Han är så intresserad av teknik

Jag tycker om att titta på tv-programmen Grand designs och Husdrömmar. I dessa program får tittaren följa ett par (det är oftast ett par, men ibland kan det vara en person också) som har bestämt sig för att bygga sitt drömhus. I en majoritet av programmen, nå detta är en uppskattning, jag har faktiskt inte räknat och jag överlåter med glädje det jobbet åt nån statistikkåt kille som vill syna mina påståenden i sömmarna (jag vet att du finns, hej! och hejdå, du behöver inte höra av dig)… var var jag?

Jo, i en majoritet av programmen är det mannen i det heterosexuella paret som står för visionerna för huset. Kvinnan och den eventuella övriga familjen får bara hänga på (och de säger allt som oftast att de såååå gärna hänger på). Med det här menar jag såklart inte att kvinnor är visionslösa. Nej, men i många av programmen är det egentligen hans husdröm som uppfylls. Hon har kanske en del i huset som hon hoppas få med, som ett speciellt badkar, skilda rum åt barnen eller ett marmorgolv. Han däremot väljer framtida byggmaterial som en experimentell betong som aldrig tidigare prövats i privatbostäder, byggelement som måste lyftas på plats med en speciell kran som han har drömt om att vara nära sedan han var en liten grabb, tekniska finesser i alla rum som han absolut inte diskuterat med sin kvinnliga partner innan (hon är ändå inte intresserad, menar man i programmet) eller så placeras resten av familjen i en liten hydda medan han fnular och filar på deras hus in absurdum tills barnen har spenderat hela sin barndom i den där hyddan.

Det är återkommande männen i dessa husbyggen som får sina drömmar uppfyllda. Det är männen som inte räds att gå över budget med flera miljoner eller flertalet år för att de ska få hålla på med sina hobbys, för att de ska få underhålla sina intressen. Det är nämligen spräckt budget som återkommande blir konsekvensen av dessa mäns utsvävningar och kvinnorna bara står där vid sidan av, nästan med skräckblandad förtjusning – det blir säkert jättefint gubben, hoppas vi har råd att bo i det när det är klart också!

Dessa familjer får såklart göra som de vill, och uppenbarligen gör de det också. Det blir allt som oftast fina hus i slutändan. Men, hur kan man riskera att sätta sin familj i livslång skuld för att man tycker att alla rum i det 300 kvadrat stora huset ska ha diverse uttag och sensorer? Hur kan man med att låta sin familj bo i ett jävla kyffe i 10 år för att man tvunget måste utgå från det krokigaste trädet man bara kan hitta i nån dunge, för att “det är bara sån jag är”? Hur kommer det sig att det är just män som tar dessa beslut åt sina familjer? Jag bara undrar alltså.

Comments (2)

  • christina 2 månader ago Reply

    Oj, vilken fantastiskt rolig och träffsäker synvinkel. Skriv mer!!!

    Malin 2 månader ago Reply

    Tack :-)

Leave a Reply

tre − 2 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.