Grupptänk i transaktivismen

Vid det här laget är jag inte bara orädd för att bli kallad ”TERF”, jag är alldeles obrydd. Det kommer upp i varenda samtal med en ”transinkluderande” person att kalla lite vemsomhelst för ”TERF”. Det är oklart vad exakt det syftar på eftersom användandet är så brett, men det uppkommer främst när den andra personen inte riktigt kan argumentera för sin sak. Hen vill liksom få rätt och avsluta diskussionen.

Det tråkigaste jag har sett i det sammanhanget är att kvinnor just är väldigt rädda för att bli kallade ”TERF”. Det förstör deras rykte och sociala sammanhang, så antingen försöker de hårt att tro på vad transaktivister säger, eller så försöker de modulera deras språk och åtminstone varit språkligt ”korrekta” för att inte bli utpekade. Att bli stämplad ”TERF” har starka konsekvenser för kvinnor – de kan förlora sina jobb, familjen och vänner. Det påverkar på något mystiskt vis uteslutande kvinnor…

Nedan är ett exempel på en kvinna som ber om råd för att undgå att bli kallad ”TERF”. J.K. Rowling, författaren av Harry Potter-böckerna, har blivit stämplad ”TERF” för att hon följer flera konton på Twitter som utpekats som ”TERF”, bland dem Magdalen Berns, en lesbisk kvinnorättskämpe. Första två meningarna i inlägget summerar problematiken: subtexten är att personen själv inte håller med, men behöver godkännande från ”icke-cis” personer. J.K. Rowling stämplas som ”skit” och ”problematisk” för att rädda ansiktet.

Bilden kan innehålla: text

Feminism ger blanka fan i män

Där. Jag sa det. Jag är en manshatare. Jag ger blanka fan i män. Feminism ger blanka fan i män.

Varenda dag får man höra om hur feminismen gynnar män. Feminismen gynnar män OCKSÅ. Feminismen gynnar män på si och så sätt. Vill du kunna gråta men inte kan? Lösningen är feminism!

När jag har varit riktigt elak kommer det feministsnubbar som omtänksamt påminner mig om att om jag var lite snällare, sade saker på ett mer diplomatiskt sätt, inte skrämde bort män, inte skammade män, såg män som en del av kvinnorörelsen och gjorde dem delaktiga, skulle feminismen komma mycket längre. Det är väl taktiken i #blacklivesmatter?

Jag har märkt att män ofta talar i punktlistor, eller FÖRLÅT, menar såklart NUMRERADE listor. Jag har flera invändningar mot ”feminism bör gynna män”, eller ”mansinkluderande feminism”, så här följer en numrerad lista la mode homme.

  1. Feminism anses inte duga om det inte gynnar män. För att feminism ska anses vara en fullgod politisk rörelse, behöver den inkludera män, enligt män. Det spelar ingen roll att den gynnar hälften av världens befolkning, för den halvan är betydelselös. Det spelar heller ingen roll att de godtagna politiska rörelserna marginaliserar kvinnor, missgynnar kvinnor, och antar mannen som status quo.
  2. Den enda anledningen till att godtagna politiska rörelser anses vara ”unisex” är för att de inte nämner kön och utgår från mannen som norm.
  3. Det är misogynt i sig att något som enbart är för kvinnor ska anses inkomplett och dömt att misslyckas. Det som inte gynnar män anses inte vara meningsfullt eller värdefullt. Undertexten i påståenden om ”feminism skulle vara mer lyckat med män” eller ”feminismen gynnar män också!” lyder att kvinnan är inkomplett, ovärdig politisk kamp, och att det som inte gynnar män är inte värt någon kamp.

Numrerade listor är extremt tröttsamma. Hur orkar män?

Det är två saker som argumentet ”feminism gynnar män också” framför: ena är att visa att feminister inte är häxor/feminazi/TERF/manshatare, det vill säga är det för att göra kvinnan mer godtagbar och knullbar för män, feminismen lättare att svälja, skyddar kvinnan från hat, hot och våld från män.

Det andra som ”feminism gynna män också” framför är att det är strategiskt. Vi borde agera strategiskt sägs det, och då är det bra om vi får med oss männen, i och med att männen sitter på makten. Männen sitter inte bara på samhällsmakten, utan makten att bli tagna på allvar, bli lyssnade på av andra män, och av kvinnor. Jo, kvinnor lyssnar mer på män, anser att män har vettigare saker att säga, och blir helt till sig när en man repeterar något han plankat rakt från Marilyn Frye.

”Om kvinnor slår sönder glastaket kan vi utplåna patriarkatet”, var det senaste en man sa till mig. Han var övertygad om att jag inte förstår hans mening, inte begriper mig på hur man kan tänka strategiskt.

