Du är inte “icke-binär”, du hatar bara kvinnor

Känner du dig förvirrad av begrepp som ”icke-binär”? Undrar du vad ”könsidentitet” är?

Det är för att det inte existerar. ”Könsidentitet” förklaras som ”det kön man känner sig som”. Om det ska förklaras närmare så beskrivs det med attribut som maskulinitet och femininitet. Detta förklaras som ”spektrum” för kön. ”Icke-binära” är då personer som känner sig varken som Barbie eller G.I. Joe. ”Könsidentitet” sägs vara frånkopplat det biologiska könet. Det är alltså det ”sociala könet” eller det som kallas genus. Genus är en social konstruktion. Genus är inte ett spektrum, utan en hierarki av man över kvinna.

Maskulinitet är det inlärda beteendet att bryta andra människors gränser. Genom våldtäkt skapas maskulinitet. Maskulinitet är fyllt med alla positiva attribut: självsäker, handlingskraftig, dominant, objektiv, bestämd, tuff, subjekt.

Femininitet är avsaknaden av maskulinitet, det invända. Femininitet fylls med negativa attribut: osäker, känslosam, underlägsen, obestämd, objekt. Det feminina finns för det maskulinas skull. Den feminina är omhändertagande, städar upp efter andra, saknar ett jag, finns till som ögongodis och knullhål.

Det finns inga ”cis”-kvinnor eftersom kvinnor inte är Barbie. På samma sätt finns det inga ”icke-binära” för det finns ingen som är binär. Begreppet ”cis” som ska symbolisera Barbie och G.I. Joe skapas för att ”icke-binära” ska ha en grå massa att kontrastera sig mot för att känna sig speciella. Människans ”könsidentitet” skapas inte av inre känslor, utan av vad samhället matar oss med och påtvingar oss.

Kvinnor som kallar sig ”icke-binära” gör det för att själva undanfly att vara gråa ”cis” och att bryta ut ur den påtvingade femininiteten. Vad händer då med systerskapet? Den åsidosätts för individens skull. Kvinnor ges inte valet att identifiera sig ur kvinnoförtryck. Det är ingen som frågar en flicka om hon känner sig feminin när hon påtvingas en BH eller FGM. Tvärtom har hon från födseln fått det inlärt att åtrå det. Om hon själv inte vill, så kan hon heller inte identifiera sig ur det genom att hävda att hon är ”icke-binär”.

”Icke-binär” innebär då att kvinnor inte är kvinnor om de kämpar mot kvinnoförtryck. ”Icke-binär” innebär att kvinna i sig är passivt, och vill man inte vara passiv så är man inte längre kvinna. ”Icke-binär” är att själv ta sig ur buren och lämna alla andra kvinnor kvar. ”Icke-binär” innebär att man besitter privilegiet att inte bli påtvingad femininitet, och samtidigt hävda att det är en individuell egenskap och inte resultatet av kampen som våra förmödrar fört i århundraden. ”Icke-binär” är att spotta på alla bruna och svarta kvinnor och flickor som inte har privilegiet att identifiera sig ur kvinnoförtryck. ”Icke-binär” är att vara så blind att man inte inser att det är kvinnokroppen som förtrycks, och den kommer fortsätta förtryckas oavsett hur man identifierar sig.

Jämställdhet är kvinnohat – Del 1

Svensk feminism, den feminism som genomsyrat populärkulturen i Sverige och andra västerländska länder genom Internet och media, går ut på ”jämställdhet”. Det pratas om ”jämställdhet för kvinnor”, ”jämställdhet för alla kön”. Vi har Jämställdhetsminister och Jämställdhetsmyndigheten. Vad innebär jämställdhet? Vem ska bli jämställd med vem? Är det önskvärt att vara jämställd?

I del ett kommer jag diskutera hur själva grundtanken med jämställdhet är misogynt. I del två kommer jag skriva om ifall det är önskvärt att vara jämställd, och med vem man ska vara jämställd (SPOILER: NEJ NEJ NEJ).

