologin och dess mantra som går ut på att transidentifierade män är kvinnor.

Men om han har lågt testo kan han väl tävla mot kvinnor?

Nu kanske du tänker: Men om en transidentifierad man har låg testosteronnivå kan han väl tävla mot kvinnor? De transidentifierade männens testosteronnivåer behöver dock bara vara under 10 nmol per liter blod. Mäns nivåer ligger normalt mellan 10-35 nmol/l. Kvinnors nivåer däremot överstiger inte 3 nmol per liter.

Men kvinnor som har höga testonivåer, tex pga PCOS då?

Men intersex-tillstånd då, kanske du tänker nu? Hon den där löparen, hon hade väl hög testosteronnivå? Det hör egentligen inte hit eftersom transidentifierade män är män. Men för diskussionens skull, låt oss underhålla tanken. Inte ens kvinnor med PCOS (polycistiskt ovariesyndrom, ett tillstånd där en förhöjd testosteronnivå kan uppmätas) har haft värden över 7 nmol/l. Det är alltså en bra bit från värden som 10 nmol/l, om kvinnans nivå ens är så hög som 7 nmol/l. I övrigt görs redan en kontroll av kvinnor som misstänks ha fördel av onormalt höga testosteronnivåer, och då från fall till fall. Dessa tillstånd är nämligen så ovanliga att regelverk som omfattar mer än det enskilda fallet inte är möjliga att upprätta.

Mäns kroppar förändras inte av ett års lägre testosteronnivå

Problemet är dessutom att mäns kroppar är uppbyggda på annorlunda sätt än kvinnors. Män har exempelvis större blodmängd, större lungor, benen i en annan vinkel och större muskelmassa. Dessa kroppsliga olikheter försvinner inte för att han tar testosteronblockerare under en tid. Om han så gör sig av med muskelmassan, så finns muskelminnet där i hans kropp och möjliggör att han bygger upp dessa muskler igen. Det är inte så konstigt att doping med anabola steroider (testosteron räknas till de kroppsegna anabola) kan ge livstids avstängning med tanke på att det ger fördelar för den dopade livet ut.

Men i ridning kan ju män och kvinnor tävla mot varandra!

Inom vissa sporter så som ridning görs inte uppdelningen av klasser efter könstillhörighet utan där delas istället de tävlanden in efter ryttarens ålder och hästens storlek. Det är inte så många som ifrågasätter att vuxna inte får tävla mot barn, eller att ponnyer inte tävlar mot storhäst. Kanske för att man inom ridsporten förstår hur orättvist det vore att till exempel låta hästar med helt olika fysiska förutsättningar tävla mot varandra. Ponera att ett ekipage där hästen med en mankhöjd på 165 cm hoppar i samma klass som mot ponnyer med mankhöjd runt 135 cm. Bara verklighetsfrånvända skulle hävda att den stora hästen inte skulle ha en så stor fördel att tävlan dessa hästar emellan skulle vara orättvis.

Våld är förtryck, och förtryck är inte frivilligt

Allt oftare dyker diskussionen om självvalt sexuellt våld – BDSM – upp. Detta är å ena sidan bra, eftersom det ger nya möjligheter att diskutera en fråga som nästan helt försvunnit från dagordningen i och med att andra vågens feminism ersattes av den tredje. Å andra sidan hamnar diskussionen nästan omedelbart i en om sexuell frihet på individliberala (och därmed patriarkala) premisser, och hur en sådan inställning förutsätts vara mer feministisk än en som huvudsakligen består i strukturell kritik.

Det borde vara fullständigt självklart att mäns ”preferens” att utsätta kvinnor för våld i privata sexuella sammanhang är en fortsättning på kvinnors underordning och mäns våld mot kvinnor – ett i feministisk mening strukturellt faktum. Efter 50 Shades har sexualsadism i mycket snabb takt normaliserats och hamnat på var mans repertoar, till den grad att den nu anses passa utmärkt in under regnbågsflaggan. Den liberala mansrörelsen, och den i stort sett analoga manliga nyliberala feminismen, har övertagit viktiga frihetsrörelser och reproducerar nu förtrycket inom dem. Männen – patriarkatet – har återerövrat sexualiteten och den hegemoniska förståelsen av den.

Många sårbara flickor och kvinnor övertygas att tro att sexualiserat våld sker på deras villkor, genom en förment argumentation om att den som är underordnad i själva verket bestämmer över sexualsadismens uttryck. Internaliseringen är därmed total, patriarkatet har återvunnit tolkningen av vad sexuell frihet är, och inympat den i kvinnor som antingen ses som lätta byten eller anses som ”starka nog” att bära sin egen kvinnosak. Ett annat vanligt återkommande argument är att de inblandade faktiskt finner sexuell tillfredsställelse i våldssex – en position där man bekvämt nog kan bortse från individens begränsade frihet i ett förtryckande system, och att sexualitet till stor del bygger på ett samhälles sociala omständigheter – och, liksom övriga beteendemönster i samhället, socialiseras från mycket unga år. Kvinnor som finner njutning i att delta i mäns behov av dominans och våld har, precis som alla andra och på alla andra arenor i samhället, ett inlärt beteende av att vilja tillfredsställa sin förtryckare av rena överlevnadsskäl. Detta är en del av internaliseringen av kvinnoförtryck.

