Transvården och hotet om att förlora sitt barn: transvården måste innefatta fler behandlingsalternativ

I Svenska Dagbladet fortsätter debatten kring vården av unga med könsdysfori att föras. Nu har ett stort antal föräldrar till transidentifierade ungdomar gett sin bild av vården. Föga förvånande är denna föräldragrupp, under Transammans flagg, inte kritiska till vården och de känner inte igen sig i den bild som målats upp av de oroliga föräldrarna eller Uppdrag granskning.

Transammans-föräldrarna replikerar:

”Att vänta med all vård till 25 års ålder som dessa föräldrar vill, och som vi vet även har föreslagits till Statens medicinsk-etiska råd, skulle tillfoga ungdomar och unga vuxna enorma lidanden, förstörd skolgång och riskerar våra barns liv.”

Transammans-föräldrarna i debattinlägget “Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Det här visar hur fastlåst tanken och idén om transvård är. För att räknas som vård ska vården utgöras av starka mediciner och kirurgiska ingrepp. Man nämner ingenting om samtalsterapi eller behandling och utredning av andra psykiatriska diagnoser i första hand. Nej, 25 år är för lång väntan, menar man, även om det inte är någon som har hävdat att all vård ska utebli tills dess att patienten är 25 år, bara den vård som lämnar patienten steril och som innebär irreversibla förändringar.

Låt oss vända på det. Vilken ålder är för ung för den vård som förespråkas av transrörelsen, och varför? Om nu uppskjutandet av ingreppen har så allvarliga följder som självmord eller extrem psykisk ohälsa, borde det inte vara så att vi behandlar barnen så fort de eller deras föräldrar söker sig till könsidentitetsutredningarna? Låt oss underhålla tanken.

I Storbritannien finns exempel på barn som hänvisats till könsidentitetsvården när de är 3 år gamla. Är 3 år en lämplig ålder att påbörja en behandling för att få den fysiska kroppen att stämma överens med barnets könskänsla? Eller känns 3 år för extremt, kanske lite väl ungt?

8 år då? Dr Johanna Olson-Kennedy har fått forskningsanslag för att prova att injicera testosteron i barns kroppar från det att de är 8 år. Börjar vi närma oss smärtgränsen? Inte?

Är det vid 14 års ålder som gränsen går, då? Att skära bort en 14-årings bröst var kanske helt rätt gjort av Karolinska Institutet? Någon kanske tycker det är för ungt fortfarande.

I USA opereras livmodern ut på flickor så unga som 16 år, eftersom flickorna ”är” pojkar. I Sverige går åldersgränsen för sterilisering vid 25 år, och då är det inga organ som plockas ut eller skärs bort (kastrering), utan äggledare/sädesledare skärs av eller blockeras. Men i USA kan hysterektomi genomföras när barnet är 16 år. Är det månne en lämplig ålder för att påbörja behandlingen som transrörelsen förespråkar?

Om vi säger att gränsen går vid 16 år, exempelvis, hur länge kan barnet då rimligen ha tänkt igenom beslutet? Sedan hon var 13-14 år, kanske. Då återstår frågan hur mycket en 13-åring förstår av risken för framfall, benskörhet, sterilitet och minskad sexuell tillfredsställelse (om sexuell tillfredsställelse ens är möjlig att uppnå)? 

Om vi säger att gränsen går tidigare än vid 16 år för att påbörja behandlingen av könsdysfori som transrörelsen förespråkar, är det ens möjligt att argumentera för att barnet har kunnat fundera över konsekvenserna av beslutet och vården?
Varför är 25 år för gammalt, men 3, 8, 14 eller 16 år för ungt?

Föräldrarna i debattartikeln skriver vidare: 

”Det är vi som fattar livsavgörande beslut för våra transbarn.”

Transammans-föräldrarna i debattinlägget “Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Det här är ett problem. Föräldrar har inte möjlighet att ta ett informerat beslut om barnens vård när föräldrarna matas med ensidig information. Informationen från vården ger nämligen föräldrarna valet mellan två vägar framåt: barnets självmord eller den bekräftande vården (medicinering och kirurgiska ingrepp).