Ordet jämställdhet används flitigt, men innebörden saknas. Är det lagen som är ”ojämställd”? Det är lagligt att sola topless för kvinnor, men hur många kvinnor vågar göra det? Däremot finns det knappt några män som täcker överkroppen när de solar. Feminism likställs med ”jämställdhet” som att det också inbegriper aktivism för män. Papparättsaktivisterna och mansrättsaktivisterna (MRA) gottar sig i detta. De tycker att rättvisa skipats när kvinnor förlorar vårdnaden om sina barn för att de vägrat umgänge med en man som misshandlat dem. I dessa lägen är lagen meningslös, för samhällets strukturer berättar något annat. Det kan aldrig bli jämställt, för det omvända kan aldrig bli norm. Mäns våld mot kvinnor är alltid farligare och dödligare.

Feminism som paketeras i slagord som jämställdhet är inget annat än kvinnohat. Det är tabu med en rörelse för kvinnor och flickor som inte inbegriper män. Så fort man tar upp feminism som exklusivt för kvinnor och flickor ska en kvinna få dåligt samvete och vrida på sig (för att hon är manscentrerad), eller en snubbe häva ur sig nåt i still med #all_lives_matter. Vi feminister är ondskefulla som inte inkluderar män. Vi måste samtidigt slåss mot ALLA förtryck, sägs det. Inte bara det förtryck som funktionsnedsatta, rasifierade, arbetarklass, prostituerade, lesbiska, bisexuella, fysiskt eller psykiskt sjuka kvinnor och flickor bemöter. Nej, det måste specifikt inkludera män, speciellt om de är förtryckta för att de är homo- eller bisexuella, rasifierade, arbetarklass, prostituerade, funktionsnedsatta, fysiskt eller psykiskt sjuka. Feminister ska slåss mot dessa förtryck separat från kvinnokampen. Än värre är det när vita män använder ”jämställdhet” för att rättfärdiga kvinnohat, som att slå kvinnor eller föra in transidentifierade män i kvinnorsport.

Det är förbjudet att centrera kvinnor och flickor i feminismen, så feminism ska definieras som ”jämställdhet mellan alla kön”. Att fokusera en rörelse på kvinnor och flickor är förbjudet – finns det något klarare kvinnohat än det?

Lyssna, kvinnor! En otroligt korkad man har uttalat sig!

Organisationen Fair Play for Women publicerade ett inlägg på instagram där de la upp en bit ur en krönika av Jonathan Liew, “Chief Sports Writer” vid den brittiska tidningen the Independent. Krönikan har titeln “Why the arguments against trans, intersex and DSD athletes are based on prejudice and ignorance” (Hämtad 2019-02-23). Liew menar i sin krönika att vi kvinnor borde lugna ner oss, inse att sport är orättvist och att sport bara är sport!

“You know what? Sport isn’t fair. Never has been. Genetics isn’t fair. Basketball players are blessed with height. Gymnasts are blessed with compact, flexible bodies. Fulham players are blessed with a preternatural ability to give the ball away on the halfway line.”

Jonathan Liew, som inte verkar förstå det här med olika sporter, klasser och grenar…

Om nu sport är av naturen orättvist, varför har vi skapat olika klasser för olika kroppar, åldrar och kön? Om nu sport är så orättvist, varför är det otillåtet att dopa sig?

“But let’s follow this argument all the way through. Let’s say the floodgates do open. Let’s say transgender athletes pour into women’s sport, and let’s say, despite the flimsy and poorly-understood relationship between testosterone and elite performance, they dominate everything they touch. They sweep up Grand Slam tennis titles and cycling world championships. They monopolise the Olympics. They fill our football and cricket and netball teams. Why would that be bad? Really? Imagine the power of a trans child or teenager seeing a trans athlete on the top step of the Olympic podium. In a way, it would be inspiring.”

