Jag blev frälst

Två kattben och en menskopp. Inga konstigheter.

Jag har aldrig varit ett så stort fan av tamponger. Jag tycks alltid stå där och dra i tampongsnöret med den där känslan av att hejsan, nu åker inte bara tampongen ut, även slemhinnorna och slidväggarna verkar följa med!

Jag tänker ganska ofta (förvånansvärt ofta) på en historia jag läste en gång. Det var en kvinna som gjort män uppmärksamma på just den där otäcka känslan, alltså hur det känns att dra ut en tampong som är torr och som sugit upp allt vad vätska heter i vaginan. Hon lät karlarna stoppa in en tampong mellan kinden och käken. Hon höll ett föredrag och bad sedan männen ta ut tampongen. Det gjorde ont förstås, för i deras munnar fanns inget mensblod att suga upp så tampongen hade liksom klistrat sig mot munnens insida. De skrek väl aj oj nej, och de hade förstått. (Minns tyvärr inte mycket mer av den här berättelsen men det kanske var typ läkare eller män som hade något att säga till om vad gäller menstruationsskydd för kvinnor. Antagligen.)

Så. Det där höll jag på med, fast i mitt underliv istället för i munnen, tills jag övergick till bindor istället.

Med bindor slipper man det där otäcka uttaget när/om tampongen är tom. Men den där svettiga känslan man får istället är inte så lajbans den heller, eller hur?

Jag motsatte mig menskoppen länge. Inte så mycket för att det skulle tvinga mig att hantera mitt mensblod på ett helt annat sätt än vad som behövs när man viker ihop en binda eller slänger en tampong, utan mer av rädsla för att råka dra ut något som inte ska dras ut i samband med uttag av koppen. Typ min kopparspiral. Men så en dag var jag trött på att ha den där spiralen i livmodern. Jag tyckte mig känna den, det kunde liksom hugga till. Jag tog ut spiralen (hade sådan ångest inför det för jag trodde det skulle göra lika hysteriskt ont som insättningen gjorde, men det kändes ju inte alls), råkade bli gravid, födde en unge och fick tillbaka mensen när amningen var över.

Nu kändes plötsligt det här med torra tamponger ännu otäckare. Ni som har haft buktande slidväggar (en vanlig åkomma efter att ett spädbarn passerat tidigare nämnda väggar) förstår säkert varför aversionen växt ytterligare. Bindor funkade men började resultera i ett ömt och kliande underliv.

Jag rådgjorde med koppande kvinnor i min närhet (kallar vi oss koppers? inte? Okej). Jag slog till på en kopp. Jag blev frälst. Och nu sitter jag här och ser näääästan fram emot att få mens.

Tack för mig!

No Comments

    Leave a Reply

    sexton − fjorton =

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.