Våld är förtryck, och förtryck är inte frivilligt

Allt oftare dyker diskussionen om självvalt sexuellt våld – BDSM – upp. Detta är å ena sidan bra, eftersom det ger nya möjligheter att diskutera en fråga som nästan helt försvunnit från dagordningen i och med att andra vågens feminism ersattes av den tredje. Å andra sidan hamnar diskussionen nästan omedelbart i en om sexuell frihet på individliberala (och därmed patriarkala) premisser, och hur en sådan inställning förutsätts vara mer feministisk än en som huvudsakligen består i strukturell kritik.

Det borde vara fullständigt självklart att mäns ”preferens” att utsätta kvinnor för våld i privata sexuella sammanhang är en fortsättning på kvinnors underordning och mäns våld mot kvinnor – ett i feministisk mening strukturellt faktum. Efter 50 Shades har sexualsadism i mycket snabb takt normaliserats och hamnat på var mans repertoar, till den grad att den nu anses passa utmärkt in under regnbågsflaggan. Den liberala mansrörelsen, och den i stort sett analoga manliga nyliberala feminismen, har övertagit viktiga frihetsrörelser och reproducerar nu förtrycket inom dem. Männen – patriarkatet – har återerövrat sexualiteten och den hegemoniska förståelsen av den.

Många sårbara flickor och kvinnor övertygas att tro att sexualiserat våld sker på deras villkor, genom en förment argumentation om att den som är underordnad i själva verket bestämmer över sexualsadismens uttryck. Internaliseringen är därmed total, patriarkatet har återvunnit tolkningen av vad sexuell frihet är, och inympat den i kvinnor som antingen ses som lätta byten eller anses som ”starka nog” att bära sin egen kvinnosak. Ett annat vanligt återkommande argument är att de inblandade faktiskt finner sexuell tillfredsställelse i våldssex – en position där man bekvämt nog kan bortse från individens begränsade frihet i ett förtryckande system, och att sexualitet till stor del bygger på ett samhälles sociala omständigheter – och, liksom övriga beteendemönster i samhället, socialiseras från mycket unga år. Kvinnor som finner njutning i att delta i mäns behov av dominans och våld har, precis som alla andra och på alla andra arenor i samhället, ett inlärt beteende av att vilja tillfredsställa sin förtryckare av rena överlevnadsskäl. Detta är en del av internaliseringen av kvinnoförtryck.

Vid varje påpekande om sakernas förhållande möts det med att kritikerna ägnar sig åt ”kinkshaming”, och argument som att vad människor gör privat är just privat. Men det personliga är politiskt, när strukturen reproduceras i privata sammanhang, och den privata reproduktionen bekräftar den rådande samhällsordningen som därmed cementeras. Att tro att det privata och personliga inte har återverkningar i resten av samhället är naivt och hör i bästa fall hemma inom vulgärlibertarianism. Vidare är argumentet om privat ensak i sig ologiskt. Med ett sådant resonemang är misshandel i nära relationer också en privatsak, om en man vill mörda sin flickvän är det en privatsak, om en kvinna övertygas om att det är i hennes intresse att man mellan föräldrar gör upp om hur länge hon ska stanna hemma med barnen är det en privatsak. Argumentet om privatsak är normalt ett konservativt sådant, och konservatism står i direkt motsättning till progression och frigörelse. Helt plötsligt anammas konservativ logik av ”vänstern”, en vänster som kritiserar högern för samma sak som den själv gör sig skyldig till.

Våld är förtryck, och förtryck är inte frivilligt.

Vad ska man göra då? Till att börja med medge att en vanlig strategi för reproduktion av våld, och i synnerhet sexualiserat sådant, mot kvinnor, är att distribuera helt ofattbara mängder pornografi. Distributionskanalerna är oöverskådliga och tillgängligheten är obetydligt lägre än den till luft. Majoriteten av all porr som framställs innehåller betydande vålds- och dominansinslag, med tydliga kränkningar och dehumanisering. Bruket och missbruket är alltmer omfattande hos framförallt män, som av naturliga skäl är de som sedan reproducerar våldet i dina relationer. Vi brukar populärt benämna detta ”porrskada”, men det är förstås ett betydligt större samhällsproblem än individens eget.

Steg ett är att förstå de patriarkala och kapitalistiska intressena (som även de är i princip analoga) av att upprätthålla rådande förtrycksordning genom produktion och reproduktion av manlig sexuell och ekonomisk dominans. I vardagen kallar vi detta ”google it” eller ”skaffa en analys!”, men upplysning och pedagogik är ofrånkomligen nyckeln till att ändra beteenden. Bara genom att skapa förståelse för sakernas ordning kan individen göra aktiva försök att häva denna ordning. Det är fullt möjligt att omprogrammera en skadlig sexuell socialisering. Tankens kraft är, om inte total, så i varje fall mycket stark. Medvetenhet ger förutsättningar att ifrågasätta de egna valen.

Det finns inga enkla sätt att ordna upp saken, eller någon annan sak för den delen. Kamp är svår, det ligger i sakens natur. Vi måste göra som vi alltid gjort: organisera oss för förändring.

1 Comment

  • christina 6 månader ago Reply

    Förmodar att du är mkt välutbildad och har ett jobb där tankarna/åsikterna du satt på pränt skulle få konsekvenser. Är inte just detta ett problem! Blev mycket berörd av dina rader…

Leave a Reply

10 − nio =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.