Jag blev frälst

Två kattben och en menskopp. Inga konstigheter.

Jag har aldrig varit ett så stort fan av tamponger. Jag tycks alltid stå där och dra i tampongsnöret med den där känslan av att hejsan, nu åker inte bara tampongen ut, även slemhinnorna och slidväggarna verkar följa med!

Jag tänker ganska ofta (förvånansvärt ofta) på en historia jag läste en gång. Det var en kvinna som gjort män uppmärksamma på just den där otäcka känslan, alltså hur det känns att dra ut en tampong som är torr och som sugit upp allt vad vätska heter i vaginan. Hon lät karlarna stoppa in en tampong mellan kinden och käken. Hon höll ett föredrag och bad sedan männen ta ut tampongen. Det gjorde ont förstås, för i deras munnar fanns inget mensblod att suga upp så tampongen hade liksom klistrat sig mot munnens insida. De skrek väl aj oj nej, och de hade förstått. (Minns tyvärr inte mycket mer av den här berättelsen men det kanske var typ läkare eller män som hade något att säga till om vad gäller menstruationsskydd för kvinnor. Antagligen.)

Så. Det där höll jag på med, fast i mitt underliv istället för i munnen, tills jag övergick till bindor istället.

Med bindor slipper man det där otäcka uttaget när/om tampongen är tom. Men den där svettiga känslan man får istället är inte så lajbans den heller, eller hur?

Jag motsatte mig menskoppen länge. Inte så mycket för att det skulle tvinga mig att hantera mitt mensblod på ett helt annat sätt än vad som behövs när man viker ihop en binda eller slänger en tampong, utan mer av rädsla för att råka dra ut något som inte ska dras ut i samband med uttag av koppen. Typ min kopparspiral. Men så en dag var jag trött på att ha den där spiralen i livmodern. Jag tyckte mig känna den, det kunde liksom hugga till. Jag tog ut spiralen (hade sådan ångest inför det för jag trodde det skulle göra lika hysteriskt ont som insättningen gjorde, men det kändes ju inte alls), råkade bli gravid, födde en unge och fick tillbaka mensen när amningen var över.

Nu kändes plötsligt det här med torra tamponger ännu otäckare. Ni som har haft buktande slidväggar (en vanlig åkomma efter att ett spädbarn passerat tidigare nämnda väggar) förstår säkert varför aversionen växt ytterligare. Bindor funkade men började resultera i ett ömt och kliande underliv.

Jag rådgjorde med koppande kvinnor i min närhet (kallar vi oss koppers? inte? Okej). Jag slog till på en kopp. Jag blev frälst. Och nu sitter jag här och ser näääästan fram emot att få mens.

Tack för mig!

Kvinna är en biologisk verklighet

Jag frågade varför det fanns ett motstånd av användandet ”biologisk man/biologisk kvinna”. Kortfattat skrev jag som exempel att en transkvinna inte kan vara transkvinna om denne inte är född som biologisk man. Detta var första svaret, och jag ser att det verkar blivit lite av en trend att jämföra med rasbiologi (jag har tidigare skrivit om att jag blev kallad nazist för att jag påpekade fysiska skillnader mellan män och kvinnor).

Förutom att det är helt förkastligt att ens jämföra en materiell verklighet med rasbiologi, och att dessa goda allierade feministmän inte ser problemet med att göra detta; är svaret på frågan jag ställde helt obegriplig.

Kvinna och man är bara andra ord för hona och hane. Det är bara ett ord som förklarar din reproduktiva plats hos människan. 

Det dessa människor inte verkar förstå är att det inte spelar någon roll, eller det _ska_ inte spela någon roll om du är hona eller hane. Det har vi feminister kämpat för i decennier, att döda förtryckande könsroller (genus), vi har kämpat för att flickor och pojkar inte ska vara begränsade till att leka vad de vill, eller klä sig hur de vill, pga sina kön.

