Transrörelsen är en rörelse av män, för män

När jag skriver diskuterar och skriver inlägg om transrörelsen koncentrerar jag mig främst på transidentifierade kvinnor och barn och på hur illa de behandlas av transrörelsen och transvården. En reaktion man kan få på kritik av transvård (och transrörelsen) utifrån den synvinkeln liknar den som feminister fått från män i alla tider: oförmågan att hålla kritiken ifrån sig och att inte ta den personligt, reaktionen “inte alla män”. Det är ofta transidentifierade män (sk. transkvinnor) som har svårt att sätta sig in i den nya patientgruppens utsatthet, som har svårt att förstå att unga flickor och kvinnors problematik skiljer sig från deras. 

Dessa transidentifierade män tycker att de har genomgått en grundlig utredning och är nöjd med resultatet av den behandling som transvården erbjuder. Det är inte alls konstigt med tanke på att utredning liksom behandling är anpassade för dessa transidentifierade män. Det var trots allt de som var den dominerade patientgruppen i alla år, det är med dem i åtanke forskning genomförts, det är hos dem autogynefili existerar. 

Nu ser vi att unga flickor och kvinnor söker sig till könsidentitetsutredningsteamen och den patientgruppen har på bara några få år ökat “lavinartat” (Frisén, Söder & Rydelius 2017). Utredning och behandling har inte hängt med i den utvecklingen. Det finns brister i det kunskapsunderlag som transvården i Sverige baserar sina utredningar och behandlingar på (se SMERs skrivelse till Socialdepartementet). 

Ibland hävdas det att ökningen av antal sökande till utredningarna beror på att samhället är mer öppet idag, att det finns en högre acceptans av avvikelser från det typiska. Ett annat argument som framhålls är det om borttagning av kravet på sterilisering av transsexuella (i Sverige).

En del av ökningen kan vi säkert härleda till dessa två aspekter. Men samhällets öppenhet och borttagning av en kränkande lagstiftning förklarar inte varför ökningen bara syns i en viss åldersgrupp och hos det ena könet. Om ökningen nu berodde på att vi, gemene man, är mer accepterande av transidentifierade borde vi se samma ökning hos alla åldersgrupper. Kvinnor i medelåldern, exempelvis, borde komma ut som transidentifierade. Vidare borde ökningen vara unik för Sverige, eftersom det ju är här kravet på sterilisering tagits bort. Men ökningen syns även i andra länder så som Storbritannien. 

Så, när transidentifierade män säger att utredningen visst är grundlig, att behandlingen visst är bra, utgår de ofta från sig själva och tar kritiken mot utredningen som inte tar patientens samsjuklighet i beaktning personligt. Autismspektradiagnoser, depressioner och ätstörningar är nämligen väldigt vanligt bland flickor och unga kvinnor som söker sig till könsidentitetsutredningarna (liksom internaliserad lesbofobi och misogyni) (Van Der Miesen, Hurley & de Vries 2016). De resonerar att “Jag är jättenöjd med min utredning och behandling, därför är utredningen och behandlingen bra”. 

Vad dessa transidentifierade män missar, precis som män i allmänhet när de möter feminism, är att kritiken nödvändigtvis inte handlar om dem personligen. De missar att detransitionerade kvinnors erfarenheter inte handlar om transidentifierade män.

När feminister kritiserar patriarkatet och dess följder, blir mäns svar “inte jag! Inte alla män!”. När feminister kritiserar transrörelsen, är transidentifierade mäns svar “inte jag! Inte alla transkvinnor!”. 

Transrörelsen är en rörelse fixerad kring män och mäns intressen. Att män saknar förmågan att förstå kvinnors utsatthet, att ta till sig kvinnors erfarenheter och värna om kvinnors intressen är ingen nyhet. Vad som är nytt med transrörelsen är att männen, samtidigt som de är helt oförmögna att ta in kvinnors perspektiv, hävdar sig tillhöra kategorin kvinnor. 

Källor: 

No Comments

    Leave a Reply

    5 × 3 =

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.