Vid varje påpekande om sakernas förhållande möts det med att kritikerna ägnar sig åt ”kinkshaming”, och argument som att vad människor gör privat är just privat. Men det personliga är politiskt, när strukturen reproduceras i privata sammanhang, och den privata reproduktionen bekräftar den rådande samhällsordningen som därmed cementeras. Att tro att det privata och personliga inte har återverkningar i resten av samhället är naivt och hör i bästa fall hemma inom vulgärlibertarianism. Vidare är argumentet om privat ensak i sig ologiskt. Med ett sådant resonemang är misshandel i nära relationer också en privatsak, om en man vill mörda sin flickvän är det en privatsak, om en kvinna övertygas om att det är i hennes intresse att man mellan föräldrar gör upp om hur länge hon ska stanna hemma med barnen är det en privatsak. Argumentet om privatsak är normalt ett konservativt sådant, och konservatism står i direkt motsättning till progression och frigörelse. Helt plötsligt anammas konservativ logik av ”vänstern”, en vänster som kritiserar högern för samma sak som den själv gör sig skyldig till.

Våld är förtryck, och förtryck är inte frivilligt.

Vad ska man göra då? Till att börja med medge att en vanlig strategi för reproduktion av våld, och i synnerhet sexualiserat sådant, mot kvinnor, är att distribuera helt ofattbara mängder pornografi. Distributionskanalerna är oöverskådliga och tillgängligheten är obetydligt lägre än den till luft. Majoriteten av all porr som framställs innehåller betydande vålds- och dominansinslag, med tydliga kränkningar och dehumanisering. Bruket och missbruket är alltmer omfattande hos framförallt män, som av naturliga skäl är de som sedan reproducerar våldet i dina relationer. Vi brukar populärt benämna detta ”porrskada”, men det är förstås ett betydligt större samhällsproblem än individens eget.

Steg ett är att förstå de patriarkala och kapitalistiska intressena (som även de är i princip analoga) av att upprätthålla rådande förtrycksordning genom produktion och reproduktion av manlig sexuell och ekonomisk dominans. I vardagen kallar vi detta ”google it” eller ”skaffa en analys!”, men upplysning och pedagogik är ofrånkomligen nyckeln till att ändra beteenden. Bara genom att skapa förståelse för sakernas ordning kan individen göra aktiva försök att häva denna ordning. Det är fullt möjligt att omprogrammera en skadlig sexuell socialisering. Tankens kraft är, om inte total, så i varje fall mycket stark. Medvetenhet ger förutsättningar att ifrågasätta de egna valen.

Det finns inga enkla sätt att ordna upp saken, eller någon annan sak för den delen. Kamp är svår, det ligger i sakens natur. Vi måste göra som vi alltid gjort: organisera oss för förändring.

Feminism finns till för flickor och kvinnor

Feministisk kamp handlar om att spädbarn av honkön ska ges och behålla samma rättigheter och möjligheter som människor av hankön. T.ex genom att säkerställa att varje spädbarn av honkön ges samma möjlighet som spädbarn av hankön att i framtiden ägna sig åt och satsa på idrott på rättvisa villkor.

En kamp som går ut på att gynna den mänskliga versionen av dockan till högers framtida möjligheter på flickans bekostnad är inte en feministisk kamp. Endast pojkar har möjligheten att bli transkvinnor.

Bilden kan innehålla: 2 personer

Han är så intresserad av teknik

Jag tycker om att titta på tv-programmen Grand designs och Husdrömmar. I dessa program får tittaren följa ett par (det är oftast ett par, men ibland kan det vara en person också) som har bestämt sig för att bygga sitt drömhus. I en majoritet av programmen, nå detta är en uppskattning, jag har faktiskt inte räknat och jag överlåter med glädje det jobbet åt nån statistikkåt kille som vill syna mina påståenden i sömmarna (jag vet att du finns, hej! och hejdå, du behöver inte höra av dig)… var var jag?

Jo, i en majoritet av programmen är det mannen i det heterosexuella paret som står för visionerna för huset. Kvinnan och den eventuella övriga familjen får bara hänga på (och de säger allt som oftast att de såååå gärna hänger på). Med det här menar jag såklart inte att kvinnor är visionslösa. Nej, men i många av programmen är det egentligen hans husdröm som uppfylls. Hon har kanske en del i huset som hon hoppas få med, som ett speciellt badkar, skilda rum åt barnen eller ett marmorgolv. Han däremot väljer framtida byggmaterial som en experimentell betong som aldrig tidigare prövats i privatbostäder, byggelement som måste lyftas på plats med en speciell kran som han har drömt om att vara nära sedan han var en liten grabb, tekniska finesser i alla rum som han absolut inte diskuterat med sin kvinnliga partner innan (hon är ändå inte intresserad, menar man i programmet) eller så placeras resten av familjen i en liten hydda medan han fnular och filar på deras hus in absurdum tills barnen har spenderat hela sin barndom i den där hyddan.

Det är återkommande männen i dessa husbyggen som får sina drömmar uppfyllda. Det är männen som inte räds att gå över budget med flera miljoner eller flertalet år för att de ska få hålla på med sina hobbys, för att de ska få underhålla sina intressen. Det är nämligen spräckt budget som återkommande blir konsekvensen av dessa mäns utsvävningar och kvinnorna bara står där vid sidan av, nästan med skräckblandad förtjusning – det blir säkert jättefint gubben, hoppas vi har råd att bo i det när det är klart också!

Dessa familjer får såklart göra som de vill, och uppenbarligen gör de det också. Det blir allt som oftast fina hus i slutändan. Men, hur kan man riskera att sätta sin familj i livslång skuld för att man tycker att alla rum i det 300 kvadrat stora huset ska ha diverse uttag och sensorer? Hur kan man med att låta sin familj bo i ett jävla kyffe i 10 år för att man tvunget måste utgå från det krokigaste trädet man bara kan hitta i nån dunge, för att “det är bara sån jag är”? Hur kommer det sig att det är just män som tar dessa beslut åt sina familjer? Jag bara undrar alltså.