Men sedan går det inte att bortse från de biologiska skillnaderna som faktiskt finns mellan kvinnor och män, att män har fördelar på många plan när det kommer till att bygga muskler, att mäns större lungkapacitet ger dem fördelar. Kvinnor klarar klimatförändringar på ett annat sätt, vi lagrar vårt fett helt annorlunda än män och det ger oss chansen att överleva längre i långa förhållanden av kyla eller svält. (Detta är också varför kvinnor får celluliter, det är pga hur vårt fett lagras. Helt normalt och ingenting att skämmas för. Det hör till minoriteten att inte få det.)

För att inte tala om förmågan att bära ett liv. Har ni sett video på hur organen flyttas och pressas undan under en graviditet? 

Och hur vår fantastiska kropp kan föda fram någonting så stort. Samtidigt som vi får slåss med näbbar och klor för att få rätt vård, före och efter graviditet. Jag vill gärna se en man försöka sig på detta.

Vår reproduktiva plats avgör ingenting mer om dig, det avgör inte dina intressen i sport eller kläder, eller hudvård. Det avgör inte din intelligens. 

En butchkvinna är fortfarande kvinna hur många gånger än omgivningen kan försöka sig på att fråga när hon ska börja transitionera. En pojke som gillar klänning är fortfarande pojke, och om pojken får höra att han måste vara flicka för att ha klänning; är det konstigt att han då säger sig vara flicka?

Dagens feminism har tagit en vändning bort från att bryta könsnormer och könsroller, och istället befäster dem. 

Vi behöver en ny feminism, en ny våg. Vi behöver göra riktiga insatser, inte bara sitta på internet och skriva (även om det är ett bra sätt att nå ut).

Vi behöver organisera oss och räcka fingret åt de som kallar oss okvädesord, som försöker tysta oss när vi talar om vår verklighet – som Kvinnor; som vuxna människor av honkön. 

Kvinnorättskämpar har alltid fått kämpa igenom hån, genom våld och hot om våld. Vi har dessa att tacka för mycket. 

Det är dags att vi ser till att deras kamp inte var för intet.

“Destigmatisering” och prostitution

Språket som används för att städa upp prostitution och ”destigmatisera” som det så fint heter, är ett viktigt verktyg i hallickarnas arsenal för att få flickor och kvinnor att acceptera att vad de tvingas av nöd eller våld att göra är bara ett ”normalt arbete”. Om man på en normal arbetsplats ombeds ge en avsugning till sin chef är det sexuell trakasseri, men om ”sexarbete är arbete” så kan vi säga att sexuell trakasseri inte heller existerar på arbetet, det är snarare en erbjudan om befordran!

I prostitution är man noga med att inte använda ordet prostitution. Istället kallas det för ”arbete”, ”sexarbete”, torskar för ”kunder”, våldtäkt för ”tjänst”. Man är inte slav, man är ”anställd”. Du kommer vänja dig. Alla andra gör det? Det kommer sluta göra ont så småningom. När man har tillräckligt med ärrvävnad.

Att ”destimagtisera” prostitution är inte en ny taktik, det har används i århundraden. Det tjänar inte syftet att skapa respekt för kvinnor, utan för torskar och hallickar. Stigmat i prostitution kommer inte från hur omvärlden pratar om prostituerade kvinnor, den kommer från männen. Våltäkt är svårt att göra mot en människa. Precis som slaveri är svårt att göra mot fullständiga människor. För att kunna göra så mot andra människor krävs avhumanisering, objektifiering, stigmatisering. Stigma och prostitution är ett och samma. Du som vill ”avstigmatisera” prostitution bidrar också till att flickor och kvinnor i trafficking blir psykiskt misshandlade till att acceptera orättvisan som ett ”arbete”.

Som feminister kallar vi det prostitution, inte sexarbete. ”Sexarbetare” inrymmer alla som jobbar i industrin, inklusive hallickar och snubben som en gång tog betalt för att filma porr. Ordet ”sexarbete” är en eufemism likt glädjeflickor, trösteflickor, och allt annat män hittar på för att få deras agerande att låta mindre än våldtäkt.

