”Flickor har långt hår”, ”hon har en pojkfrisyr”, ”hon beter sig som en pojke”, ”pojkar är coola, flickor är söta”, ”Riktiga män misshandlar inte kvinnor”, ”en riktig kvinna står vid sin mans sida”, ”riktiga kvinnor har kurvor”.

När jag var liten blev jag snabbt varse om att det finns en roll som tilldelats mig som flicka. Det blev jag varse om varje gång jag gjorde något som bröt mot den. När jag klippte av mig håret på huvudet och matchade det med en kjol var förvirringen på gården total. Gänget som mitt gäng brukade tjafsa med pekade på mig och frågade vad jag är för något med tanke på min frisyr. Mitt gäng kontrade med att jag bevisligen är flicka eftersom jag bar kjol. Jag fick mitt kön ifrågasatt och bekräftat med hjälp av stereotyper om vad en flicka är.



Ju äldre jag blev desto mindre fick jag mitt kön ifrågasatt. I puberteten kunde ingen missa att jag var en tjej. Ifrågasättanden formulerades fortfarande som om det handlade om kön men nu blev det uppenbart att det egentligen var min könsroll som ifrågasattes. När någon konstaterade att flickor ska ha långt hår, tiga i församlingen eller raka sina ben handlade förvirringen inte längre om kön utan om könsroller. Trots att min kropp gick stick i stäv med konstaterandet att flickor har långt hår och rakade ben rådde inte längre något tvivel om att jag var en människa av honkön.



Alla har vi växt upp i ett samhälle som marknadsför produkter olika beroende på tilltänkta målgruppens kön. Alla har vi hört påståenden om hur riktiga män respektive kvinnor är. Alla kan vi avgöra vilken del i leksaksbutiken som riktar sig till flickor. Vuxensamhället är inte förvirrat vad gäller kön. Vuxensamhället vet precis vad kön är när de marknadsför könsroller. Barn förvirras av vuxenvärldens onaturliga könskategoriseringar av intressen, personligheter, preferenser och attribut.

Småflickor förstår inte alltid direkt att påståenden i stil med ”flickor är omhändertagande, har klänning och tycker om dockor” är generaliseringar och oftast kvinnohat som handlar om att trycka ner flickor i sin könsroll. Istället kan de tolka sin egen brist på omhändertagande personlighet, sin ovilja till att bära klänning eller leka med dockor som faktiska tecken på att de inte är riktiga flickor.



Könsrollerna är beroende av att kön betraktas som en identitet. Det är ju inte våra fittor som förmår oss att hosta upp extra pengar på en rosa rakhyvel istället för en blå. Det är inte våra äggstockar som får oss att vilja förlänga våra ögonfransar eller skönhetsoperera oss.

Med transideologin är indoktrineringen total men med en twist. Den bryter med gängse uppfattning att människor av honkön har en kvinnoidentitet som suktar efter kvinnoprodukter och ersätter det med ett ”kvinnoidentiteter, oavsett biologiskt kön, suktar efter kvinnoprodukter” och de tänker sig att genusindoktrineringen endast är ett problem om man inte ”fritt får välja” mellan barbie-identitet och gi joe-identitet.



Kvinnokamp har alltid varit svår att föra. Inte nog med att vi måste kämpa emot det uttalade och medvetna kvinnohatet, vi måste dessutom vara vaksamma på den sexism som nästlar sig in i feministiska rum förpackat som olika former av intersektionalitet. Motståndet till kvinnors frigörelse har alltid kommit i olika former. Transideologin är en av de lurigaste moderna formerna då den förhindrar ett bekämpande av genusindoktrineringen genom att låta indoktrineringens uttryck utgöra de nya faktiska definitionerna av de respektive könen. För transaktivisterna innebär inte kvinnors frigörelse en frigörelse från en förtryckt position utan om att få leva ut en roll till fullo oavsett vad man har mellan benen.

