Könsmaktsordningen och transideologin

Att vara kvinna är ingen personlig känsla, det är livslång position i en samhällsordning och en livslång erfarenhet av att ha en flickas, tjejs, kvinnas plats i könsmaktsordningen: diskriminering, trakasserier, systerskap, att ha en kvinnokropp, tusen erfarenheter som vi alla kvinnor i övergripande drag delar (trots många skillnader också). Det formas primärt av hur vi bemöts och uppfostras i barndomen. Den som inte levt detta liv kan inte veta hur det ”känns”, lika lite som en ”vit” person kan veta hur det känns att vara afrosvensk i Sverige idag.

Könsmaktsordningen baseras på biologiskt kön, på så sätt att gruppen (biologiska) män får och tar sig makt över gruppen (biologiska) kvinnor. Genus, dvs feminina och maskulina normer, är ett verktyg för män i denna maktordning som gynnar mäns maktställning och gör kvinnor sårbara och beroende av män. Heterosexualitet/heteronormen har samma funktion. Om/när vi avskaffar könsmaktsordningen och genus, så kommer kön ändå finnas, men det kommer inte ha de sociala konsekvenser det har idag. Trans skulle per definition inte kunna finnas i en värld utan könsmaktsordning och genus.

Transrörelsen skiljer inte på kön och genus, dvs mellan samhällsgruppen kvinnor och den feminina sociokulturella normen. De tror att feminin och kvinna är samma sak. Grundkurs 1 i feminism är ju att den feminina normen inte är lika med vad det i verkligheten innebär att vara kvinna. Kvinnor är inte per definition ständigt leende självuppoffrande änglar, eller sexiga objekt, etc.

Så vad är det för känslor som gör att man kan ”känna sig som kvinna” fast man har levt hela sitt liv som man, blivit uppfostrad som pojke, bemött som pojke hela livet osv.? De har inte en kvinnas livserfarenheter. Så vad menas med att ”känna sig som kvinna”, rent konkret? Vi kan läsa självbiografiska texter och lyssna på transpersoners egna ord. Typiska berättelser från ”transkvinnor” dvs män är att han ”känner sig som kvinna” när han har på sig tajta sexiga kläder, när han blir penetrerad sexuellt och när män försöker köpa sex av honom på gatan. Eller så vill de ha sex med lesbiska kvinnor och tänder på att själva vara feminina samtidigt. Det är en fetisch. De påstår att det inte är det, men läs deras egna självbiografier så syns det tydligt. Makthavare tycker ofta det är lite spännande att iklä sig de maktlösas roll, så länge de inte blir maktlösa på riktigt. I andra fall är de bögar som vill vara ”normala” och passa in.

”Transmän”, dvs tjejer och kvinnor som vill vara män beskriver helt andra sorters känslor, vilket knappast förvånar en feminist. Tjejernas egna berättelser handlar mycket om internaliserad lesbofobi, tidiga erfarenheter av sexuella övergrepp, en känsla av att kvinnokroppen är utsatt och sårbar.

Transrörelsens ideologi innebär att väldigt konservativa könsroller cementeras – en pojke kan aldrig vara något annat än maskulin, eftersom han då direkt omdefinieras till att vara flicka. Och ska injiceras med extremt starka hormoninjektioner som stoppar puberteten, ett gigantiskt medicinskt ingrepp i en frisk kropp! Och vice versa, flickor kan aldrig vara något annat än feminina för då är vi pojkar. Flickor är alltså alltid feminina. Detta är ju såklart väldigt antifeministiskt och skadligt för barn och för alla. Genus = feminina och maskulina normer är ett verktyg för könsmaktsordningen och transideologin är en del av detta verktyg.

Transrörelsen hävdar att det är ett privilegium att vara ”cisperson” för kvinnor. Det är en total omkastning av verkligheten, det är precis tvärtom. De säger att det är ett privilegium att vara biologisk kvinna, vilket osynliggör kvinnoförtrycket. Flickor och kvinnor förtrycks ju bl.a. just genom ”normala” könsroller. Den mest ”normala”, mest ”cis” kvinnan är den mest förtryckta. Att utsättas för flickuppfostran och tvingas anpassa sig till femininitet är självklart en form av förtryck, inte ett privilegium. Män gynnas av att vara stereotypa män, men detta är inte heller ett ”cisprivilegium”, det är helt enkelt manlig makt beroende på kön. Det är en del av könsmaktsordningen, en funktion av kön.