Prostitution är en industri, inte en identitet. Framställningen av prostitution som en identitet har möjliggjort uppfattningen att det måste skyddas, istället för att skydda flickorna och kvinnorna som inte har något val. Det är aldrig kvinnor och flickor som tjänar på sexindustrin, det är alltid män som vinner finansiellt, sexuellt, socialt, och makt. Om det var en så bra och stärkande industri hade pojkar uppfostrats till att bli prostituerade från barnsben.

Inkludering och könsidentitet som löpeld: du har en god chans eller risk att smittas

Vi människor tänker ju mest hela tiden. Jag har tänkt ganska mycket på det här med kön och könsidentitet. Anledningen till varför jag tänkt så mycket på just det är för att det intresserar mig som feminist och som kvinna, men också för att det i många fall inte är tillåtet att diskutera kön och könsidentitet i feministiska kretsar längre, och så har det varit i några år nu.

Foto av Anthony Intraversato via Unsplash

Jag vet inte riktigt hur det började. Jag såg någon som skrev att L Word, en tv-serie om lesbiska och bisexuella kvinnor i Los Angeles, gav dem den första kontakten med transideologin. För mig var det nog på instagramkontot Kvinnohatet och i diskussionsgruppen Apor bär inte rosa klänning på Facebook som utgjorde första kontakten med transideologin. (En liten kommentar om “Apor” är att de inte alls verkar hålla med om namnet längre, apor verkar visst bära klänning och det gör automatiskt aporna till hon-apor.)

Det började som en vänlig önskan: “snälla ni kan väl inkludera lilla mig i texten/bilden/trådstarten?” och socialiserade att bry oss om alla och envar modifierade genast alla kvinnor sina sätt att tilltala kontots följare och diskussionspartners. Det var för övrigt ett måste, att ge med sig alltså, annars stormade det i kommentarsfältet och gästpostaren eller trådstartaren blev utkastad och tystad. Håll med och anpassa dig, annars får du inte vara med.

Den här första kontaktytan för transideologin är mycket större nu för tiden. Nu kan även de som inte intresserar sig för feminism (nåja, “Apor” kan väl knappast kallas för en feministisk diskussiongrupp längre – men var den det) komma i kontakt med åsikten att kön är en känsla, och att känslor automatiskt är sanna. Ideologin sprids via: filmer av transidentifierade män och deras resultat av skyhöga doser östrogen på YouTube; barnprogram ämnade för 3-6-åringar på SVT; diskussionsforum som Reddit och 4chan; tv-serier för vuxna och unga (också det via SVT, jag tänker närmast på Butterfly); föräldragrupper och öppna förskolor (visste ni att allt fler föräldrar benämner sina bebisar som “snoppbebis” och “snippbebis” för att undvika att “felköna” bebisen?); och media (åsikten och känslan sprids som fakta, nu senast i rapporteringen om Loui Sands avslut av sin handbollskarriär för att utreda sin könsdysfori).

Är det ett problem? Tja, det finns teorier om att transidentifikation är en s.k. social contagion och/eller en peer contagion:

“social contagion The spread of ideas, attitudes, or behaviour patterns in a group through imitation and conformity. Also called behavioural contagion.”

A Dictionary of Psychology (Hämtad 18 februari 2019)

“The term peer contagion a mutual influence process that occurs between an individual and a peer and includes behaviors and emotions that potentially undermine one’s own development or cause harm to others. […] The influence process often occurs outside of awareness; participants may not intend to influence their peers, but they engage in relationship behaviors that satisfy immediate needs for an audience or companionship, and these behaviors inadvertently influence themselves or others.”

Dishion och Tipsord (2011)

Det här med social smitta har man talat om inom forskning kring exempelvis självskadebeteende och ätstörningar. Det ska sägas att det inte är inte helt klarlagt att den sociala smittan alltid har negativa konsekvenser. I vissa fall verkar det som att sociala grupperingar kan påverka varandra åt ett positivt håll, dvs. minska självskadebeteenden exempelvis. Det tycks dock finnas en påverkanseffekt här som inte sällan är negativ.

