Inkludering och könsidentitet som löpeld: du har en god chans eller risk att smittas

Vi människor tänker ju mest hela tiden. Jag har tänkt ganska mycket på det här med kön och könsidentitet. Anledningen till varför jag tänkt så mycket på just det är för att det intresserar mig som feminist och som kvinna, men också för att det i många fall inte är tillåtet att diskutera kön och könsidentitet i feministiska kretsar längre, och så har det varit i några år nu.

Foto av Anthony Intraversato via Unsplash

Jag vet inte riktigt hur det började. Jag såg någon som skrev att L Word, en tv-serie om lesbiska och bisexuella kvinnor i Los Angeles, gav dem den första kontakten med transideologin. För mig var det nog på instagramkontot Kvinnohatet och i diskussionsgruppen Apor bär inte rosa klänning på Facebook som utgjorde första kontakten med transideologin. (En liten kommentar om “Apor” är att de inte alls verkar hålla med om namnet längre, apor verkar visst bära klänning och det gör automatiskt aporna till hon-apor.)

Det började som en vänlig önskan: “snälla ni kan väl inkludera lilla mig i texten/bilden/trådstarten?” och socialiserade att bry oss om alla och envar modifierade genast alla kvinnor sina sätt att tilltala kontots följare och diskussionspartners. Det var för övrigt ett måste, att ge med sig alltså, annars stormade det i kommentarsfältet och gästpostaren eller trådstartaren blev utkastad och tystad. Håll med och anpassa dig, annars får du inte vara med.

Den här första kontaktytan för transideologin är mycket större nu för tiden. Nu kan även de som inte intresserar sig för feminism (nåja, “Apor” kan väl knappast kallas för en feministisk diskussiongrupp längre – men var den det) komma i kontakt med åsikten att kön är en känsla, och att känslor automatiskt är sanna. Ideologin sprids via: filmer av transidentifierade män och deras resultat av skyhöga doser östrogen på YouTube; barnprogram ämnade för 3-6-åringar på SVT; diskussionsforum som Reddit och 4chan; tv-serier för vuxna och unga (också det via SVT, jag tänker närmast på Butterfly); föräldragrupper och öppna förskolor (visste ni att allt fler föräldrar benämner sina bebisar som “snoppbebis” och “snippbebis” för att undvika att “felköna” bebisen?); och media (åsikten och känslan sprids som fakta, nu senast i rapporteringen om Loui Sands avslut av sin handbollskarriär för att utreda sin könsdysfori).

Är det ett problem? Tja, det finns teorier om att transidentifikation är en s.k. social contagion och/eller en peer contagion:

“social contagion The spread of ideas, attitudes, or behaviour patterns in a group through imitation and conformity. Also called behavioural contagion.”

A Dictionary of Psychology (Hämtad 18 februari 2019)

“The term peer contagion a mutual influence process that occurs between an individual and a peer and includes behaviors and emotions that potentially undermine one’s own development or cause harm to others. […] The influence process often occurs outside of awareness; participants may not intend to influence their peers, but they engage in relationship behaviors that satisfy immediate needs for an audience or companionship, and these behaviors inadvertently influence themselves or others.”

Dishion och Tipsord (2011)

Det här med social smitta har man talat om inom forskning kring exempelvis självskadebeteende och ätstörningar. Det ska sägas att det inte är inte helt klarlagt att den sociala smittan alltid har negativa konsekvenser. I vissa fall verkar det som att sociala grupperingar kan påverka varandra åt ett positivt håll, dvs. minska självskadebeteenden exempelvis. Det tycks dock finnas en påverkanseffekt här som inte sällan är negativ.

Littman (2018) undersökte föräldrars utsagor om deras barn och ungdomar som plötsligt identifierade sig som trans, ett fenomen som kallas Rapid-onset gender dysphoria (ROGD). ROGD innebär alltså att barn och ungdomar som inte uppfyllt kriterierna för könsdysfori som barn nu plötsligt lider av könsdysfori eller identifierar sig som trans.

I 36,8% av de beskrivna kompisgrupperingarna i Littmans studie identifierade sig en majoritet av ungdomarna som trans. Efter att ungdomarna kom ut som trans rapporterar föräldrarna att deras relation med ungdomarna försämrades, liksom ungdomarnas mentala hälsa blev sämre. Tiden innan transidentifikationen började uppger föräldrarna att deras barn ökat sin internetanvändning (i 63,5% av fallen). Föräldrarna beskriver även hur deras ungdomar börjat konsumera information enkom från “transkällor” (“transgender sources”) samt hur de börjat undvika att över huvud taget umgås med personer som inte identifierar sig som trans. Det här tyder på att det finns en koppling mellan peer contagion samt social smitta och ROGD:

“The elevated number of friends per friendship group who became transgender-identified, the pattern of cluster outbreaks of transgender-identification in these friendship groups, the substantial percentage of friendship groups where the majority of the members became transgender-identified, and the peer group dynamics observed all serve to support the plausibility of social and peer contagion for ROGD.”

Littman (2018, s.37f)

Littman lägger fram två hypoteser varav den ena är att “Social contagion is a key determinant of radid-onset gender dysphoria (ROGD)” (s.32). Littman menar att man ju inte blir trans av kompisar och internet, men däremot kan en övertygelse och tro spridas i kompisgrupperna och via exempelvis sociala medier. Övertygelsen i det här fallet är att diverse symptom (pubertet, annan psykisk ohälsa etc.) egentligen är tecken på könsdysfori. Vidare ingår det en tro på att det enda sättet man kommer kunna må bra på är genom att transitionera. Slutligen är man övertygad om att alla som inte håller med om självidentifikation eller planen på den egna transitionen är transfobiska och därför ska uteslutas från ens liv. Könsdysfori och transition blir alltså en helhetslösning på alla möjliga problem:

“The spread of these beliefs could allow vulnerable AYAs [adolescent and young adult] to misinterpret their emotions, incorrectly believe themselves to be transgender and in need of transition, and then inappropriately reject all information that is contrary to these beliefs. In other words, “gender dysphoria” may be used as a catch-all explanation for any kind of distress, psychological pain, and discomfort that an AYA is feeling while transition is being promoted as a cure-all solution.”

Littman (2018, s.32)

Det är inte så förvånande att medlemmar av grupper där en övertygelse så som transideologin sprids köper övertygelsen och börjar identifiera sig med den. Dels så handlar det ofta om grupper av ungdomar som befinner sig i den omvälvande puberteten, där kroppen men också psyket, går igenom en stor förändring, där individen febrilt letar efter vem hon är. Dels så är det ju också inbakat i övertygelsen att man blir utesluten om man inte köper konceptet rakt av. Vi är ju sociala djur som vill tillhöra, speciellt under de formbara delarna av livet när allt tycks osäkert och ingen förstår en.

I mina ögon började det hela som en önskan om inkludering. Nu är det ett krav för att inte exkluderas. I feministiska forum får övertygelsen knappt lyftas, ifrågasättanden knappt dryftas. Det verkar nästan som om övertygelsen har blivit fakta.

Hur kan vi hindra den här löpelden?


Källor:

  • Dishion, T. J., & Tipsord, J. M. (2011). Peer contagion in child and adolescent social and emotional development. Annual review of psychology, 62, 189-214.
  • Littman, L. (2018). Rapid-onset gender dysphoria in adolescents and young adults: A study of parental reports. PloS one, 13(8), e0202330.

No Comments

    Leave a Reply

    19 − elva =

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.