Kvinnor har kommit över glastaket många gånger. Men i ett patriarkat krävs det att förtrycka för att få makt. För att få makt i ett patriarkat krävs det att du själv blir en förtryckare. Jag har ofta hört hur det inte skulle gynna kvinnor att få en kvinnlig president, men det har också historien visat, eftersom dessa kvinnor har själva behövt anpassa sig och vara delaktiga i förtryck för att uppnå hög position. Patriarkatets förtryck är inbyggt i själva systemet, ingen kan uppnå kvinnlig makt genom manliga metoder.

Min starkaste invändning mot ”feminism gynnar män också” som strategi är hur den förutsätter mäns makt över kvinnor som naturligt och ofrånkomligt. Den stärker patriarkatet eftersom den menar att det är män som ska rädda kvinnor. ”Goda”, ”feministiska” män ska rädda kvinnor från patriarkatet, och dessa bör vi ta hand om och vara snälla mot för annars blir de avtända på att kämpa för kvinnor. Likaså med #blacklivesmatter metaforen, där svarta ska vädja till vita för att vita innehar makten, stärker vädjandet systemet som den säger sig bekämpa. Den förutsätter att förtryckaren alltid kommer ha mer makt, att denne måste övertygas om att vara snällare. Vädjan till förtryckarklassen, vare sig det handlar om män eller vita, har ett inbyggt antagande att förtryckaren alltid kommer ha mer makt.

En mjukare känga på halsen är inte frihet. Vi bedjar inte till någon. Vi behöver inte män.

Bedövande sex

Det är inte sällan som det dyker upp inlägg i Facebookgrupper för unga tjejer i Sverige om bedövningsspray för halsen eller bedövningskräm för analöppningen som ”sexuella hjälpmedel”. Unga kvinnor och flickor rekommenderar olika märken till varandra som de anser ha bäst effekt. Bedövningsspray för halsen så mannen kan köra ner sin penis så långt som möjligt i tjejens hals, precis som han sett i porrfilmer och fantiserat om. Bedövningskräm för analöppningen så han kan använda henne som ett objekt med hål i utan att hon skriker till av smärta.

Den röda tråden är att hon ska vara ett objekt, en sexdocka som stönar som en pipande ballong som han kör in kuken i utan att hon säger ifrån eller har egen vilja. Hennes vilja ska vara att tillfredsställa honom och likna prostituerade kvinnor i porrfilmer så gott det går – infantiliserad, rakad och hårlös från ögonbrynen ner, viljelös, ett objekt. Kvinnans sexualitet ska vara att vara ett objekt. Hon ska inte tänka på egen njutning – hennes njutning kommer av hans tillfredsställelse, av hans åtrå till henne och hans sats på hennes kropp, ansikte och i hennes mun. Hon behöver inte åtrå hans kropp, hon behöver inte finna något sexigt eller skönt.

Det är inte att undra på när sexdockor framställs som framtiden. En docka kan inte säga nej. Han kan utföra alla porrfantasier han vill med den utan att bry sig om hur han gör den illa. Blir den trasig är det bara att laga. Det finns inget liv som slocknar om han slår för hårt. Den blir inte avtänd. Den blir inte sur, arg, ledsen, den slutar aldrig vara honom till lags. Den har inga krav men erbjuder en fysisk manifestation av hans fantasivärld.

Tonårstjejer slåss mot varandra om att nå toppen i att uppfylla mäns fantasier. De vill se ut som och bete sig som den fysiska manifestationen av mäns fantasier. De försöker ta reda på vad männen fantiserar om, väntar på ledning i frågan, och sen säger de ”jag gjorde det för min egen skull”.

Tänk dig det omvända scenariot: Du är tonåring och ska ut med tonårskillen Tony. Tony köper bedövningsspray för kuken och Viagra. Han har fyra veckor tidigare börjat knapra p-piller som gör honom nedstämd men det kan väl bero på lite vad som helst, eller?

Tony lägger ner två timmar på att epilera hela kroppen, och smörjer in sig med sin Gucci-body lotion efter duschen. Han är rätt rödprickig men äsch. Han lägger ner tre timmar på att sminka sig, klä sig, häller på en halv flaska parfym, och drar på sig sina nya skor. Tony har svårt för att gå i sina nya skor. Klänningens axelband åker av jämt och han är rädd för att kuken ska vifta fram under silikonstycket han klistrat på den för att hålla den på plats utan synliga band. Han tänker på sina kläder hela tiden han är på dejt med dig.

Tony ler och ger dig komplimanger, han är lite som en hundvalp. Du tycker han är rätt söt och tar honom hem till dig. Du gör vad du vill med hans kropp och han ler lite ansträngt, tittar i taket och stönar som på beställning i de rätta tillfällena. Han har inga preferenser, utan väntar på din ledning. Han är snygg, sexig, men du börjar gå in i din egen fantasivärld för att egga dig själv. Du blundar. Efteråt är du lite bedövad i fittan men du utförde din fantasi med Tony, och han ler mot dig, säger att du var underbar.