Littman (2018) undersökte föräldrars utsagor om deras barn och ungdomar som plötsligt identifierade sig som trans, ett fenomen som kallas Rapid-onset gender dysphoria (ROGD). ROGD innebär alltså att barn och ungdomar som inte uppfyllt kriterierna för könsdysfori som barn nu plötsligt lider av könsdysfori eller identifierar sig som trans.

I 36,8% av de beskrivna kompisgrupperingarna i Littmans studie identifierade sig en majoritet av ungdomarna som trans. Efter att ungdomarna kom ut som trans rapporterar föräldrarna att deras relation med ungdomarna försämrades, liksom ungdomarnas mentala hälsa blev sämre. Tiden innan transidentifikationen började uppger föräldrarna att deras barn ökat sin internetanvändning (i 63,5% av fallen). Föräldrarna beskriver även hur deras ungdomar börjat konsumera information enkom från “transkällor” (“transgender sources”) samt hur de börjat undvika att över huvud taget umgås med personer som inte identifierar sig som trans. Det här tyder på att det finns en koppling mellan peer contagion samt social smitta och ROGD:

“The elevated number of friends per friendship group who became transgender-identified, the pattern of cluster outbreaks of transgender-identification in these friendship groups, the substantial percentage of friendship groups where the majority of the members became transgender-identified, and the peer group dynamics observed all serve to support the plausibility of social and peer contagion for ROGD.”

Littman (2018, s.37f)

Littman lägger fram två hypoteser varav den ena är att “Social contagion is a key determinant of radid-onset gender dysphoria (ROGD)” (s.32). Littman menar att man ju inte blir trans av kompisar och internet, men däremot kan en övertygelse och tro spridas i kompisgrupperna och via exempelvis sociala medier. Övertygelsen i det här fallet är att diverse symptom (pubertet, annan psykisk ohälsa etc.) egentligen är tecken på könsdysfori. Vidare ingår det en tro på att det enda sättet man kommer kunna må bra på är genom att transitionera. Slutligen är man övertygad om att alla som inte håller med om självidentifikation eller planen på den egna transitionen är transfobiska och därför ska uteslutas från ens liv. Könsdysfori och transition blir alltså en helhetslösning på alla möjliga problem:

“The spread of these beliefs could allow vulnerable AYAs [adolescent and young adult] to misinterpret their emotions, incorrectly believe themselves to be transgender and in need of transition, and then inappropriately reject all information that is contrary to these beliefs. In other words, “gender dysphoria” may be used as a catch-all explanation for any kind of distress, psychological pain, and discomfort that an AYA is feeling while transition is being promoted as a cure-all solution.”

Littman (2018, s.32)

Det är inte så förvånande att medlemmar av grupper där en övertygelse så som transideologin sprids köper övertygelsen och börjar identifiera sig med den. Dels så handlar det ofta om grupper av ungdomar som befinner sig i den omvälvande puberteten, där kroppen men också psyket, går igenom en stor förändring, där individen febrilt letar efter vem hon är. Dels så är det ju också inbakat i övertygelsen att man blir utesluten om man inte köper konceptet rakt av. Vi är ju sociala djur som vill tillhöra, speciellt under de formbara delarna av livet när allt tycks osäkert och ingen förstår en.

I mina ögon började det hela som en önskan om inkludering. Nu är det ett krav för att inte exkluderas. I feministiska forum får övertygelsen knappt lyftas, ifrågasättanden knappt dryftas. Det verkar nästan som om övertygelsen har blivit fakta.

Hur kan vi hindra den här löpelden?


Källor:

  • Dishion, T. J., & Tipsord, J. M. (2011). Peer contagion in child and adolescent social and emotional development. Annual review of psychology, 62, 189-214.
  • Littman, L. (2018). Rapid-onset gender dysphoria in adolescents and young adults: A study of parental reports. PloS one, 13(8), e0202330.

