Minns ni hur flickor brukade användas som små mänskliga buffertar mellan busiga och stökiga pojkar i klassrummen och andra sammanhang där barn förväntas bete sig välordnat och lyssna? Flickor är ju ofta så ordentliga att det funkar jättebra att stoppa in dem som små förlängningar av lärarens hyschande finger i bänkraderna. Vad flickorna tyckte om detta var länge ointressant.
Numera används samma resonemang även om vuxna kvinnor (och flickor) av könsidentitetsrörelsen. Män som har könsrollsöverskridande uttryck, dvs. män som klär sig och beter sig som män ”normalt” inte gör (läs: klär sig i kvinnokläder, använder makeup, förställer rösten för att likna kvinnor, kanske har opererat in ett och annat silikonbröst, etc.) riskerar utsättas för andra mäns våld. Män gillar som bekant inte när andra män försvagar deras överordnade ställning, när andra män är ”bögiga”, när män ytligt liknar de underordnade kvinnorna. Könsidentitetsrörelsen använder mäns våldsamhet gentemot andra män för att visa hur synd det är om män som identifierar sig som kvinnor, hur våldsutsatta denna identitet gör dem. Könsidentitetsrörelsens lösning på våldsproblemet är att placera kvinnor och flickor mellan de könsrollsöverskridande männen och de våldsamma männen. De använder kvinnor som mänskliga sköldar. För att nu inte anklagas för att skapa en halmgubbe här hänvisar jag till vilken policy rörelsen förespråkar när det kommer till fängelsevistelser. Män som identifierar sig som kvinnor ska absolut placeras i kvinnors fängelser, anser rörelsen, eftersom de annars riskerar bli trakasserade, misshandlade och våldtagna om de måste vistas bland andra manliga intagna. Ett annat exempel är hur rörelsen anser att männen som identifierar sig som kvinnor ska ha tillgång till kvinnors omklädningsrum och toaletter. Återigen är det samma argument: andra män kan misshandla dem om de tvingas byta om på herrarnas.
Radikalfeminister invänder förstås det som borde vara uppenbart för alla: kvinnor är inga våldsbuffertar, inga mänskliga sköldar, inga förlängda hyschande fingrar. Dessutom, och detta är en viktig radikalfeministisk grundsten här, är det inte så att en könsrollsöverskridande man aldrig själv tillhör den våldsamma gruppen av män som utgör ett hot för andra män eller kvinnor. Faktum är att mycket lite tyder på att så skulle vara fallet: att som man identifiera sig som kvinna är i sig ett bevis på en i grunden mycket misogyn kvinnosyn. I ett patriarkat är alla män ett potentiellt hot mot kvinnor, oavsett om han är klädd i jeans eller klänning.
Foto av The New York Public Library via Unsplash
No Comments