Nej-testet

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt hot mot kvinnors liv över hela världen. Den största orsaken till mord för kvinnor är män som de är eller har varit sexuellt involverade med. Kvinnor som kommer ur förhållanden med våldsamma män brukar ofta hamna i en spiral av att beskylla sig själva med ”hur kunde jag inte se det? Hur kunde jag låta honom göra så mot mig?” Den enda som är ansvarig för våld är den som begår våld. Problemet är inte att kvinnor inte säger ifrån, det är att män inte kan acceptera ett nej.

Hur kan man skydda sig själv och känna igen varningssignaler tidigt på att en man är potentiellt våldsam? Ett enkelt test är nej-testet. Den går ut på att utvärdera reaktionen när man har sagt nej för första gången.

Reagerar han med att sura tills du ger med dig? Drar han sig undan, blir elak, eller ger igen? Män som misshandlar psykiskt och/eller fysiskt, börjar inte som sådana i förhållandet. De är charmiga, du är kär för bövelen! Det finns en anledning till att du blev kär. Emellanåt kan de visa den gulliga sidan du minns från början också, mellan hatet, hoten och slagen.

Som tonåring när jag var osäker och bara ville att någon, vem som helst, skulle tycka om mig, spelade sådant ingen roll alls. Vem han skulle visa sig vara, vad mina gränser var, allt sånt var betydelselöst. Han kunde göra så mot mig för han såg mig inte som mer än någon som uppfyllde hans behov. För honom var jag inte en person. Just denna syn på att inte vara en hel person är något som flickor inpräntas med. Hur ofta träffar man tonårsflickor som är medvetna om sina gränser? Det var inte förrän jag började se mig själv som en hel person som jag slutade fästa mig vid mäns respons till mitt ”nej”.

En snabb könsidentitetsutredning

Transaktivister brukar hävda att könet inte sitter mellan benen utan i huvudet. Men hur vet man om man är född med en mans- eller kvinnohjärna? Som tur är finns detta enkla test. Vilket kön är du?

Vi låtsas inte om att ett annat budskap från rörelsen är att man är vad man känner sig som.

Transrörelsen är en rörelse av män, för män

När jag skriver diskuterar och skriver inlägg om transrörelsen koncentrerar jag mig främst på transidentifierade kvinnor och barn och på hur illa de behandlas av transrörelsen och transvården. En reaktion man kan få på kritik av transvård (och transrörelsen) utifrån den synvinkeln liknar den som feminister fått från män i alla tider: oförmågan att hålla kritiken ifrån sig och att inte ta den personligt, reaktionen “inte alla män”. Det är ofta transidentifierade män (sk. transkvinnor) som har svårt att sätta sig in i den nya patientgruppens utsatthet, som har svårt att förstå att unga flickor och kvinnors problematik skiljer sig från deras. 

Dessa transidentifierade män tycker att de har genomgått en grundlig utredning och är nöjd med resultatet av den behandling som transvården erbjuder. Det är inte alls konstigt med tanke på att utredning liksom behandling är anpassade för dessa transidentifierade män. Det var trots allt de som var den dominerade patientgruppen i alla år, det är med dem i åtanke forskning genomförts, det är hos dem autogynefili existerar. 

Nu ser vi att unga flickor och kvinnor söker sig till könsidentitetsutredningsteamen och den patientgruppen har på bara några få år ökat “lavinartat” (Frisén, Söder & Rydelius 2017). Utredning och behandling har inte hängt med i den utvecklingen. Det finns brister i det kunskapsunderlag som transvården i Sverige baserar sina utredningar och behandlingar på (se SMERs skrivelse till Socialdepartementet). 

Ibland hävdas det att ökningen av antal sökande till utredningarna beror på att samhället är mer öppet idag, att det finns en högre acceptans av avvikelser från det typiska. Ett annat argument som framhålls är det om borttagning av kravet på sterilisering av transsexuella (i Sverige).

En del av ökningen kan vi säkert härleda till dessa två aspekter. Men samhällets öppenhet och borttagning av en kränkande lagstiftning förklarar inte varför ökningen bara syns i en viss åldersgrupp och hos det ena könet. Om ökningen nu berodde på att vi, gemene man, är mer accepterande av transidentifierade borde vi se samma ökning hos alla åldersgrupper. Kvinnor i medelåldern, exempelvis, borde komma ut som transidentifierade. Vidare borde ökningen vara unik för Sverige, eftersom det ju är här kravet på sterilisering tagits bort. Men ökningen syns även i andra länder så som Storbritannien. 

Så, när transidentifierade män säger att utredningen visst är grundlig, att behandlingen visst är bra, utgår de ofta från sig själva och tar kritiken mot utredningen som inte tar patientens samsjuklighet i beaktning personligt. Autismspektradiagnoser, depressioner och ätstörningar är nämligen väldigt vanligt bland flickor och unga kvinnor som söker sig till könsidentitetsutredningarna (liksom internaliserad lesbofobi och misogyni) (Van Der Miesen, Hurley & de Vries 2016). De resonerar att “Jag är jättenöjd med min utredning och behandling, därför är utredningen och behandlingen bra”. 