Unisextoaletter

Jag undrar hur inkluderade dessa flickor känner sig. Vi visste att det skulle bli så här. Kvinnor och flickor världen över har förklarat vikten av könsseparerade toaletter. Men världen lyssnar inte på flickor och kvinnor. Mänskliga honor är en för stor grupp att ta i beaktande så vi avfärdar dem som cis och ger tolkningsföreträdet till en tacksammare grupp, en riktig minoritet. Shamingen som menstruerande flickor får utstå är trots allt norm, en del av att växa upp som kvinna. Och kvinnor förväntas hantera det men inte på sina villkor. Och shamingen som normbrytande pojkar får utstå förväntas de också hantera genom att göra avkall på sin integritet och låta sig bli shamade för sin mens.

Det är såhär det går när man betraktar kön och patriarkatet som en bukett identiteter snarare än ett hierarkiskt system. Det här är vad vi utsätter våra flickor för när vi sätter likhetstecken mellan normbrytande och förtryckt.


https://www.dailymail.co.uk/news/article-6714753/Unisex-toilets-schools-leaving-girl-pupils-afraid-use-loo.html?fbclid=IwAR1VNHqWND2hM_B8x5DN4SFI2cQn1lbXf9FAIJzW8lyen9CGBTveQGk-lPU

Problemet är män

Anders lever under hot. Han tvingas gå runt med väst och ser sig alltid över axeln. Han vet inte vart han ska vända sig. Ingen MRA engagerar sig. Ingen MRA öppnar en mansjour. Ingen MRA skriker att män är mördare som inte kämpar för Anders rätt att slippa bli slagen av andra män, hans rätt att bjudas in till ett mansseparatistiskt rum där Anders får läka.

Anders kommer ut ur garderoben och kallar sig Madeleine. Madeleine går fortfarande runt med väst och lever under samma hot. Madeleine söker sig till kvinnojour. TERFs och andra kvinnor motsätter sig. MRA vaknar till liv och skäller ut TERFarna. Plötsligt engagerar sig MRA för Madeleine. Plötsligt har Madeleine exakt lika stor rätt som andra kvinnor att skyddas och det är kvinnors ansvar att tillgodose detta skydd. Kvinnorna som motsäger sig är exkluderande mördare, transfober som bara bryr sig om sig själva. Nevermind att ingen man brydde sig om Madeleine när han kallade sig Anders.

Tänk om MRA började betrakta alla män som potentiella transkvinnor och känna ansvar för dem. Tänk om all den energin som de lägger på att försöka tvinga på kvinnor ansvar istället lades på att skydda mänskliga hanar.

Det finns en anledning till att MRA inte engagerar sig för transmän. Ingen MRA någonsin lyfter frågan om pre-op transmän i herrarnas omklädningsrum. Ingen MRA någonsin skulle kalla herrar för transfober om de ifrågasatte en transmans fitta inne på herrarnas för då handlar det inte längre om transfobi utan på sin höjd kvinnohat vilket är ett feminist issue som feminister ska ta ansvar för. Ingen MRA kämpar för att transmän ska känna sig trygga på mansjourer och mans-anstalter.

MRA känner inte ansvar. Inte för kvinnor, inte för män och inte för transpersoner. MRA bryr sig endast och engagerar sig med full kraft mot kvinnor som de anser inte tar tillräckligt mycket ansvar.

(MRA utger sig ibland för att vara transaktivister vilket inte stämmer ty de bryr sig ju endast om transkvinnor för att skälla ut kvinnor som inte tar ansvar. “TERFs” engagerar sig mer för transmän än MRA gör)

Kvinna betyder något bortom mäns blick

Kvinnor är, till skillnad från arbetarklassen, inte förtryckta per definition. Kvinna är inte en position, ett förtryck, en identitet som skiftar betydelse när hon reser mellan tid och rum. Kvinna är en människa av honkön, en materiell verklighet som existerar oberoende av rådande patriarkat. Även i ett postpatriarkat kommer kvinnor att dela kvinnospecifika erfarenheter som beror direkt på vår särskilda biologi. När jag säger att alla kvinnor är förtryckta menar jag inte att kvinnoförtryck definierar kvinna utan jag menar det som ett nästan hundraprocentigt faktum i ett rådande patriarkat.