I rum som annars brukade bestå av ihärdiga kvinnorättskämpar anses nu kritik mot genusindoktrinering vara en kritik av människors identitet. Transideologin är lurig på så vis att den får fäste i de rum där deras formuleringar tidigare varit ovälkomna. I rum där man tidigare kämpat emot mansrättsaktivisternas påståenden om kvinnohjärnor, om medfödd femininitet och biologiska förklaringar till varför pojkar leker med batman. Transaktivismen skiljer sig inte nämnvärt från dessa mansrättsaktivister förutom att de dessutom erbjuder och uppmuntrar människor att fysiskt transitionera till det kön som bäst matchar den roll de trivs i. Vilket av någon sjuk anledning anses friare, mer progressivt och härligt än att transitionera normbrytande flickor och pojkar till en personlighet mer i enlighet med den könsroll som tillskrivs könet.

Transideologin är lurig eftersom den syftar till att omöjliggöra verklig feministisk kamp genom att omformulera bärande begrepp. Utöver att vilja sudda ut de faktiska människorna som indoktrineringen av kvinnorollen riktas mot och låta kvinnorollen vara den nya definitionen av kvinna så leder till transideologin till att jämställdhet måste förstås på ett helt nytt sätt. En feministisk kamp som utgår ifrån könsroller som könens kategorier måste erkänna ett samhälle där män och kvinnor tjänar lika mycket som jämställt mellan könen även om hälften av alla ”kvinnor” har snopp.

Transideologin är lurig eftersom den fått radikalfeminister att sätta likhetstecken mellan ”att leva som pojke” och att leva i enlighet med sin pojkroll. Dessa bakåtsträvande sexistiska uttalanden brukade vi radikalfeminister benämna som kvinnohat. Genom mantrat ”transkvinnor är kvinnor” får ”krossa patriarkatet” och ”krossa könsrollerna” en ny innebörd. Det är lurigt eftersom det inte finns något sätt att krossa patriarkatet och könsrollerna om man går med på att transkvinnor är kvinnor.



Sexistiska påståenden om kvinnohjärnor hade inte gått hem hos feminister om de kom ifrån de gamla vanliga sexisterna. Nu sväljer de den gamla vanliga sexismen med hull och hår eftersom kvinnor i enlighet med sin kvinnoroll tenderar att alltid vilja ge utrymme till andra och i synnerhet till män. Genom mantrat ”transkvinnor är kvinnor” förmår dessa feminister inte se det solklara patriarkala mönstret där det alltid anses vara syndast om män. Det har alltid varit synd om män när kvinnor för sin kamp. Numera anses män utgöra den mest förtryckta subkategorin av kvinnor. Och dessa mest förtryckta kvinnor kan självfallet inte gå med på att feminismens mål är att krossa den genusindoktrinering som deras identiteter bygger på.

Vi måste lägga den inbillade snällheten på hyllan och fokusera på en kvinnocentrerad feminism vars mål är kvinnors frigörelse. I den frigörelsen ingår att ingen flicka ska få sitt kön ifrågasatt beroende på hur hon väljer att uttrycka sig. I frigörelsen ingår att rakade ben, färgen rosa och barbie inte längre är flickigt/kvinnligt. I frigörelsen ingår att friska flickkroppar aldrig kan vara fel eftersom en flicka kan ha vilket mönster i hjärnan som helst, gilla vilka färger som helst, ha vilken personlighet som helst och drömma om vilken karriär som helst utan att det påverkar hennes kön. Och frigörelsen kräver skärpning. Man gör upp med verkligheten genom att förändra den, inte omformulera den. Sluta låtsas missförstå och sluta för guds skull kalla dig radikalfeminist om du tror att ett erkännande av biologiskt kön är detsamma som att kvinnorollen är biologisk. Faktiskt kvinnokamp måste väga tyngre än feminina mäns sårade känslor över att inte få kategorisera sig som kvinnor. Män har i alla tider gråtit över förlorad femininitet hos kvinnor. Män har alltid brutit ihop av kvinnor som säger nej till att tvångsdefinieras som feminina.