Vad dessa transidentifierade män missar, precis som män i allmänhet när de möter feminism, är att kritiken nödvändigtvis inte handlar om dem personligen. De missar att detransitionerade kvinnors erfarenheter inte handlar om transidentifierade män.

När feminister kritiserar patriarkatet och dess följder, blir mäns svar “inte jag! Inte alla män!”. När feminister kritiserar transrörelsen, är transidentifierade mäns svar “inte jag! Inte alla transkvinnor!”. 

Transrörelsen är en rörelse fixerad kring män och mäns intressen. Att män saknar förmågan att förstå kvinnors utsatthet, att ta till sig kvinnors erfarenheter och värna om kvinnors intressen är ingen nyhet. Vad som är nytt med transrörelsen är att männen, samtidigt som de är helt oförmögna att ta in kvinnors perspektiv, hävdar sig tillhöra kategorin kvinnor. 

Källor: 

”Äkta trans” och ”låtsastrans” (truscum, transtrenders och detransitionerade)

Det finns några tongivande transidentifierade som avfärdar detransitionerades erfarenheter och kritik mot transrörelsen och som kräver att för att räknas som trans måste du ha könsdysfori och du ska behandlas medicinskt (med hormoner och eventuellt kirurgiska ingrepp). Dessa transidentifierade kallas ibland för “truscum” eller “transmed”, som ett sätt att skilja ut de “riktiga” transpersonerna från de som bara är transtrenders (“låtsastrans”, som har hoppat på tranståget för att det är “inne”). Ett återkommande argument mot detransitionerades erfarenheter och kritik är nämligen att de detransitionerade aldrig var trans “på riktigt”. 

Att avfärda detransitionerade som posörer är, som jag diskuterat tidigare, ett effektivt sätt att avfärda kritiker på. Om en rörelse bara tillåter internkritik, och detransitionerade inte räknas tillhöra rörelsen, ja då behöver inte rörelsen lyssna på detransitionerades historier och kritik. Man behöver inte ens bemöta den. Så, vem är en äkta transperson som får uttala sig om rörelsen? Vet vi det först när personen begravs tillsammans med sin transidentitet? 

Svårigheten när det kommer till en diagnos som bara kan ställas på ett subjektivt sätt är att det är just en subjektiv diagnos. Det i sig behöver inte vara så problematiskt, psykisk ohälsa som depression är också relativt. Men transvården skiljer sig något, eftersom vårdenheten som tar emot patienten med upplevd könsdysfori inte utforskar vad det är som ligger bakom könsdysforin, vilka andra psykiska problem och erfarenheter patienten bär med sig. Detta medför att patienten i princip ställt diagnos på sig själv. Transvården, som den är utformad idag, är inte ämnad att ifrågasätta, den är ämnad att bekräfta. En persons upplevda könsidentitet går framför allt. 

Men, egentligen spelar det inte så stor roll eftersom tanken om “äkta trans” och “låtsastrans” är grundad på en felaktig premiss, nämligen att de detransitionerade aldrig led av könsdysfori. Det finns inget sätt att utröna om någon är trans “på riktigt”, eftersom diagnosen är subjektiv. Då vården inte hjälper patienterna att utforska könsdysforin utan endast bekräftar att patienten har könsdysfori innebär det att alla som upplever (eller hävdar) att de lider av könsdysfori har könsdysfori, och således är trans. Det finns inget sätt för vården att testa eller mäta könsdysfori på annat än patientens självskattning.

Om vi nu köper truscums argument, att bara de med könsdysfori är trans, och bara transidentifierade borde beviljas transvård, så borde truscums välkomna de detransitionerades erfarenheter. Dessa erfarenheter visar ju på allvarliga brister i transvården (en vård man hävdar sig vilja förbättra), att “låtsastrans” behandlas för könsdysfori. Det visar att vården borde utreda könsdysforin grundligare. Detta är något transrörelsens kritiker brukar hålla med om.

”Problemet” med de detransitionerades erfarenheter är dock att en majoritet av dem faktiskt har lidit av och i många fall fortfarande lider av könsdysfori. De har dessutom i många fall följt den väg som erbjuds för transidentifierade av rörelsen och vården idag (social transition, hård lindning (binder) av brösten för att minska bröstvävnaden, könskonträra hormoner, testosteronblockerare (för transidentifierade män), och ibland t om kirurgiska ingrepp som dubbel mastektomi (för transidentifierade kvinnor) eller “bottom surgery”, alltså ett kirurgiskt konstruerat könsorgan (vilket dock är relativt ovanligt)). De är således precis lika mycket trans som truscums. Även om vården på något sätt hade kunnat mäta deras könsdysfori hade de nu detransitionerade alltså tillslut beviljats transvård. Ändå har de valt att detransitionera.