Kön kommer alltid vara relevant men förhoppningsvis kommer det i framtiden inte diktera våra liv. Förhoppningsvis kommer män och kvinnor i framtiden ges likvärdig uppfostran och ha samma möjligheter och rättigheter. I ett patriarkat blir ungefär halva mänskligheten kvinnoförtryckta och till nästan 100% sammanfaller antalet kvinnoförtryckta med antalet kvinnor. Kvinnoförtryckets uttryck skiljer sig mellan tid och rum men överallt och hela tiden handlar det om ett förtryck som riktar sig mot personer med kvinnlig biologi.

Genus är en social konstruktion uppfunnet av patriarkatet i syfte att upprätthålla sig själv. Det handlar om maskulinitet respektive femininitet som påtvingas de respektive könen. När man talar om kvinnligt respektive manligt är det nästan uteslutande feminint och maskulint man menar. Föreställningen om att feminint är synonymt med kvinnligt är en patriarkal föreställning om en inneboende femininitet hos kvinnor som får dem att självmant välja sitt förtryck.

I ett patriarkat är det inte bara kvinnor som råkar illa ut. Maskulinitet är toxisk och män skadas och dör till följd av det. Män som dras åt det feminina hållet råkar ofta illa ut. Vid första anblick kan det verka som att de blir kvinnoförtryckta men det stämmer inte. För att bli kvinnoförtryckt måste du i patriarkatets ögon vara en människa av honkön. Feminina män råkar illa ut för att de bryter mot rådande könsnormer och därmed äventyrar patriarkatets existensberättigande. Feminina män kan drabbas av homofobi, ibland missriktad, när de uppfattas som feminina. I teorin kan en man till viss del bli kvinnoförtryckt och en kvinna kan undslippa en stor del av kvinnoförtrycket.

Patriarkatet behöver inte uppfatta kvinnors kromosomer för att kunna förtrycka dem. Bristfällig förlossningsvård och inskränkningar i kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar är en del av det världsomspännande kvinnoförtrycket direkt kopplat till kvinnors biologi. Allt kvinnoförtryck måste förstås som kopplat till kvinnors biologi och idén om genus som en del av kvinnoförtrycket. Femininitet är alltså inte direkt och i sig kopplat till kvinnlig biologi men kan heller inte studeras i någon värdefull mening utan de feminina personernas biologi i beaktande. Feminina män bemöts inte på samma vis som feminina kvinnor i ett patriarkat. Femininitet premieras aldrig i någon verklig mening men kvinnor, till skillnad från män, uppmuntras till och påtvingas femininitet.

Att feminina män råkar illa ut i ett patriarkat innebär som sagt inte att de blir kvinnoförtryckta. Det är nämligen andra mekanismer som styr mäns aggressioner mot feminina män än de som ligger bakom mäns aggressioner mot kvinnor. Feminina män råkar illa ut för att de är feminina, kvinnor råkar illa ut oavsett om de är feminina eller maskulina. Kvinnoförtryck är inte ett förtryck av feminina personer. En man som uppfattas som kvinna, oavsett genusuttryck, blir kvinnoförtryckt. Kvinnokodade män oavsett genusuttryck löper liksom kvinnor risk att utsättas för allt kvinnoförtryck som inte är direkt kopplat till den kvinnliga biologin.

Så varför ska vi inte låta kvinnokodade män gå under benämningen kvinna trots att de blir våldtagna, objektifierade och förtryckta? För att kvinna inte definieras av sitt förtryck eller hur hon uppfattas. Kvinna är en materiell verklighet, en människa av honkön, som existerar även i ett postpatriarkat Det går inte att påstå att vissa män är kvinnor utan att dessutom omdefiniera kvinna. Om män kan vara kvinnor leder det obönhörligen till att mitt kön omdefinieras till att inte längre omfatta kvinnor i ett postpatriarkat och då har jag förlorat mitt ord för att beskriva det som förenar mig med andra kvinnor bortom mäns blick.

