Om “transfoba” föräldrar och hur transrörelsen gör transidentifierade barn utsatta

En typ av retorik som är speciellt oroande är den som transaktivister för om föräldrar till barn och unga som identifierar sig som trans. Dessa transaktivister tycks utgå från att föräldrarna vill sina barn illa, att föräldrarna söker med ljus och lykta efter sätt som de kan skada sina barn på.

Naturligtvis finns det exempel på föräldrar som verkligen skadar sina barn. Det finns föräldrar som är narcissister och psykopater, pedofiler eller som är våldsamma fysiskt. Det finns föräldrar som är medlemmar av religiösa samfund eller rent av sekter där deras barn far illa om de exempelvis avviker från de uppsatta ramarna, eller om barnet vill lämna samfundet.

Med det sagt är det rent av ohederligt att utgå ifrån att någon förälder gör vad den kan för att skada sitt barn. I fallet med sektmedlemmar är föräldrarna övertygade om att det är på det föreskrivna sättet livet bör levas, exempelvis för att slippa brinna i helvetet i en evighet efter att livet är slut. Utifrån kan vi döma dessa föräldrar men de håller inte sina barn inom sekten för att med flit skada dem. Så ja, det finns föräldrar som skadar sina barn men mycket få gör det avsiktligt.

I en debattartikel i Svenska dagbladet skriver några föräldrar om hur de, när de ställer frågor kring behandling av könsdysfori, bemöts av vården som intoleranta:

”Men när vi ställer frågor om det verkligen kan stämma att så många unga behöver sådan behandling för att må bra i sina kroppar, bemöts vi med att vi är intoleranta personer som inte begriper våra barns bästa. Vi som lever närmast våra barn, har känt dem i hela deras liv och ser deras lidande varje dag, misstänkliggörs på ett sätt som vore otänkbart i alla andra delar av vården.”

Föräldrar till transidentifierade barn i en debattartikeln “Föräldrar: Transvårdens attityd gör oss oroliga” i SvD.

I ett tidigare inlägg diskuterar jag risken att transidentifikation kan spridas på liknande sätt som man kunnat se att självskadebeteende och anorexia sprider sig: genom social smitta. Studien jag hänvisar till är skriven av Dr Lisa Littman. Littman blev nyligen blev tvingad av tidskriften som publicerat hennes studie att skriva en rättelse, detta efter att transaktivister utövat påtryckningar mot tidskriften. Rättelsen är egentligen ingen rättelse utan ett förtydligande, kanske för att transaktivisterna som beklagat sig över studien ska kunna förstå den bättre, de är kanske inte är så vana att läsa vetenskapliga artiklar? Hur som helst så fann tidskriften inga felaktigheter i Littmans studie, detta alltså efter att den granskats ytterligare efter publicering.

Hur som helst. Transaktivisterna hänvisar gärna till Littmans studie och avfärdar den med att Littman rekryterat föräldrar till studien genom ”transfobiska forum”. Littman har alltså rekryterat föräldrar från webbplatserna 4thwavenow, transgender trend, and youthtranscriticalprofessionals.

4thWaveNow beskriver sig såhär:

”We encourage parents to consider the possibility that their gender atypical teens may not be “in the wrong body,” but instead may be same-sex attracted and struggling with their orientation.”

4thWaveNow

Transgender trend beskriver sig som följer:

”We are concerned that the increased public awareness of transgender issues has led to parents worrying unnecessarily about normal childhood behaviours. Throughout the media, in cases of ‘trans kids,’ those parents who uncritically accept the trans ideology are the ones who are deemed ‘brave’ and ‘supportive,’ leading to huge pressure on parents to accept the diagnosis of transgender. When worried parents seek information online they inevitably come across sites that reinforce (and even glamourise) the notion of the transgender child. We wanted to create a site which balanced that view with some research and facts which challenge the prevailing acceptance of an ideology which is new, untested, and invariably based on personal belief systems.”

Transgender trend

Youthtranscriticalprofessionals är en organisation för yrkesverksamma inom området.

Vad är det som är så transfobiskt med dessa webbplatser kan man fråga sig? Kanske är det att de inte säger att så fort ett barn identifierar sig som trans, icke-binär eller det motsatta könet så ska föräldrarna under hurrarop och utrop så som ”klart du är född i fel kropp, lilla vän!” godkänna ändring av juridiskt kön, pubertetsblockerare, insättning av könshormon och bokning av kirurgiska ingrepp. Att affirmera barnets identitet är nämligen det första steget du måste ta som förälder för att inte dömas som intolerant och transfobisk.

Att hävda att dessa föräldrar, för att de söker efter olika behandlingar och sätt att möta sina barn på, är transfobiska är magstarkt. Föräldrarna skulle alltså ha utvecklat en fobi för sina barn. En sådan stark rädsla eller äckelkänsla inför sina egna barn att de nu söker efter sätt att skada barnen på. Låter det verkligen rimligt? Är det någon förälder som känner igen sig i den beskrivningen? Jag tvivlar på det.

Det här sättet att prata om föräldrar som transfobiska för att de söker alternativa behandlingssätt (och då menar jag inte alternativa som i hippie-behandlingar, utan som i andra valmöjligheter) är farligt. Det riskerar medföra att föräldrar aldrig undersöker om det finns andra vägar framåt för deras barn än affirmering, social transition, hormonblockerare, kirurgi och en livslång behandling med könshormoner. Hade vården fungerat bra hade olika vägar framåt föreslagits av teamet som utför könsidentitetsutredningen, men det verkar vara att hoppas på för mycket.

Transrörelsens utlåtanden om föräldrar som transfobiska gör också att barn och ungdomar riskerar att fjärma sig från de som bör utgöra den trygga punkten i barnens liv. Transidentifierade uppmanas nämligen av andra i rörelsen att klippa banden med de som är ”transfobiska” i deras närhet. Dessa uppmaningar är kanske grundade i en välvilja (ha inte med personer att göra som gör dig illa), men det får samma konsekvenser som när någon går med i en sekt. Alla som ifrågasätter och som inte själva är med i sekten eller köper sektens föreskrifter utgör ett hot och stängs ute.

När barnet klippt banden med sina föräldrar och kanske några vänner som ställt ”kritiska” frågor är hon helt i händerna på transrörelsen där alla upprepar samma mantra. Alla som inte håller med oss förnekar vår existens, de dödar oss, de har vårt blod på sina händer, de är emot oss. De enda vi kan lita på är varandra.

Ponera nu att barnet, ungdomen eller den nu vuxna börjar tvivla. Hon har kanske gått igenom puberteten, insett att hon är lesbisk och att det inte är det värsta som finns, han kanske märker att hormonerna inte fick honom att må bättre, eller så tar hon av sig sin binder för en veckas solsemester och kan plötsligt äntligen andas igen… Vad nu anledningen än är, ponera att personen börjat tvivla på sin transidentifikation. Till vem ska hon vända sig? Vem, utanför transrörelsen finns kvar i hennes liv? Kan hon vända sig till någon inom rörelsen med sina funderingar och få stöd? Hur känns det att inse att hon kanske hade fel och att hon förändrat kroppen för alltid, kanske riskerat sin hälsa för övertygelsen?

Det finns otroligt få föräldrar som vill sina barn illa och som önskar dem ett liv i utsatthet. Att hävda att föräldrar som söker efter vilken behandling som är den bästa för deras barn skulle vara transfobiska är inte att hålla barns bästa främst, det är att göra barnen ännu mer utsatta.

Referenser:

No Comments

    Leave a Reply

    2 + sjutton =

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.