Brev till SVT angående deras indoktrinering av barn

Igår skickade jag nedanstående brev till SVT.

Kära SVT,

Jag och min son har en kvällsrutin. Vi äter middag, leker lite om det finns tid och sedan tittar vi på Bolibompa. Han sitter allt som oftast som på nålar i soffan, blicken klistrad på tv-skärmen. Jag brukar också titta. För mig känns det viktigt att vara delaktig i vad min son ser och upplever i den mån jag kan. Jag är glad att jag var med den kvällen då ni sände ”Tvillingarna Bob” för första gången. Jag kommer prata om biologi och könsroller med min son när han är tillräckligt gammal för det. Tvillingarna Bob är dock inte något jag anser ska ingå i den utbildningen, då det förmedlar felaktiga och rent av skadliga uppfattningar.

I programmet får tittarna, dvs. barn mellan 3-6 år (SVT 2019), följa två flickor, ett tvillingpar, där den ena flickan har börjat kalla sig pojke. Hon har bytt namn och resten av familjen och personer i familjens närhet som medverkar i programmet kallar också flickan för ”han” och ”Bamse”.

Programmet beskrivs såhär på SVT Play: “Olga och Bamse är världens roligaste tvillingar. Varje dag är ett äventyr på gården där de bor. Häng med i deras magiska lekvärld bland grisar, hemliga ställen och spännande upptåg. När de föddes trodde mamma och pappa att de hade fått två flickor. Men Bamse kände sig som en pojke. Och då fick han vara det. För man är ju det man känner sig som. I Bamse och Olgas värld är allt möjligt!” (SVT Play u.å.)

Flickorna är roliga att följa och de verkar ha en underbar vardag nära till natur och djur, och de verkar vara väldigt rara mot varandra. Men, ett väldigt stort fokus ligger på den ena flickans sk. könsidentitet. Inledningen till programmet, programbeskrivningen och händelser i programmet fokuserar kring just detta. I ett av avsnitten springer tvillingflickorna runt med Pride-flaggor och transflaggan. Det här gör mig bekymrad.

I en artikel av Frisén, Söder och Rydelius i Läkartidningen (2017-02-23) redogörs för att könsdysfori ökar bland barn och unga. Anledningen till det är oklar, men en teori är exponeringen för idéer kring könsidentitet via sociala medier, exempelvis. Det finns också ett samband med autismspektrumtillstånd.

Runt 80% av de prepubertala barn diagnosticeras med könsdysfori växer dock ur denna könsidentitetsproblematik. Artikelförfattarna skriver att “För majoriteten är det mer sannolikt att det i stället visar sig handla om sexuell läggning (homosexualitet).”. Det är värt att nämna, liksom Frisén med kollegor nämner, att det inte finns något objektivt diagnostiskt instrument för att ställa diagnosen könsdysfori och transsexualism. Man utgår istället från individens egna upplevelse.

Vidare, som även det påpekas i artikeln, rekommenderas en ”återhållsamhet” vad gäller behandling av yngre barns könsdysfori: barnen bör inte transitionera socialt (dvs. leva som det upplevda könet) eftersom en så stor majoritet växer ur problematiken. Fortsättningsvis skriver artikelförfattarna att: “För det fåtal som sedan tidig ålder lever i det upplevda könet följs processen med tonvikt på att förmedla möjligheten att återgå i sin ursprungliga könstillhörighet.”.

Ni har valt att köpa in och sända ett program där vi alltså får följa ett barn som verkar lida av könsdysfori (men som antagligen, rent statistiskt sett) kommer växa ur dessa känslor och eventuellt upptäcka att hon är lesbisk. Barnet i programmet har transitionerat socialt, vilket avråds från i Läkartidningen. Om ändå en social transition genomgås skall fokus ligga på att barnet när den så önskar kan återgå till sitt biologiska kön. Hur bidrar ett underhållningsprogram som gör stor sak av barnets könsdysfori och könsidentitet till att barnet kan återgå till sitt biologiska kön? Vilka är barnets möjligheter att ångra sig om några år (när barnet (rent statistiskt har växt ur sin könsdysfori) efter att det här programmet har blivit en del av barnets uppväxt?

Till målgruppen för Bolibompa, som alltså är 3-6 åringar, kommuniceras det genom ”Tvillingarna Bob” att det går att byta kön och att kön är som vilken känsla som helst. Finns det fler aspekter man kan ”känna sig” ur, fler aspekter som ni tycker att vi ska kommunicera till våra barn som valbara? Social klasstillhörighet kanske? Eller varför inte etnicitet? Om barnet i programmet hade känt sig som ett djur, hade ni gjort underhållning av det också? Man är ju det man känner sig som, eller hur var det nu?

Personer som behandlas för sin könsdysfori behöver ta läkemedel för resten av sina liv och ofta uppmuntras de att operera sina fullt friska, fungerande kroppar (inte sällan med sterilitet som följd). Vidare menar transpersonerna själva att de utstår enormt lidande. Att könsdysfori ökar är något samhället borde se allvarligt på och försöka stävja i den mån det går för barns och ungas hälsas skull. Jag anser det ohederligt och oetiskt att ni kommunicerar till små barn via barnprogram att könsidentitetsbekräftande vård på något sätt skulle vara en enkel och smärtfri livsväg att vandra.

Varför, SVT, har ni valt att göra underhållning av ett litet barns psykiska (o)hälsa? Varför anser ni att barn mellan 3-6 år är en lämplig målgrupp för budskapet “kön är en känsla”?

Med vänlig hälsning,

Malin

Källor:

Kvinna! Du är inte född i fel kropp

En kropp kan inte vara fel. Kroppen är vad den är. Våra känslor inför våra kroppar däremot kan variera från positiva till negativa till neutrala. Många av de negativa känslorna inför kroppen bottnar i vad samhället säger om våra kroppar: hur de borde se ut, hur de borde fungera. Dessa krav brukar vi benämna som “könsroller” eller “genus”, och det är något feminister kämpat mot länge nu.

Många av oss trivs inte så bra i de där könsrollerna. De är snäva, de är krävande, de är kvävande. Som kvinna måste jag vara och se ut på ett visst sätt. Min kropp ska formas och förändras till något den egentligen inte är. Lösningen på det här problemet är inte att skylla på kroppen, att säga att kroppen är fel. Kroppen är inte fel och inte hjärnan heller. Samhällets bild av vad en kvinna respektive en man är, är däremot fel.

Välkommen till Kvinnopakten

Vi erbjuder ett kvinnoperspektiv på ämnen som berör kvinnor. Våra skribenter är kvinnor i olika delar av landet. Vi representerar olika åldrar, funktionsvariationer, yrken, sexuella läggningar, familjekonstellationer, hudfärger och kulturer. Vi är en brokig skara kvinnor som alla delar en erfarenhet: vi är kvinnor som lever i ett patriarkat. Tillsammans bildar vi Kvinnopakten.

Vårt mål är att skapa medvetenhet hos flickor och kvinnor om vad kvinnoförtryck innebär, och hur vi kan mobilisera mot patriarkatet. Vi delar en socialistisk värdegrund, vidareutvecklat till radikalfeminism. Vi anser kvinnoförtryck vara baserat på materiella förhållanden – ekonomin och våra kroppar.

Välkommen till Kvinnopakten!