Könsmaktsordningen och transideologin

Att vara kvinna är ingen personlig känsla, det är livslång position i en samhällsordning och en livslång erfarenhet av att ha en flickas, tjejs, kvinnas plats i könsmaktsordningen: diskriminering, trakasserier, systerskap, att ha en kvinnokropp, tusen erfarenheter som vi alla kvinnor i övergripande drag delar (trots många skillnader också). Det formas primärt av hur vi bemöts och uppfostras i barndomen. Den som inte levt detta liv kan inte veta hur det ”känns”, lika lite som en ”vit” person kan veta hur det känns att vara afrosvensk i Sverige idag.

Könsmaktsordningen baseras på biologiskt kön, på så sätt att gruppen (biologiska) män får och tar sig makt över gruppen (biologiska) kvinnor. Genus, dvs feminina och maskulina normer, är ett verktyg för män i denna maktordning som gynnar mäns maktställning och gör kvinnor sårbara och beroende av män. Heterosexualitet/heteronormen har samma funktion. Om/när vi avskaffar könsmaktsordningen och genus, så kommer kön ändå finnas, men det kommer inte ha de sociala konsekvenser det har idag. Trans skulle per definition inte kunna finnas i en värld utan könsmaktsordning och genus.

Transrörelsen skiljer inte på kön och genus, dvs mellan samhällsgruppen kvinnor och den feminina sociokulturella normen. De tror att feminin och kvinna är samma sak. Grundkurs 1 i feminism är ju att den feminina normen inte är lika med vad det i verkligheten innebär att vara kvinna. Kvinnor är inte per definition ständigt leende självuppoffrande änglar, eller sexiga objekt, etc.

Så vad är det för känslor som gör att man kan ”känna sig som kvinna” fast man har levt hela sitt liv som man, blivit uppfostrad som pojke, bemött som pojke hela livet osv.? De har inte en kvinnas livserfarenheter. Så vad menas med att ”känna sig som kvinna”, rent konkret? Vi kan läsa självbiografiska texter och lyssna på transpersoners egna ord. Typiska berättelser från ”transkvinnor” dvs män är att han ”känner sig som kvinna” när han har på sig tajta sexiga kläder, när han blir penetrerad sexuellt och när män försöker köpa sex av honom på gatan. Eller så vill de ha sex med lesbiska kvinnor och tänder på att själva vara feminina samtidigt. Det är en fetisch. De påstår att det inte är det, men läs deras egna självbiografier så syns det tydligt. Makthavare tycker ofta det är lite spännande att iklä sig de maktlösas roll, så länge de inte blir maktlösa på riktigt. I andra fall är de bögar som vill vara ”normala” och passa in.

”Transmän”, dvs tjejer och kvinnor som vill vara män beskriver helt andra sorters känslor, vilket knappast förvånar en feminist. Tjejernas egna berättelser handlar mycket om internaliserad lesbofobi, tidiga erfarenheter av sexuella övergrepp, en känsla av att kvinnokroppen är utsatt och sårbar.

Transrörelsens ideologi innebär att väldigt konservativa könsroller cementeras – en pojke kan aldrig vara något annat än maskulin, eftersom han då direkt omdefinieras till att vara flicka. Och ska injiceras med extremt starka hormoninjektioner som stoppar puberteten, ett gigantiskt medicinskt ingrepp i en frisk kropp! Och vice versa, flickor kan aldrig vara något annat än feminina för då är vi pojkar. Flickor är alltså alltid feminina. Detta är ju såklart väldigt antifeministiskt och skadligt för barn och för alla. Genus = feminina och maskulina normer är ett verktyg för könsmaktsordningen och transideologin är en del av detta verktyg.