Idén att någon kan vara en kvinna född i en mans kropp uppstod för första gången bland sexologer såsom Freud på slutet av 1800-talet som en teori för att förklara homosexualitet: lesbiska ansågs vara män födda i kvinnokroppar och bögar ansågs vara kvinnor i manskroppar. Det kallades ”inverterad” innan begreppet homosexuell blev populärt. Könsbytesoperationer och begreppet ”transsexuell” uppstod för första gången på 1950-talet.

Transideologin växer fram i djupt konservativa och homofoba miljöer där könsrollerna är väldigt snäva och maktskillnaderna mellan könen är stora. Homofobi och lesbofobi är alltså den ursprungliga anledningen till att transideologin uppstod överhuvudtaget. Genom att byta kön på bögen och flatan kunde man göra om dem till en helt ”normal” heterosexuell kvinna respektive man, problemet var löst och könsmaktsordningen intakt. Att transideologin har idag stor tillväxt i extremt konservativa länder såsom Iran är ingen slump.

De flesta ”transbarn” och -tonåringar blir inte trans som vuxna, utan istället lesbiska eller bögar, visar forskningen: http://sexnotgender.com/studies-and-reports-transgender-children/ De lär sig älska sig själva och sina kroppar som de är, förhoppningsvis, och vill inte längre stympa sig för att passa in. Om de inte redan har förstört kroppen med hormoner & kirurgi förstås, då blir det svårare. Det finns en växande rörelse av ”detransitioners” som ångrar de fysiska ingreppen, men det går ju inte att återställa.

Transideologin skadar också kvinnors rättigheter, därför att den ger män tillgång till kvinnoseparatistiska mötesplatser. Transrörelsen gör inget undantag för platserna som kvinnor & flickor mest av allt behöver ha ifred och där vi enbart vill träffa andra kvinnor – omklädningsrum, tjejjourer & kvinnojourer, lesbiska fester osv. Tvärtom är det just dessa platser transrörelsen kräver att få tillträde till. Ju mer kvinnor vill vara ifred från män, desto mer vill transrörelsen in. Det handlar om mäns tillgång till kvinnors kroppar och platser, och om makt. Vi ska inte få säga nej till män. Endast män, inte kvinnor, ska få bestämma vem som är kvinna och var kvinnor ska få träffas.  

Vi måste slå fast att kvinnor, och ingen annan, har rätt att definiera begreppet kvinna och att skapa våra egna platser. Alla underordnade grupper i en maktstruktur måste ha rätten att definiera sig själva och sina gränser mot den överordnade gruppen, för att kunna arbeta för sina rättigheter och frigöra sig. Men transpersoner som är män har inte rätt att kalla sig kvinnor – eftersom begreppet ”kvinna” är redan upptaget, det finns redan en grupp som heter kvinnor! När manliga transpersoner säger att de är kvinnor, kör det över vår rätt till självdefinition. 

När det gäller ”icke-binära” är det ett försök till individuell flykt från könsmaktsordningen, men det är en individuell lösning på ett samhällsproblem, som inte funkar. Kvinnor kan kalla sig ickebinära hur mycket de vill, de riskerar inte mindre våldtäkt eller låglönejobb för det. Jag kan inte kalla mig själv ”ickeekonomisk” och därmed slippa tillhöra en samhällsklass som säljer eller köper arbete. Och det finns ingen som är ”binär” eller ”cis” – ingen är 100% barbie eller stålmannen. Däremot har vi alla levt igenom en barndom som antingen flickor eller pojkar, oavsett hur vi kände och känner kring det. Det är den här gemensamma erfarenheten som kvinnor har byggt feminismen på.

1 Comment

  • Syster Kaja 5 månader ago Reply

    Detta! Om jag bara hade modet att dela detta till alla jag känner.

Leave a Reply

arton + 17 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.