Jonathan Liew, som bara värdesätter inspirationskällor för män.

Om det nu är så inspirerande för transidentifierade att se andra transidentifierade stå på prispallen, varför ska den inspirationen berövas kvinnor?

“It’s going to require some fresh thinking, and a recognition that what we’re brought up to believe isn’t unquestionable truth. That trans people aren’t hostile invaders on the shore, but our friends and our colleagues and our families. That giving some of society’s most marginalised groups a chance to express their talent doesn’t harm anyone. Because trans women are women. And sport, I’m afraid, is only sport.”

Jonathan Liew, som med lätthet kan säga att transidentifierade män inte utgör något hot eftersom hans herridrott inte är vad som är i skottgluggen.

Om det nu är så oviktigt med idrott, varför måste transidentifierade män nödvändigtvis delta i just damidrotten?

Det är så orättvist att killar inte får tävla mot tjejer

Är det inte lustigt hur de allra flesta karlar ser ner så mycket på kvinnor att de tar det som en skymf att behöva tävla mot tjejer eller att behöva ha tjejer i laget? Alltså jag menar, det var lustigt att det var så. Jag kanske hade otroligt otur under min ungdomstid som gick i en så kallad hockeyklass, men jag tror inte det? Jag tror ändå vi är många kvinnor som ser tillbaka på skoltiden och idrotten och minns hur killarna bara avskydde att behöva visa hänsyn till tjejer på planen. De kanske passade bollen en gång, en jävligt oschysst pass som ingen kille hade kunnat ta emot, och när man som tjej inte förvaltade det passet suckade killen HÖGT och skrek kanske MEN ÅHHH! och sedan fick man inte stöta i bollen mer under hela lektionen. Killarna kunde kräkas ur sig meningar som Nääää varför ska vi behöva ha fem tjejer när andra laget bara får fyra tjejer?! Orättvist, majjen!! (Nä ingen sa “majen” när jag växte upp men jag vill inte hänga ut min gympalärare som iofs var ett jävla svin så egentligen skulle jag kunna använda hans namn, det vore inte mer än rätt, men nu är jag så hyvens att han slipper undan… Slut parentes.)

En riktig man slår inte kvinnor brukar den här typen av karl som ogillar kvinnliga medspelare säga, kanske i samband med att det uppdagats att nån karlslok i vanlig ordning misshandlat sin kvinnliga partner (kanske till döds eller i alla fall till ett sjukhusbesök). Det är ju förstås inte sant, riktiga män slår verkligen kvinnor, och ofta handlar det då om så grov misshandel att kvinnorna måste uppsöka vård.

Okej. Eftersom vi numera lever i lustiga huset, i upp-och-ner-vända världen och i ett patriarkat på syntetiskt östrogen ser situationen annorlunda ut. Nu har vi nämligen plötsligt en situation där en massa karlar vill tävla mot kvinnor och de tillåts också göra detta. Dessa män tycker det är orättvist att de ibland nekas att tävla i damklassen. Inte ens i sporter så som cykling, löpning och tyngdlyftning där muskelmassa och lungkapacitet verkligen har inverkan är det orättvist att dessa transidentifierade män (för det är vilka det handlar om, som vanligt) tävlar mot kvinnor. Inte ens när dessa män börjat sin idrottskarriär i herrklasserna är det orättvist att de plötsligt byter till damklasserna. Inte ens när vi vet att kvinnors testosteronnivå normalt ligger på mellan 0,5-2,4 nmol/l och männen bara behöver ha mindre än 10 nmol/l testosteron under 12 månader för att tävla mot kvinnor, är det orättvist.

De kvinnliga idrottarna däremot blir förolämpade och av med sponsorer om de yttrar någonting om att de gärna vill behålla damklasserna intakta. Men vem bryr sig om några elitidrottande kvinnor, eller hur? Damidrott, det är det väl ändå ingen som vill kolla på? Tjejer vill väl inte hålla på med idrott där de slipper killar som skriker “MEN ÅHHHH”?