Transrörelsen hävdar att det är ett privilegium att vara ”cisperson” för kvinnor. Det är en total omkastning av verkligheten, det är precis tvärtom. De säger att det är ett privilegium att vara biologisk kvinna, vilket osynliggör kvinnoförtrycket. Flickor och kvinnor förtrycks ju bl.a. just genom ”normala” könsroller. Den mest ”normala”, mest ”cis” kvinnan är den mest förtryckta. Att utsättas för flickuppfostran och tvingas anpassa sig till femininitet är självklart en form av förtryck, inte ett privilegium. Män gynnas av att vara stereotypa män, men detta är inte heller ett ”cisprivilegium”, det är helt enkelt manlig makt beroende på kön. Det är en del av könsmaktsordningen, en funktion av kön.

Idén att någon kan vara en kvinna född i en mans kropp uppstod för första gången bland sexologer såsom Freud på slutet av 1800-talet som en teori för att förklara homosexualitet: lesbiska ansågs vara män födda i kvinnokroppar och bögar ansågs vara kvinnor i manskroppar. Det kallades ”inverterad” innan begreppet homosexuell blev populärt. Könsbytesoperationer och begreppet ”transsexuell” uppstod för första gången på 1950-talet.

Transideologin växer fram i djupt konservativa och homofoba miljöer där könsrollerna är väldigt snäva och maktskillnaderna mellan könen är stora. Homofobi och lesbofobi är alltså den ursprungliga anledningen till att transideologin uppstod överhuvudtaget. Genom att byta kön på bögen och flatan kunde man göra om dem till en helt ”normal” heterosexuell kvinna respektive man, problemet var löst och könsmaktsordningen intakt. Att transideologin har idag stor tillväxt i extremt konservativa länder såsom Iran är ingen slump.

De flesta ”transbarn” och -tonåringar blir inte trans som vuxna, utan istället lesbiska eller bögar, visar forskningen: http://sexnotgender.com/studies-and-reports-transgender-children/ De lär sig älska sig själva och sina kroppar som de är, förhoppningsvis, och vill inte längre stympa sig för att passa in. Om de inte redan har förstört kroppen med hormoner & kirurgi förstås, då blir det svårare. Det finns en växande rörelse av ”detransitioners” som ångrar de fysiska ingreppen, men det går ju inte att återställa.

Transideologin skadar också kvinnors rättigheter, därför att den ger män tillgång till kvinnoseparatistiska mötesplatser. Transrörelsen gör inget undantag för platserna som kvinnor & flickor mest av allt behöver ha ifred och där vi enbart vill träffa andra kvinnor – omklädningsrum, tjejjourer & kvinnojourer, lesbiska fester osv. Tvärtom är det just dessa platser transrörelsen kräver att få tillträde till. Ju mer kvinnor vill vara ifred från män, desto mer vill transrörelsen in. Det handlar om mäns tillgång till kvinnors kroppar och platser, och om makt. Vi ska inte få säga nej till män. Endast män, inte kvinnor, ska få bestämma vem som är kvinna och var kvinnor ska få träffas.  

Vi måste slå fast att kvinnor, och ingen annan, har rätt att definiera begreppet kvinna och att skapa våra egna platser. Alla underordnade grupper i en maktstruktur måste ha rätten att definiera sig själva och sina gränser mot den överordnade gruppen, för att kunna arbeta för sina rättigheter och frigöra sig. Men transpersoner som är män har inte rätt att kalla sig kvinnor – eftersom begreppet ”kvinna” är redan upptaget, det finns redan en grupp som heter kvinnor! När manliga transpersoner säger att de är kvinnor, kör det över vår rätt till självdefinition. 

När det gäller ”icke-binära” är det ett försök till individuell flykt från könsmaktsordningen, men det är en individuell lösning på ett samhällsproblem, som inte funkar. Kvinnor kan kalla sig ickebinära hur mycket de vill, de riskerar inte mindre våldtäkt eller låglönejobb för det. Jag kan inte kalla mig själv ”ickeekonomisk” och därmed slippa tillhöra en samhällsklass som säljer eller köper arbete. Och det finns ingen som är ”binär” eller ”cis” – ingen är 100% barbie eller stålmannen. Däremot har vi alla levt igenom en barndom som antingen flickor eller pojkar, oavsett hur vi kände och känner kring det. Det är den här gemensamma erfarenheten som kvinnor har byggt feminismen på.