Det är nämligen så att risken för att dessa ungdomar och barn ska avsluta sina liv används som ett hot för att få personer dit man vill: för att tysta diskussioner, frågor och kritik, samt för att få hormoner och operationer. Studier visar dock att argumentet är felaktigt. Istället gäller till och med förhöjd risk för psykisk ohälsa och suicidala tankar efter “könskorrigerande” ingrepp, detta visar exempelvis Dhejne med kollegor i sin studie “Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden” (2011) som exempelvis Transammans länkar från sin hemsida.

Att studier visar att kirurgiska ingrepp inte löser den psykiska ohälsan hos patientgruppen spelar dessvärre ingen roll när ungdomarna själva, transrörelsen och vården förstärker bilden av transpersonen som ständigt på randen av branten. Föräldrar, närstående och andra som inte läst vetenskapliga studier om ämnet vågar förstås inte chansa. Om en auktoritetsfigur, så som en läkare, säger att barnet riskerar ta sitt liv om vi inte agerar snabbt, tja, då är det inte läge att börja vara kritisk.

När föräldrarna ska fatta besluten åt barnen finns det alltså läkare som förstärker bilden av hur suicidala transungdomar är. Det finns dessutom exempel på läkare som rent av uppmanar sina patienter att hota med just självmord för att få sin vilja igenom, det har nämligen visat sig ha en stark påverkan (få föräldrar vill att deras barn ska dö).

Kan föräldrar som får ett alternativ verkligen välja? Om du får välja mellan att döda ditt barn eller hjälpa ditt barn är inte valet speciellt svårt, eller hur?

Problemet är bara att det ju finns fler än dessa två vägar. Det finns andra vårdmöjligheter än medicinering med oprövade preparat och kirurgiska ingrepp i friska kroppar. Om dessa val aldrig finns med som alternativ, hur ska föräldrarna kunna veta om att det finns alternativ, än mindre kunna välja dem?

Transammans-föräldrarna fortsätter: 

”För de som valt stopphormoner är erfarenheten att ungdomen får betänketid och vila från skräcken av att hamna i målbrottet, vila från mens och vila från ångest.”

Transammans-föräldrarna i debattinlägget “Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Ja, vem hade inte velat vila från ångest och mens? Alla som upplevt ångest skriver nog under på att den hade varit skön att ”vila” från. Mens, ja, det är det många kvinnor även i vuxen ålder som skulle vilja slippa. Men ångest har ett ursprung och som är bättre att undersöka än att skjuta upp, och mens är en naturlig funktion i en kvinnokropp, ett kvitto på att kroppen fungerar och är hälsosam. Hur smärtsamt det än må vara att ta klivet över tröskeln som ger flickan mens, är det ett kliv kvinnor tar, för sådan är vår biologi. Puberteten gör ont, men det är ett nödvändigt, naturligt ont.

Transammans-föräldrarna avslutar sitt debattinlägg med att motsäga sig själva:

“Vi hoppas att vi tillsammans kan skapa en öppnare värld. En värld där en persons upplevda kön respekteras oavsett hur personens kropp ser ut. Där det är möjligt att leva som pojke med snippa. som flicka med snopp eller som barn med sin alldeles egna kropp.” 

Transammans-föräldrarna i debattinlägget “Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Det är inte genom att tukta flickors kroppar och kroppsliga funktioner som vi lär dem att alla kroppar får vara som de är. Det är inte genom att döma ut barns kroppar som felaktiga som vi skapar en öppen värld. Slutligen, om nu pojkar kan ha snippor och flickor kan ha snoppar, varför behövs kirurgiska ingrepp som skär bort flickornas snoppar? Varför behövs pubertetsblockerare som hindrar att bröst utvecklas?

Källor:

No Comments

    Leave a Reply

    13 − 13 =

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.