Nu börjar vi nå pudelns kärna. Det är alltså inte att de detransitionerade har beviljats transvård som är problemet här. Nej, transrörelsens avfärdande av detransitionerade har med de detransitionerades ifrågasättanden av transrörelsens propaganda att göra. De detransitionerade har genomgått den vård som transrörelsen förespråkar men de har kommit fram till att behandlingen inte alls löser deras könsdysfori, att behandlingen inte alls är säker, bra och effektiv. Den transvård som rörelsen kämpar för med näbbar och klor får absolut inte ifrågasättas. Den är en sanning.

Att transrörelsen avfärdar detransitionerade har alltså ingenting med detransitionerades äkthet att göra, utan med att de framför kritik mot transrörelsens grundvalar: transvårdens utformning.

I nästa inlägg ska jag utveckla vilka problem det medför när framstående transidentifierade uttalar sig om detransitionerade som posörer, och när de ställer krav på vad man måste göra för att räknas som äkta trans.

Det är inte feministiskt att cementera könsroller

”Flickor har långt hår”, ”hon har en pojkfrisyr”, ”hon beter sig som en pojke”, ”pojkar är coola, flickor är söta”, ”Riktiga män misshandlar inte kvinnor”, ”en riktig kvinna står vid sin mans sida”, ”riktiga kvinnor har kurvor”.

När jag var liten blev jag snabbt varse om att det finns en roll som tilldelats mig som flicka. Det blev jag varse om varje gång jag gjorde något som bröt mot den. När jag klippte av mig håret på huvudet och matchade det med en kjol var förvirringen på gården total. Gänget som mitt gäng brukade tjafsa med pekade på mig och frågade vad jag är för något med tanke på min frisyr. Mitt gäng kontrade med att jag bevisligen är flicka eftersom jag bar kjol. Jag fick mitt kön ifrågasatt och bekräftat med hjälp av stereotyper om vad en flicka är.



Ju äldre jag blev desto mindre fick jag mitt kön ifrågasatt. I puberteten kunde ingen missa att jag var en tjej. Ifrågasättanden formulerades fortfarande som om det handlade om kön men nu blev det uppenbart att det egentligen var min könsroll som ifrågasattes. När någon konstaterade att flickor ska ha långt hår, tiga i församlingen eller raka sina ben handlade förvirringen inte längre om kön utan om könsroller. Trots att min kropp gick stick i stäv med konstaterandet att flickor har långt hår och rakade ben rådde inte längre något tvivel om att jag var en människa av honkön.



Alla har vi växt upp i ett samhälle som marknadsför produkter olika beroende på tilltänkta målgruppens kön. Alla har vi hört påståenden om hur riktiga män respektive kvinnor är. Alla kan vi avgöra vilken del i leksaksbutiken som riktar sig till flickor. Vuxensamhället är inte förvirrat vad gäller kön. Vuxensamhället vet precis vad kön är när de marknadsför könsroller. Barn förvirras av vuxenvärldens onaturliga könskategoriseringar av intressen, personligheter, preferenser och attribut.

Småflickor förstår inte alltid direkt att påståenden i stil med ”flickor är omhändertagande, har klänning och tycker om dockor” är generaliseringar och oftast kvinnohat som handlar om att trycka ner flickor i sin könsroll. Istället kan de tolka sin egen brist på omhändertagande personlighet, sin ovilja till att bära klänning eller leka med dockor som faktiska tecken på att de inte är riktiga flickor.



Könsrollerna är beroende av att kön betraktas som en identitet. Det är ju inte våra fittor som förmår oss att hosta upp extra pengar på en rosa rakhyvel istället för en blå. Det är inte våra äggstockar som får oss att vilja förlänga våra ögonfransar eller skönhetsoperera oss.

Med transideologin är indoktrineringen total men med en twist. Den bryter med gängse uppfattning att människor av honkön har en kvinnoidentitet som suktar efter kvinnoprodukter och ersätter det med ett ”kvinnoidentiteter, oavsett biologiskt kön, suktar efter kvinnoprodukter” och de tänker sig att genusindoktrineringen endast är ett problem om man inte ”fritt får välja” mellan barbie-identitet och gi joe-identitet.



Kvinnokamp har alltid varit svår att föra. Inte nog med att vi måste kämpa emot det uttalade och medvetna kvinnohatet, vi måste dessutom vara vaksamma på den sexism som nästlar sig in i feministiska rum förpackat som olika former av intersektionalitet. Motståndet till kvinnors frigörelse har alltid kommit i olika former. Transideologin är en av de lurigaste moderna formerna då den förhindrar ett bekämpande av genusindoktrineringen genom att låta indoktrineringens uttryck utgöra de nya faktiska definitionerna av de respektive könen. För transaktivisterna innebär inte kvinnors frigörelse en frigörelse från en förtryckt position utan om att få leva ut en roll till fullo oavsett vad man har mellan benen.