Grattis alla gubbtjyvar som klagat på att kvinnors sportande börjat uppta någon minut i sportsändningarna, snart är det bara skäggiga “damer” med penis och pung som är med i inslagen igen!

Källor:

Jag kallas SWERF

Jag kallas SWERF, sex worker exclusionary radical feminist. En gång i tiden däremot, för sisådär 13-14 år sedan, hade jag nog gått under epitetet “allierad”. Då gick jag i gymnasiet och hade upptäckt att en positiv inställning till sex gav mig positiv uppmärksamhet från killar. Jag läste Petra Östergrens bok “Porr, horor och feminister” och trodde mig ha sett ljuset. Östergrens teorier gav mig plåster på såren: det var inte alls fel av min dåvarande kille att vilja kolla på pornografi samtidigt som vi skulle idka samlag. Den där klumpen i magen jag kände inför hans porrbruk: det var moralism och översitteri! Det var nog kanske till och med så att det var min kille som var den bättre feministen av oss. De där tjejerna i filmerna, de ville ju bli penetrerade framför kameran och det var deras fulla rätt att medverka. Det sa Östergren, det sa min pojkvän, och det sa till slut jag också. Men den där klumpen i magen försvann inte.

Jag kallas SWERF, sex worker exclusionary radical feminist. Jag tror nämligen inte på Östergrens teorier längre. Jag kallas moralist, jag kallas översittare. Jag avskyr tydligen “sexarbetare” och jag lyssnar inte. Jo jag kanske lyssnar, men jag lyssnar på fel personer. Kvinnorna som vittnar om att de lyckats överleva prostitution, eller om hur de försöker ta sig ur den, det är ju inte dem jag ska lyssna på. Forskningen jag tar del av är tydligen bedriven av forskare med bias och den är förresten grundad på felaktiga siffror. Trådarna på diverse diskussionsforum där torskar, eller förlåt “sexköpare”, recenserar kvinnor och barn som om de vore köttbitar visar inte den vanlige “sexköparen”. Inte heller sociala medier-konton där personer i prostitution delar med sig av hur torskar tilltalar dem visar den sanna bilden.

De allierade vill att jag ska läsa studier av lobbyorganisationer. De allierade vill att jag ska lyssna på “fackförbund” som organiserar arbetsgivare (hallickar, bordellägare, pornografer) och “arbetstagare” (personer som prostitueras) på samma gång, och som föga förvånande inte driver några som helst fackliga frågor. De allierade vill att jag ska googla och utbilda mig, att jag ska lyssna. De allierade vill att jag ska gå med på att en avsugning i en bil är en helande behandling, att en vuxen mans fråga till en kvinna i prostitution om hon kan spela hans 13-åriga stygga dotter som måste straffknullas som normal, att samtycke kan köpas för pengar och att ekonomisk vinning är anti-kapitalism.

Jag kallas SWERF av dessa torskvurmande allierade och det ger jag blanka fan i, för de ger blanka fan i mig och i alla andra kvinnors rättigheter. Lyssna på klumpen i magen, den finns där av en anledning.

Jag blev frälst

Två kattben och en menskopp. Inga konstigheter.

Jag har aldrig varit ett så stort fan av tamponger. Jag tycks alltid stå där och dra i tampongsnöret med den där känslan av att hejsan, nu åker inte bara tampongen ut, även slemhinnorna och slidväggarna verkar följa med!

