Aftonbladets Viktklubb triggade min ätstörning

Beslutet att gå med i Viktklubb var spontant. Jag satt på kvällen i min lägenhet, efter att ha genomlidit en utav de där riktigt varma dagarna under förra årets rekordsommar. Jag minns att jag hade druckit ett par öl på någon uteservering, kanske ätit en hamburgare, och kände den där ångesten komma krypande, ”nu skulle jag ta tag i mig själv”. Att beslutet var spontant kanske inte är helt sant när jag tänker efter, jag hade tidigare surfat in på Aftonbladets undersida för att räkna ut huruvida mitt BMI var ”normalt” eller inte. Jag motiverade mitt beslut med att jag ville få ordning på min IBS-mage, men någonstans visste jag att det egentligen var viktminskningen jag ville åt.

Jag har alltid sett mig själv som lite mullig. Min självbild, och min självkänsla, har varit något jag kämpat med sedan barnsben och tankar på mat och vikt har varit konstant närvarande i mitt liv. Mängden kvinnor jag stött på som har likadana erfarenheter är oändligt stor. Skönhetsnormen sipprar ner i de minsta delarna av våra liv och är så brett accepterad att det har tagit mig 30+ år, och ett webb-baserat viktminskningsprogram, för att inse att jag har utvecklat en ätstörning. När du går med i Viktklubb efterfrågas din vikt och längd och du får veta hur snabbt du skulle kunna nå din målvikt.

Programmet, som lättast används i app-form i din telefon, fungerar som en dagbok där du för in vad du ätit och gjort av med under dagen. Du kan själv justera hur mycket du skulle vilja gå ner i veckan, men gör du inget aktivt val väljer Viktklubb minsta möjliga dagsintag av kalorier. När du hållit dig inom ditt intag för dagen lyser appen grön, överstiger du ditt intag blir färgen istället röd. Appen säger ingenting om du ätit för lite.

Till en början tyckte jag att appen var ett bra sätt för mig att få bättre rutiner. Jag kunde planera morgondagens måltider och att se fördelningen över proteiner, kolhydrater och fetter hjälpte mig att lättare fokusera på näringsvärdet i min mat. Det dröjde dock inte länge innan jag bara började se siffrorna, den röda färgen som sa mig att jag gjort något fel, om jag så bara ätit 10 kalorier mer än jag satt mål för. Appen för också statistik över vikt och midjemått, siffror jag började föra in regelbundet. Stadigt såg jag hur siffrorna på vågen gick neråt, ett halvkilo här och där gjorde mig väldigt nöjd, i alla fall för stunden.

Långsamt tog tankarna på de där siffrorna upp mer och mer av min tid, och jag började ifrågasätta och banna mig själv för minsta kaka någon bjöd på på jobbet. Kvällarna i sängen innan jag lyckades somna spenderades med att tänka på vad jag skulle äta dagen efter, i synnerhet hur jag skulle kunna spara in på kalorier till kvällen, så att jag kunde ”unna mig” en chokladbit, lite popcorn eller något annat. Till slut blev pressen för stor, och jag föll in ett mönster av att då och då, med ett par veckors mellanrum, frossa. Det kunde räcka med att jag åt några godisbitar på jobbet efter lunchen för att jag skulle känna att det då redan ”var kört” och att jag därmed lika gärna kunde spendera kvällen hemma med att äta precis allt. Ibland åt jag saker jag egentligen inte tyckte om, men jag hade gjort det ok för mig att äta vad som helst, och då var det som att jag var tvungen att rensa skåpen på allt onyttigt, annars hade frossan varit förjäves. Sådana dagar slutade alltid med att jag mådde dåligt, bannade mig själv för min dåliga karaktär, och lovade mig själv att inte göra om det.

En kväll satt jag i min soffa, med tankarna kretsandes kring mat och kalorier, och insåg till slut att det här beteendet inte kunde fortgå, och att jag bara för ett år sedan, innan Viktklubb, hade mått bättre. Jag tog snabbt beslutet att gå in och avsluta min prenumeration och raderade sedan appen. Ångesten och kontrollbehovet pockade på och jag oroade mig på riktigt över hur jag skulle klara mig utan att räkna kalorier.

Nu har det gått ett par månader sen jag slutade med Viktklubb, och jag kämpar fortfarande med mitt störda förhållande till min kropp och mitt matintag, men jag mår bättre. Framför allt inser jag att mitt problem aldrig har varit maten i sig, utan min självkänsla, normer, inlärda beteenden och kontrollbehov. Problem som aldrig kan lösas med hjälp av kaloriräkning och digitala medel som triggar belöningssystemet.

Viktklubb och andra liknande tjänster har bara fokus på kilon och midjemått, och tar inget ansvar för de mentala aspekterna som medföljer och nästan alltid ligger bakom ett osunt förhållande till sin förtäring. Vissa kanske klarar av att följa programmet utan att utveckla ett problematiskt beteende, jag gjorde det inte, och jag tror att väldigt många löper stor risk att hamna i liknande beteendemönster som jag gjorde. Vad jag önskar mest av allt är att vi bara kunda bli av med de förödande skönhetsnormerna som finns och upprätthålls, och att företag som livnär sig på människors inbillade tro på att viktminskning löser alla världens problem inte fanns alls. Men mer specifikt, önskar jag att viktminskningsföretag såsom Viktklubb, tar ett större ansvar för sina kunders mentala hälsa lika mycket som den fysiska.

Anna Månsson

No Comments

    Leave a Reply

    fyra × 5 =

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.