I rum som annars brukade bestå av ihärdiga kvinnorättskämpar anses nu kritik mot genusindoktrinering vara en kritik av människors identitet. Transideologin är lurig på så vis att den får fäste i de rum där deras formuleringar tidigare varit ovälkomna. I rum där man tidigare kämpat emot mansrättsaktivisternas påståenden om kvinnohjärnor, om medfödd femininitet och biologiska förklaringar till varför pojkar leker med batman. Transaktivismen skiljer sig inte nämnvärt från dessa mansrättsaktivister förutom att de dessutom erbjuder och uppmuntrar människor att fysiskt transitionera till det kön som bäst matchar den roll de trivs i. Vilket av någon sjuk anledning anses friare, mer progressivt och härligt än att transitionera normbrytande flickor och pojkar till en personlighet mer i enlighet med den könsroll som tillskrivs könet.





Transideologin är lurig eftersom den syftar till att omöjliggöra verklig feministisk kamp genom att omformulera bärande begrepp. Utöver att vilja sudda ut de faktiska människorna som indoktrineringen av kvinnorollen riktas mot och låta kvinnorollen vara den nya definitionen av kvinna så leder till transideologin till att jämställdhet måste förstås på ett helt nytt sätt. En feministisk kamp som utgår ifrån könsroller som könens kategorier måste erkänna ett samhälle där män och kvinnor tjänar lika mycket som jämställt mellan könen även om hälften av alla ”kvinnor” har snopp.





Transideologin är lurig eftersom den fått radikalfeminister att sätta likhetstecken mellan ”att leva som pojke” och att leva i enlighet med sin pojkroll. Dessa bakåtsträvande sexistiska uttalanden brukade vi radikalfeminister benämna som kvinnohat. Genom mantrat ”transkvinnor är kvinnor” får ”krossa patriarkatet” och ”krossa könsrollerna” en ny innebörd. Det är lurigt eftersom det inte finns något sätt att krossa patriarkatet och könsrollerna om man går med på att transkvinnor är kvinnor.



Sexistiska påståenden om kvinnohjärnor hade inte gått hem hos feminister om de kom ifrån de gamla vanliga sexisterna. Nu sväljer de den gamla vanliga sexismen med hull och hår eftersom kvinnor i enlighet med sin kvinnoroll tenderar att alltid vilja ge utrymme till andra och i synnerhet till män. Genom mantrat ”transkvinnor är kvinnor” förmår dessa feminister inte se det solklara patriarkala mönstret där det alltid anses vara syndast om män. Det har alltid varit synd om män när kvinnor för sin kamp. Numera anses män utgöra den mest förtryckta subkategorin av kvinnor. Och dessa mest förtryckta kvinnor kan självfallet inte gå med på att feminismens mål är att krossa den genusindoktrinering som deras identiteter bygger på.





Vi måste lägga den inbillade snällheten på hyllan och fokusera på en kvinnocentrerad feminism vars mål är kvinnors frigörelse. I den frigörelsen ingår att ingen flicka ska få sitt kön ifrågasatt beroende på hur hon väljer att uttrycka sig. I frigörelsen ingår att rakade ben, färgen rosa och barbie inte längre är flickigt/kvinnligt. I frigörelsen ingår att friska flickkroppar aldrig kan vara fel eftersom en flicka kan ha vilket mönster i hjärnan som helst, gilla vilka färger som helst, ha vilken personlighet som helst och drömma om vilken karriär som helst utan att det påverkar hennes kön. Och frigörelsen kräver skärpning. Man gör upp med verkligheten genom att förändra den, inte omformulera den. Sluta låtsas missförstå och sluta för guds skull kalla dig radikalfeminist om du tror att ett erkännande av biologiskt kön är detsamma som att kvinnorollen är biologisk. Faktiskt kvinnokamp måste väga tyngre än feminina mäns sårade känslor över att inte få kategorisera sig som kvinnor. Män har i alla tider gråtit över förlorad femininitet hos kvinnor. Män har alltid brutit ihop av kvinnor som säger nej till att tvångsdefinieras som feminina.

Tankar om kvinnlig pubertet: att transitionera från flicka till kvinna är smärtsamt

Att genomgå pubertet är i sig en transition. Det är en resa från ett barns kropp till en vuxen kropp, från ett psyke till ett annat. Det är inte så konstigt att en majoritet av frågorna i spalten “Kropp & Knopp” i ungdomstidningen Kamratposten handlade om puberteten. Experternas svar var allt som oftast “det är normalt och det går över med puberteten”. Jag undrar hur de svarar nu?

Det gör ont att komma i puberteten. Som flicka blir du medveten om din kropp på ett nytt sätt. Dels ser kroppen plötsligt annorlunda ut, dels ser andra plötsligt på kroppen annorlunda.

