“Äkta trans” och “låtsastrans” (truscum, transtrenders och detransitionerade)

Det finns några tongivande transidentifierade som avfärdar detransitionerades erfarenheter och kritik mot transrörelsen och som kräver att för att räknas som trans måste du ha könsdysfori och du ska behandlas medicinskt (med hormoner och eventuellt kirurgiska ingrepp). Dessa transidentifierade kallas ibland för “truscum” eller “transmed”, som ett sätt att skilja ut de “riktiga” transpersonerna från de som bara är transtrenders (“låtsastrans”, som har hoppat på tranståget för att det är “inne”). Ett återkommande argument mot detransitionerades erfarenheter och kritik är nämligen att de detransitionerade aldrig var trans “på riktigt”. 

Att avfärda detransitionerade som posörer är, som jag diskuterat tidigare, ett effektivt sätt att avfärda kritiker på. Om en rörelse bara tillåter internkritik, och detransitionerade inte räknas tillhöra rörelsen, ja då behöver inte rörelsen lyssna på detransitionerades historier och kritik. Man behöver inte ens bemöta den. Så, vem är en äkta transperson som får uttala sig om rörelsen? Vet vi det först när personen begravs tillsammans med sin transidentitet? 

Svårigheten när det kommer till en diagnos som bara kan ställas på ett subjektivt sätt är att det är just en subjektiv diagnos. Det i sig behöver inte vara så problematiskt, psykisk ohälsa som depression är också relativt. Men transvården skiljer sig något, eftersom vårdenheten som tar emot patienten med upplevd könsdysfori inte utforskar vad det är som ligger bakom könsdysforin, vilka andra psykiska problem och erfarenheter patienten bär med sig. Detta medför att patienten i princip ställt diagnos på sig själv. Transvården, som den är utformad idag, är inte ämnad att ifrågasätta, den är ämnad att bekräfta. En persons upplevda könsidentitet går framför allt. 

Men, egentligen spelar det inte så stor roll eftersom tanken om “äkta trans” och “låtsastrans” är grundad på en felaktig premiss, nämligen att de detransitionerade aldrig led av könsdysfori. Det finns inget sätt att utröna om någon är trans “på riktigt”, eftersom diagnosen är subjektiv. Då vården inte hjälper patienterna att utforska könsdysforin utan endast bekräftar att patienten har könsdysfori innebär det att alla som upplever (eller hävdar) att de lider av könsdysfori har könsdysfori, och således är trans. Det finns inget sätt för vården att testa eller mäta könsdysfori på annat än patientens självskattning.

Om vi nu köper truscums argument, att bara de med könsdysfori är trans, och bara transidentifierade borde beviljas transvård, så borde truscums välkomna de detransitionerades erfarenheter. Dessa erfarenheter visar ju på allvarliga brister i transvården (en vård man hävdar sig vilja förbättra), att “låtsastrans” behandlas för könsdysfori. Det visar att vården borde utreda könsdysforin grundligare. Detta är något transrörelsens kritiker brukar hålla med om.

“Problemet” med de detransitionerades erfarenheter är dock att en majoritet av dem faktiskt har lidit av och i många fall fortfarande lider av könsdysfori. De har dessutom i många fall följt den väg som erbjuds för transidentifierade av rörelsen och vården idag (social transition, hård lindning (binder) av brösten för att minska bröstvävnaden, könskonträra hormoner, testosteronblockerare (för transidentifierade män), och ibland t om kirurgiska ingrepp som dubbel mastektomi (för transidentifierade kvinnor) eller “bottom surgery”, alltså ett kirurgiskt konstruerat könsorgan (vilket dock är relativt ovanligt)). De är således precis lika mycket trans som truscums. Även om vården på något sätt hade kunnat mäta deras könsdysfori hade de nu detransitionerade alltså tillslut beviljats transvård. Ändå har de valt att detransitionera.

Nu börjar vi nå pudelns kärna. Det är alltså inte att de detransitionerade har beviljats transvård som är problemet här. Nej, transrörelsens avfärdande av detransitionerade har med de detransitionerades ifrågasättanden av transrörelsens propaganda att göra. De detransitionerade har genomgått den vård som transrörelsen förespråkar men de har kommit fram till att behandlingen inte alls löser deras könsdysfori, att behandlingen inte alls är säker, bra och effektiv. Den transvård som rörelsen kämpar för med näbbar och klor får absolut inte ifrågasättas. Den är en sanning.

Att transrörelsen avfärdar detransitionerade har alltså ingenting med detransitionerades äkthet att göra, utan med att de framför kritik mot transrörelsens grundvalar: transvårdens utformning.

I nästa inlägg ska jag utveckla vilka problem det medför när framstående transidentifierade uttalar sig om detransitionerade som posörer, och när de ställer krav på vad man måste göra för att räknas som äkta trans.

No Comments

    Leave a Reply

    sjutton − fem =

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.