Jag tänker ganska ofta (förvånansvärt ofta) på en historia jag läste en gång. Det var en kvinna som gjort män uppmärksamma på just den där otäcka känslan, alltså hur det känns att dra ut en tampong som är torr och som sugit upp allt vad vätska heter i vaginan. Hon lät karlarna stoppa in en tampong mellan kinden och käken. Hon höll ett föredrag och bad sedan männen ta ut tampongen. Det gjorde ont förstås, för i deras munnar fanns inget mensblod att suga upp så tampongen hade liksom klistrat sig mot munnens insida. De skrek väl aj oj nej, och de hade förstått. (Minns tyvärr inte mycket mer av den här berättelsen men det kanske var typ läkare eller män som hade något att säga till om vad gäller menstruationsskydd för kvinnor. Antagligen.)

Så. Det där höll jag på med, fast i mitt underliv istället för i munnen, tills jag övergick till bindor istället.

Med bindor slipper man det där otäcka uttaget när/om tampongen är tom. Men den där svettiga känslan man får istället är inte så lajbans den heller, eller hur?

Jag motsatte mig menskoppen länge. Inte så mycket för att det skulle tvinga mig att hantera mitt mensblod på ett helt annat sätt än vad som behövs när man viker ihop en binda eller slänger en tampong, utan mer av rädsla för att råka dra ut något som inte ska dras ut i samband med uttag av koppen. Typ min kopparspiral. Men så en dag var jag trött på att ha den där spiralen i livmodern. Jag tyckte mig känna den, det kunde liksom hugga till. Jag tog ut spiralen (hade sådan ångest inför det för jag trodde det skulle göra lika hysteriskt ont som insättningen gjorde, men det kändes ju inte alls), råkade bli gravid, födde en unge och fick tillbaka mensen när amningen var över.

Nu kändes plötsligt det här med torra tamponger ännu otäckare. Ni som har haft buktande slidväggar (en vanlig åkomma efter att ett spädbarn passerat tidigare nämnda väggar) förstår säkert varför aversionen växt ytterligare. Bindor funkade men började resultera i ett ömt och kliande underliv.

Jag rådgjorde med koppande kvinnor i min närhet (kallar vi oss koppers? inte? Okej). Jag slog till på en kopp. Jag blev frälst. Och nu sitter jag här och ser näääästan fram emot att få mens.

Tack för mig!

Kvinna är en biologisk verklighet

Jag frågade varför det fanns ett motstånd av användandet ”biologisk man/biologisk kvinna”. Kortfattat skrev jag som exempel att en transkvinna inte kan vara transkvinna om denne inte är född som biologisk man. Detta var första svaret, och jag ser att det verkar blivit lite av en trend att jämföra med rasbiologi (jag har tidigare skrivit om att jag blev kallad nazist för att jag påpekade fysiska skillnader mellan män och kvinnor).

Förutom att det är helt förkastligt att ens jämföra en materiell verklighet med rasbiologi, och att dessa goda allierade feministmän inte ser problemet med att göra detta; är svaret på frågan jag ställde helt obegriplig.

Kvinna och man är bara andra ord för hona och hane. Det är bara ett ord som förklarar din reproduktiva plats hos människan. 

Det dessa människor inte verkar förstå är att det inte spelar någon roll, eller det _ska_ inte spela någon roll om du är hona eller hane. Det har vi feminister kämpat för i decennier, att döda förtryckande könsroller (genus), vi har kämpat för att flickor och pojkar inte ska vara begränsade till att leka vad de vill, eller klä sig hur de vill, pga sina kön.

Men sedan går det inte att bortse från de biologiska skillnaderna som faktiskt finns mellan kvinnor och män, att män har fördelar på många plan när det kommer till att bygga muskler, att mäns större lungkapacitet ger dem fördelar. Kvinnor klarar klimatförändringar på ett annat sätt, vi lagrar vårt fett helt annorlunda än män och det ger oss chansen att överleva längre i långa förhållanden av kyla eller svält. (Detta är också varför kvinnor får celluliter, det är pga hur vårt fett lagras. Helt normalt och ingenting att skämmas för. Det hör till minoriteten att inte få det.)

För att inte tala om förmågan att bära ett liv. Har ni sett video på hur organen flyttas och pressas undan under en graviditet? 

Och hur vår fantastiska kropp kan föda fram någonting så stort. Samtidigt som vi får slåss med näbbar och klor för att få rätt vård, före och efter graviditet. Jag vill gärna se en man försöka sig på detta.

Vår reproduktiva plats avgör ingenting mer om dig, det avgör inte dina intressen i sport eller kläder, eller hudvård. Det avgör inte din intelligens. 

En butchkvinna är fortfarande kvinna hur många gånger än omgivningen kan försöka sig på att fråga när hon ska börja transitionera. En pojke som gillar klänning är fortfarande pojke, och om pojken får höra att han måste vara flicka för att ha klänning; är det konstigt att han då säger sig vara flicka?

Dagens feminism har tagit en vändning bort från att bryta könsnormer och könsroller, och istället befäster dem. 

Vi behöver en ny feminism, en ny våg. Vi behöver göra riktiga insatser, inte bara sitta på internet och skriva (även om det är ett bra sätt att nå ut).

Vi behöver organisera oss och räcka fingret åt de som kallar oss okvädesord, som försöker tysta oss när vi talar om vår verklighet – som Kvinnor; som vuxna människor av honkön. 

Kvinnorättskämpar har alltid fått kämpa igenom hån, genom våld och hot om våld. Vi har dessa att tacka för mycket. 

Det är dags att vi ser till att deras kamp inte var för intet.

“Destigmatisering” och prostitution

Språket som används för att städa upp prostitution och ”destigmatisera” som det så fint heter, är ett viktigt verktyg i hallickarnas arsenal för att få flickor och kvinnor att acceptera att vad de tvingas av nöd eller våld att göra är bara ett ”normalt arbete”. Om man på en normal arbetsplats ombeds ge en avsugning till sin chef är det sexuell trakasseri, men om ”sexarbete är arbete” så kan vi säga att sexuell trakasseri inte heller existerar på arbetet, det är snarare en erbjudan om befordran!

I prostitution är man noga med att inte använda ordet prostitution. Istället kallas det för ”arbete”, ”sexarbete”, torskar för ”kunder”, våldtäkt för ”tjänst”. Man är inte slav, man är ”anställd”. Du kommer vänja dig. Alla andra gör det? Det kommer sluta göra ont så småningom. När man har tillräckligt med ärrvävnad.

Att ”destimagtisera” prostitution är inte en ny taktik, det har används i århundraden. Det tjänar inte syftet att skapa respekt för kvinnor, utan för torskar och hallickar. Stigmat i prostitution kommer inte från hur omvärlden pratar om prostituerade kvinnor, den kommer från männen. Våltäkt är svårt att göra mot en människa. Precis som slaveri är svårt att göra mot fullständiga människor. För att kunna göra så mot andra människor krävs avhumanisering, objektifiering, stigmatisering. Stigma och prostitution är ett och samma. Du som vill ”avstigmatisera” prostitution bidrar också till att flickor och kvinnor i trafficking blir psykiskt misshandlade till att acceptera orättvisan som ett ”arbete”.

Som feminister kallar vi det prostitution, inte sexarbete. ”Sexarbetare” inrymmer alla som jobbar i industrin, inklusive hallickar och snubben som en gång tog betalt för att filma porr. Ordet ”sexarbete” är en eufemism likt glädjeflickor, trösteflickor, och allt annat män hittar på för att få deras agerande att låta mindre än våldtäkt.

Prostitution är en industri, inte en identitet. Framställningen av prostitution som en identitet har möjliggjort uppfattningen att det måste skyddas, istället för att skydda flickorna och kvinnorna som inte har något val. Det är aldrig kvinnor och flickor som tjänar på sexindustrin, det är alltid män som vinner finansiellt, sexuellt, socialt, och makt. Om det var en så bra och stärkande industri hade pojkar uppfostrats till att bli prostituerade från barnsben.