Som kvinna sexualiseras du. Det finns så många ursäkter män tar till för att få tillskansa sig unga flickors kroppar. “Hon var mogen för sin ålder” och “hon såg äldre ut”. Nu ska inte det här inlägget handla om pedofila män men det är ingen underdrift att säga att män är snabba med att sexualisera flickor och kvinnor. ”Det är oanständigt hur korta shorts flickor har”, kan det låta under sommarmånaderna, trots att det egentligen är mannens blick som är oanständig. Att slungas in i det där skådespelet som flicka kan vara chockartat och fullständigt ovälkommet.

Som flicka på väg in i den vuxna kvinnokroppen har du ont. Det putar, ömmar och kostar pengar att få bröst. Plötsligt finns där ett blickfång som överarmarna kanske stöter i när du rör dig. Det kan smärta, att röra sig bland folk kan vara som att navigera ett minfält, att sova på mage en utopi. Det är visst meningen att du ska köpa en bysthållare också (Bekväm? Nej, oftast inte).

Mensen. Ett renande blod. Tänkte nog ganska få flickor. Det är oftast inget renande med att få mens. Mens är ett stående skämt och “har du mens eller?” är en förolämpning. Det är något som sägs för att stämpla den unga kvinnan som hysterisk, oregerlig, ologisk, som slav under sin biologi. Välja mensskydd i affären, smussla med bindor och tamponger på väg till toaletten, blöda igenom eller frukta för att blöda igenom hela dagarna, ha ont, må illa, ha huvudvärk, vara irriterad, ha jättejättejätteont, lida av sömnproblem, gaser, kräkas, bli deprimerad, stanna hemma från skolan, inte vilja duscha efter gympan, veta att nu kommer det vara såhär (ett helvete) resten av livet.

Vem hade inte valt en enkel väg ut om den uppenbarat sig där, som en gyllene väg kantad av hejarop, regnbågar och solskenshistorier? Vem är egentligen förvånad över att just unga flickor söker könsidentitetsutredningar? 

Transvården och hotet om att förlora sitt barn: transvården måste innefatta fler behandlingsalternativ

I Svenska Dagbladet fortsätter debatten kring vården av unga med könsdysfori att föras. Nu har ett stort antal föräldrar till transidentifierade ungdomar gett sin bild av vården. Föga förvånande är denna föräldragrupp, under Transammans flagg, inte kritiska till vården och de känner inte igen sig i den bild som målats upp av de oroliga föräldrarna eller Uppdrag granskning.

Transammans-föräldrarna replikerar:

”Att vänta med all vård till 25 års ålder som dessa föräldrar vill, och som vi vet även har föreslagits till Statens medicinsk-etiska råd, skulle tillfoga ungdomar och unga vuxna enorma lidanden, förstörd skolgång och riskerar våra barns liv.”

Transammans-föräldrarna i debattinlägget ”Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Det här visar hur fastlåst tanken och idén om transvård är. För att räknas som vård ska vården utgöras av starka mediciner och kirurgiska ingrepp. Man nämner ingenting om samtalsterapi eller behandling och utredning av andra psykiatriska diagnoser i första hand. Nej, 25 år är för lång väntan, menar man, även om det inte är någon som har hävdat att all vård ska utebli tills dess att patienten är 25 år, bara den vård som lämnar patienten steril och som innebär irreversibla förändringar.

Låt oss vända på det. Vilken ålder är för ung för den vård som förespråkas av transrörelsen, och varför? Om nu uppskjutandet av ingreppen har så allvarliga följder som självmord eller extrem psykisk ohälsa, borde det inte vara så att vi behandlar barnen så fort de eller deras föräldrar söker sig till könsidentitetsutredningarna? Låt oss underhålla tanken.

I Storbritannien finns exempel på barn som hänvisats till könsidentitetsvården när de är 3 år gamla. Är 3 år en lämplig ålder att påbörja en behandling för att få den fysiska kroppen att stämma överens med barnets könskänsla? Eller känns 3 år för extremt, kanske lite väl ungt?

8 år då? Dr Johanna Olson-Kennedy har fått forskningsanslag för att prova att injicera testosteron i barns kroppar från det att de är 8 år. Börjar vi närma oss smärtgränsen? Inte?

Är det vid 14 års ålder som gränsen går, då? Att skära bort en 14-årings bröst var kanske helt rätt gjort av Karolinska Institutet? Någon kanske tycker det är för ungt fortfarande.

I USA opereras livmodern ut på flickor så unga som 16 år, eftersom flickorna ”är” pojkar. I Sverige går åldersgränsen för sterilisering vid 25 år, och då är det inga organ som plockas ut eller skärs bort (kastrering), utan äggledare/sädesledare skärs av eller blockeras. Men i USA kan hysterektomi genomföras när barnet är 16 år. Är det månne en lämplig ålder för att påbörja behandlingen som transrörelsen förespråkar?

Om vi säger att gränsen går vid 16 år, exempelvis, hur länge kan barnet då rimligen ha tänkt igenom beslutet? Sedan hon var 13-14 år, kanske. Då återstår frågan hur mycket en 13-åring förstår av risken för framfall, benskörhet, sterilitet och minskad sexuell tillfredsställelse (om sexuell tillfredsställelse ens är möjlig att uppnå)? 

Om vi säger att gränsen går tidigare än vid 16 år för att påbörja behandlingen av könsdysfori som transrörelsen förespråkar, är det ens möjligt att argumentera för att barnet har kunnat fundera över konsekvenserna av beslutet och vården?
Varför är 25 år för gammalt, men 3, 8, 14 eller 16 år för ungt?

Föräldrarna i debattartikeln skriver vidare: 

”Det är vi som fattar livsavgörande beslut för våra transbarn.”

Transammans-föräldrarna i debattinlägget ”Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Det här är ett problem. Föräldrar har inte möjlighet att ta ett informerat beslut om barnens vård när föräldrarna matas med ensidig information. Informationen från vården ger nämligen föräldrarna valet mellan två vägar framåt: barnets självmord eller den bekräftande vården (medicinering och kirurgiska ingrepp).

Det är nämligen så att risken för att dessa ungdomar och barn ska avsluta sina liv används som ett hot för att få personer dit man vill: för att tysta diskussioner, frågor och kritik, samt för att få hormoner och operationer. Studier visar dock att argumentet är felaktigt. Istället gäller till och med förhöjd risk för psykisk ohälsa och suicidala tankar efter ”könskorrigerande” ingrepp, detta visar exempelvis Dhejne med kollegor i sin studie ”Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden” (2011) som exempelvis Transammans länkar från sin hemsida.

Att studier visar att kirurgiska ingrepp inte löser den psykiska ohälsan hos patientgruppen spelar dessvärre ingen roll när ungdomarna själva, transrörelsen och vården förstärker bilden av transpersonen som ständigt på randen av branten. Föräldrar, närstående och andra som inte läst vetenskapliga studier om ämnet vågar förstås inte chansa. Om en auktoritetsfigur, så som en läkare, säger att barnet riskerar ta sitt liv om vi inte agerar snabbt, tja, då är det inte läge att börja vara kritisk.

När föräldrarna ska fatta besluten åt barnen finns det alltså läkare som förstärker bilden av hur suicidala transungdomar är. Det finns dessutom exempel på läkare som rent av uppmanar sina patienter att hota med just självmord för att få sin vilja igenom, det har nämligen visat sig ha en stark påverkan (få föräldrar vill att deras barn ska dö).

Kan föräldrar som får ett alternativ verkligen välja? Om du får välja mellan att döda ditt barn eller hjälpa ditt barn är inte valet speciellt svårt, eller hur?

Problemet är bara att det ju finns fler än dessa två vägar. Det finns andra vårdmöjligheter än medicinering med oprövade preparat och kirurgiska ingrepp i friska kroppar. Om dessa val aldrig finns med som alternativ, hur ska föräldrarna kunna veta om att det finns alternativ, än mindre kunna välja dem?

Transammans-föräldrarna fortsätter: 

”För de som valt stopphormoner är erfarenheten att ungdomen får betänketid och vila från skräcken av att hamna i målbrottet, vila från mens och vila från ångest.”

Transammans-föräldrarna i debattinlägget ”Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Ja, vem hade inte velat vila från ångest och mens? Alla som upplevt ångest skriver nog under på att den hade varit skön att ”vila” från. Mens, ja, det är det många kvinnor även i vuxen ålder som skulle vilja slippa. Men ångest har ett ursprung och som är bättre att undersöka än att skjuta upp, och mens är en naturlig funktion i en kvinnokropp, ett kvitto på att kroppen fungerar och är hälsosam. Hur smärtsamt det än må vara att ta klivet över tröskeln som ger flickan mens, är det ett kliv kvinnor tar, för sådan är vår biologi. Puberteten gör ont, men det är ett nödvändigt, naturligt ont.

Transammans-föräldrarna avslutar sitt debattinlägg med att motsäga sig själva:

”Vi hoppas att vi tillsammans kan skapa en öppnare värld. En värld där en persons upplevda kön respekteras oavsett hur personens kropp ser ut. Där det är möjligt att leva som pojke med snippa. som flicka med snopp eller som barn med sin alldeles egna kropp.” 

Transammans-föräldrarna i debattinlägget ”Att vänta med all vård skapar stort lidande” i SvD

Det är inte genom att tukta flickors kroppar och kroppsliga funktioner som vi lär dem att alla kroppar får vara som de är. Det är inte genom att döma ut barns kroppar som felaktiga som vi skapar en öppen värld. Slutligen, om nu pojkar kan ha snippor och flickor kan ha snoppar, varför behövs kirurgiska ingrepp som skär bort flickornas snoppar? Varför behövs pubertetsblockerare som hindrar att bröst utvecklas?

Källor: