Våld är förtryck, och förtryck är inte frivilligt

Allt oftare dyker diskussionen om självvalt sexuellt våld – BDSM – upp. Detta är å ena sidan bra, eftersom det ger nya möjligheter att diskutera en fråga som nästan helt försvunnit från dagordningen i och med att andra vågens feminism ersattes av den tredje. Å andra sidan hamnar diskussionen nästan omedelbart i en om sexuell frihet på individliberala (och därmed patriarkala) premisser, och hur en sådan inställning förutsätts vara mer feministisk än en som huvudsakligen består i strukturell kritik.

Det borde vara fullständigt självklart att mäns ”preferens” att utsätta kvinnor för våld i privata sexuella sammanhang är en fortsättning på kvinnors underordning och mäns våld mot kvinnor – ett i feministisk mening strukturellt faktum. Efter 50 Shades har sexualsadism i mycket snabb takt normaliserats och hamnat på var mans repertoar, till den grad att den nu anses passa utmärkt in under regnbågsflaggan. Den liberala mansrörelsen, och den i stort sett analoga manliga nyliberala feminismen, har övertagit viktiga frihetsrörelser och reproducerar nu förtrycket inom dem. Männen – patriarkatet – har återerövrat sexualiteten och den hegemoniska förståelsen av den.

Många sårbara flickor och kvinnor övertygas att tro att sexualiserat våld sker på deras villkor, genom en förment argumentation om att den som är underordnad i själva verket bestämmer över sexualsadismens uttryck. Internaliseringen är därmed total, patriarkatet har återvunnit tolkningen av vad sexuell frihet är, och inympat den i kvinnor som antingen ses som lätta byten eller anses som ”starka nog” att bära sin egen kvinnosak. Ett annat vanligt återkommande argument är att de inblandade faktiskt finner sexuell tillfredsställelse i våldssex – en position där man bekvämt nog kan bortse från individens begränsade frihet i ett förtryckande system, och att sexualitet till stor del bygger på ett samhälles sociala omständigheter – och, liksom övriga beteendemönster i samhället, socialiseras från mycket unga år. Kvinnor som finner njutning i att delta i mäns behov av dominans och våld har, precis som alla andra och på alla andra arenor i samhället, ett inlärt beteende av att vilja tillfredsställa sin förtryckare av rena överlevnadsskäl. Detta är en del av internaliseringen av kvinnoförtryck.

Vid varje påpekande om sakernas förhållande möts det med att kritikerna ägnar sig åt ”kinkshaming”, och argument som att vad människor gör privat är just privat. Men det personliga är politiskt, när strukturen reproduceras i privata sammanhang, och den privata reproduktionen bekräftar den rådande samhällsordningen som därmed cementeras. Att tro att det privata och personliga inte har återverkningar i resten av samhället är naivt och hör i bästa fall hemma inom vulgärlibertarianism. Vidare är argumentet om privat ensak i sig ologiskt. Med ett sådant resonemang är misshandel i nära relationer också en privatsak, om en man vill mörda sin flickvän är det en privatsak, om en kvinna övertygas om att det är i hennes intresse att man mellan föräldrar gör upp om hur länge hon ska stanna hemma med barnen är det en privatsak. Argumentet om privatsak är normalt ett konservativt sådant, och konservatism står i direkt motsättning till progression och frigörelse. Helt plötsligt anammas konservativ logik av ”vänstern”, en vänster som kritiserar högern för samma sak som den själv gör sig skyldig till.

Våld är förtryck, och förtryck är inte frivilligt.

Vad ska man göra då? Till att börja med medge att en vanlig strategi för reproduktion av våld, och i synnerhet sexualiserat sådant, mot kvinnor, är att distribuera helt ofattbara mängder pornografi. Distributionskanalerna är oöverskådliga och tillgängligheten är obetydligt lägre än den till luft. Majoriteten av all porr som framställs innehåller betydande vålds- och dominansinslag, med tydliga kränkningar och dehumanisering. Bruket och missbruket är alltmer omfattande hos framförallt män, som av naturliga skäl är de som sedan reproducerar våldet i dina relationer. Vi brukar populärt benämna detta ”porrskada”, men det är förstås ett betydligt större samhällsproblem än individens eget.

Steg ett är att förstå de patriarkala och kapitalistiska intressena (som även de är i princip analoga) av att upprätthålla rådande förtrycksordning genom produktion och reproduktion av manlig sexuell och ekonomisk dominans. I vardagen kallar vi detta ”google it” eller ”skaffa en analys!”, men upplysning och pedagogik är ofrånkomligen nyckeln till att ändra beteenden. Bara genom att skapa förståelse för sakernas ordning kan individen göra aktiva försök att häva denna ordning. Det är fullt möjligt att omprogrammera en skadlig sexuell socialisering. Tankens kraft är, om inte total, så i varje fall mycket stark. Medvetenhet ger förutsättningar att ifrågasätta de egna valen.

Det finns inga enkla sätt att ordna upp saken, eller någon annan sak för den delen. Kamp är svår, det ligger i sakens natur. Vi måste göra som vi alltid gjort: organisera oss för förändring.

Feminism finns till för flickor och kvinnor

Feministisk kamp handlar om att spädbarn av honkön ska ges och behålla samma rättigheter och möjligheter som människor av hankön. T.ex genom att säkerställa att varje spädbarn av honkön ges samma möjlighet som spädbarn av hankön att i framtiden ägna sig åt och satsa på idrott på rättvisa villkor.

En kamp som går ut på att gynna den mänskliga versionen av dockan till högers framtida möjligheter på flickans bekostnad är inte en feministisk kamp. Endast pojkar har möjligheten att bli transkvinnor.

Bilden kan innehålla: 2 personer

Han är så intresserad av teknik

Jag tycker om att titta på tv-programmen Grand designs och Husdrömmar. I dessa program får tittaren följa ett par (det är oftast ett par, men ibland kan det vara en person också) som har bestämt sig för att bygga sitt drömhus. I en majoritet av programmen, nå detta är en uppskattning, jag har faktiskt inte räknat och jag överlåter med glädje det jobbet åt nån statistikkåt kille som vill syna mina påståenden i sömmarna (jag vet att du finns, hej! och hejdå, du behöver inte höra av dig)… var var jag?

Jo, i en majoritet av programmen är det mannen i det heterosexuella paret som står för visionerna för huset. Kvinnan och den eventuella övriga familjen får bara hänga på (och de säger allt som oftast att de såååå gärna hänger på). Med det här menar jag såklart inte att kvinnor är visionslösa. Nej, men i många av programmen är det egentligen hans husdröm som uppfylls. Hon har kanske en del i huset som hon hoppas få med, som ett speciellt badkar, skilda rum åt barnen eller ett marmorgolv. Han däremot väljer framtida byggmaterial som en experimentell betong som aldrig tidigare prövats i privatbostäder, byggelement som måste lyftas på plats med en speciell kran som han har drömt om att vara nära sedan han var en liten grabb, tekniska finesser i alla rum som han absolut inte diskuterat med sin kvinnliga partner innan (hon är ändå inte intresserad, menar man i programmet) eller så placeras resten av familjen i en liten hydda medan han fnular och filar på deras hus in absurdum tills barnen har spenderat hela sin barndom i den där hyddan.

Det är återkommande männen i dessa husbyggen som får sina drömmar uppfyllda. Det är männen som inte räds att gå över budget med flera miljoner eller flertalet år för att de ska få hålla på med sina hobbys, för att de ska få underhålla sina intressen. Det är nämligen spräckt budget som återkommande blir konsekvensen av dessa mäns utsvävningar och kvinnorna bara står där vid sidan av, nästan med skräckblandad förtjusning – det blir säkert jättefint gubben, hoppas vi har råd att bo i det när det är klart också!

Dessa familjer får såklart göra som de vill, och uppenbarligen gör de det också. Det blir allt som oftast fina hus i slutändan. Men, hur kan man riskera att sätta sin familj i livslång skuld för att man tycker att alla rum i det 300 kvadrat stora huset ska ha diverse uttag och sensorer? Hur kan man med att låta sin familj bo i ett jävla kyffe i 10 år för att man tvunget måste utgå från det krokigaste trädet man bara kan hitta i nån dunge, för att “det är bara sån jag är”? Hur kommer det sig att det är just män som tar dessa beslut åt sina familjer? Jag bara undrar alltså.

I en HBTQ-grupp på facebook

Det här är så talande för transaktivism och liberalfeminism. Istället för att belysa och förändra orättvisa och förtryckande sakförhållanden fokuserar man på att omformulera beskrivningen av den materiella verkligheten för att den ska upplevas mindre förtryckande. Det här är de privilegierades kamp. En kamp som menar att förtrycket i att inte bli språkligt inkluderad i prefererad kategori är att likna vid att bli faktiskt exkluderad i samhället.

Homosexuella har i århundraden kämpat för sin rätt att inte få sin sexualitet ifrågasatt och skammad. Därför blir det extra bisarrt när en transidentifierande kvinna skriver ett inlägg där hon gnäller om att homosexuella män inte vill ligga med henne och kommentarsfältet fylls med en massa “tänk på att det inte är dig det är fel på utan på killarna som går miste om en bra partner” I EN HBTQ-GRUPP. Numera tycks gemene bög vara okej med att få sin sexualitet ifrågasatt, skammad och beskriven som en slags trångsynthet.

Och det sjukaste är ju att det handlar om en heterosexuell kvinna som blir rejected av män. Handen på hjärtat ladies, det är inte så svårt att få ett knull som heterosexuell kvinna och den här bruden hade definitivt inte blivit rejected av män om det inte vore för att hon valt att gå på just homosexuella män. Den här kvinnan hade kunnat knulla med män dagarna i ända men har istället valt att formulera en analys som obönhörligen placerar henne i en förtryckt position varje gång någon inte ljuger om verkligheten såsom de uppfattar den.

Och det är samma strategi som många transidentifierande män kör med. Det finns ingenting som hindrar dem från att faktiskt träffa damer. Men det räcker inte att bara träffa och knulla kvinnor utan kvinnorna finns framför allt till för att bekräfta männens identitet. Därför är det specifikt lesbiska kvinnor som dessa herrar söker.

Nästan hela transkampen bygger på approprierade resonemang. Medan homosexuellas kamp har handlat om rätten att få ingå samkönade relationer så handlar transkampen om att tvinga andra att benämna dem som homosexuella.

Jag hann tyvärr inte ta skärmdump på allt innan TS tog bort tråden. Men hon avslutade med att det är förjävligt att man som transperson inte får känna sig trygg ens i HBTQ-grupper. Att H och B inte känner sig trygga med att få sin sexualitet definierad som trångsynt fetisch tyckte hon inte var ett problem. Den materiella verkligheten, faktiskt förtryck av homosexuella personer kan nämligen inte liknas vid det påstådda förtrycket som att bli rejected av, inte alla män, men homosexuella män innebär.

Och det är precis såhär de gör överallt. “Vi existerar genom språket” så de försöker tvinga oss att kalla prostitution för sexarbete och förtryckande genusattribut i form av klackar blir till powerklackar. De menar att det faktiskt förtrycket, den materiella verkligheten, helt och håller beror på hur vi upplever förtrycket och att det upplöses genom att helt enkelt förmå offer att identifiera sig som icke-offer.

Transaktivism handlar i stort sett bara om att förändra sättet vi kommunicerar och kategoriserar omvärlden. Men inläsningen av omvärlden är knappast ett ställningstagande. Nästan allt påstått transförtryck existerar bara om man utgår ifrån deras premisser och kategoriseringar, annars finns det inte.

Du är inte “icke-binär”, du hatar bara kvinnor

Känner du dig förvirrad av begrepp som ”icke-binär”? Undrar du vad ”könsidentitet” är?

Det är för att det inte existerar. ”Könsidentitet” förklaras som ”det kön man känner sig som”. Om det ska förklaras närmare så beskrivs det med attribut som maskulinitet och femininitet. Detta förklaras som ”spektrum” för kön. ”Icke-binära” är då personer som känner sig varken som Barbie eller G.I. Joe. ”Könsidentitet” sägs vara frånkopplat det biologiska könet. Det är alltså det ”sociala könet” eller det som kallas genus. Genus är en social konstruktion. Genus är inte ett spektrum, utan en hierarki av man över kvinna.

Maskulinitet är det inlärda beteendet att bryta andra människors gränser. Genom våldtäkt skapas maskulinitet. Maskulinitet är fyllt med alla positiva attribut: självsäker, handlingskraftig, dominant, objektiv, bestämd, tuff, subjekt.

Femininitet är avsaknaden av maskulinitet, det invända. Femininitet fylls med negativa attribut: osäker, känslosam, underlägsen, obestämd, objekt. Det feminina finns för det maskulinas skull. Den feminina är omhändertagande, städar upp efter andra, saknar ett jag, finns till som ögongodis och knullhål.

Det finns inga ”cis”-kvinnor eftersom kvinnor inte är Barbie. På samma sätt finns det inga ”icke-binära” för det finns ingen som är binär. Begreppet ”cis” som ska symbolisera Barbie och G.I. Joe skapas för att ”icke-binära” ska ha en grå massa att kontrastera sig mot för att känna sig speciella. Människans ”könsidentitet” skapas inte av inre känslor, utan av vad samhället matar oss med och påtvingar oss.

Kvinnor som kallar sig ”icke-binära” gör det för att själva undanfly att vara gråa ”cis” och att bryta ut ur den påtvingade femininiteten. Vad händer då med systerskapet? Den åsidosätts för individens skull. Kvinnor ges inte valet att identifiera sig ur kvinnoförtryck. Det är ingen som frågar en flicka om hon känner sig feminin när hon påtvingas en BH eller FGM. Tvärtom har hon från födseln fått det inlärt att åtrå det. Om hon själv inte vill, så kan hon heller inte identifiera sig ur det genom att hävda att hon är ”icke-binär”.

”Icke-binär” innebär då att kvinnor inte är kvinnor om de kämpar mot kvinnoförtryck. ”Icke-binär” innebär att kvinna i sig är passivt, och vill man inte vara passiv så är man inte längre kvinna. ”Icke-binär” är att själv ta sig ur buren och lämna alla andra kvinnor kvar. ”Icke-binär” innebär att man besitter privilegiet att inte bli påtvingad femininitet, och samtidigt hävda att det är en individuell egenskap och inte resultatet av kampen som våra förmödrar fört i århundraden. ”Icke-binär” är att spotta på alla bruna och svarta kvinnor och flickor som inte har privilegiet att identifiera sig ur kvinnoförtryck. ”Icke-binär” är att vara så blind att man inte inser att det är kvinnokroppen som förtrycks, och den kommer fortsätta förtryckas oavsett hur man identifierar sig.

Jämställdhet är kvinnohat – Del 1

Svensk feminism, den feminism som genomsyrat populärkulturen i Sverige och andra västerländska länder genom Internet och media, går ut på ”jämställdhet”. Det pratas om ”jämställdhet för kvinnor”, ”jämställdhet för alla kön”. Vi har Jämställdhetsminister och Jämställdhetsmyndigheten. Vad innebär jämställdhet? Vem ska bli jämställd med vem? Är det önskvärt att vara jämställd?

I del ett kommer jag diskutera hur själva grundtanken med jämställdhet är misogynt. I del två kommer jag skriva om ifall det är önskvärt att vara jämställd, och med vem man ska vara jämställd (SPOILER: NEJ NEJ NEJ).

Ordet jämställdhet används flitigt, men innebörden saknas. Är det lagen som är ”ojämställd”? Det är lagligt att sola topless för kvinnor, men hur många kvinnor vågar göra det? Däremot finns det knappt några män som täcker överkroppen när de solar. Feminism likställs med ”jämställdhet” som att det också inbegriper aktivism för män. Papparättsaktivisterna och mansrättsaktivisterna (MRA) gottar sig i detta. De tycker att rättvisa skipats när kvinnor förlorar vårdnaden om sina barn för att de vägrat umgänge med en man som misshandlat dem. I dessa lägen är lagen meningslös, för samhällets strukturer berättar något annat. Det kan aldrig bli jämställt, för det omvända kan aldrig bli norm. Mäns våld mot kvinnor är alltid farligare och dödligare.

Feminism som paketeras i slagord som jämställdhet är inget annat än kvinnohat. Det är tabu med en rörelse för kvinnor och flickor som inte inbegriper män. Så fort man tar upp feminism som exklusivt för kvinnor och flickor ska en kvinna få dåligt samvete och vrida på sig (för att hon är manscentrerad), eller en snubbe häva ur sig nåt i still med #all_lives_matter. Vi feminister är ondskefulla som inte inkluderar män. Vi måste samtidigt slåss mot ALLA förtryck, sägs det. Inte bara det förtryck som funktionsnedsatta, rasifierade, arbetarklass, prostituerade, lesbiska, bisexuella, fysiskt eller psykiskt sjuka kvinnor och flickor bemöter. Nej, det måste specifikt inkludera män, speciellt om de är förtryckta för att de är homo- eller bisexuella, rasifierade, arbetarklass, prostituerade, funktionsnedsatta, fysiskt eller psykiskt sjuka. Feminister ska slåss mot dessa förtryck separat från kvinnokampen. Än värre är det när vita män använder ”jämställdhet” för att rättfärdiga kvinnohat, som att slå kvinnor eller föra in transidentifierade män i kvinnorsport.

Det är förbjudet att centrera kvinnor och flickor i feminismen, så feminism ska definieras som ”jämställdhet mellan alla kön”. Att fokusera en rörelse på kvinnor och flickor är förbjudet – finns det något klarare kvinnohat än det?

Lyssna, kvinnor! En otroligt korkad man har uttalat sig!

Organisationen Fair Play for Women publicerade ett inlägg på instagram där de la upp en bit ur en krönika av Jonathan Liew, “Chief Sports Writer” vid den brittiska tidningen the Independent. Krönikan har titeln “Why the arguments against trans, intersex and DSD athletes are based on prejudice and ignorance” (Hämtad 2019-02-23). Liew menar i sin krönika att vi kvinnor borde lugna ner oss, inse att sport är orättvist och att sport bara är sport!

“You know what? Sport isn’t fair. Never has been. Genetics isn’t fair. Basketball players are blessed with height. Gymnasts are blessed with compact, flexible bodies. Fulham players are blessed with a preternatural ability to give the ball away on the halfway line.”

Jonathan Liew, som inte verkar förstå det här med olika sporter, klasser och grenar…

Om nu sport är av naturen orättvist, varför har vi skapat olika klasser för olika kroppar, åldrar och kön? Om nu sport är så orättvist, varför är det otillåtet att dopa sig?

“But let’s follow this argument all the way through. Let’s say the floodgates do open. Let’s say transgender athletes pour into women’s sport, and let’s say, despite the flimsy and poorly-understood relationship between testosterone and elite performance, they dominate everything they touch. They sweep up Grand Slam tennis titles and cycling world championships. They monopolise the Olympics. They fill our football and cricket and netball teams. Why would that be bad? Really? Imagine the power of a trans child or teenager seeing a trans athlete on the top step of the Olympic podium. In a way, it would be inspiring.”

Jonathan Liew, som bara värdesätter inspirationskällor för män.

Om det nu är så inspirerande för transidentifierade att se andra transidentifierade stå på prispallen, varför ska den inspirationen berövas kvinnor?

“It’s going to require some fresh thinking, and a recognition that what we’re brought up to believe isn’t unquestionable truth. That trans people aren’t hostile invaders on the shore, but our friends and our colleagues and our families. That giving some of society’s most marginalised groups a chance to express their talent doesn’t harm anyone. Because trans women are women. And sport, I’m afraid, is only sport.”

Jonathan Liew, som med lätthet kan säga att transidentifierade män inte utgör något hot eftersom hans herridrott inte är vad som är i skottgluggen.

Om det nu är så oviktigt med idrott, varför måste transidentifierade män nödvändigtvis delta i just damidrotten?

Det är så orättvist att killar inte får tävla mot tjejer

Är det inte lustigt hur de allra flesta karlar ser ner så mycket på kvinnor att de tar det som en skymf att behöva tävla mot tjejer eller att behöva ha tjejer i laget? Alltså jag menar, det var lustigt att det var så. Jag kanske hade otroligt otur under min ungdomstid som gick i en så kallad hockeyklass, men jag tror inte det? Jag tror ändå vi är många kvinnor som ser tillbaka på skoltiden och idrotten och minns hur killarna bara avskydde att behöva visa hänsyn till tjejer på planen. De kanske passade bollen en gång, en jävligt oschysst pass som ingen kille hade kunnat ta emot, och när man som tjej inte förvaltade det passet suckade killen HÖGT och skrek kanske MEN ÅHHH! och sedan fick man inte stöta i bollen mer under hela lektionen. Killarna kunde kräkas ur sig meningar som Nääää varför ska vi behöva ha fem tjejer när andra laget bara får fyra tjejer?! Orättvist, majjen!! (Nä ingen sa “majen” när jag växte upp men jag vill inte hänga ut min gympalärare som iofs var ett jävla svin så egentligen skulle jag kunna använda hans namn, det vore inte mer än rätt, men nu är jag så hyvens att han slipper undan… Slut parentes.)

En riktig man slår inte kvinnor brukar den här typen av karl som ogillar kvinnliga medspelare säga, kanske i samband med att det uppdagats att nån karlslok i vanlig ordning misshandlat sin kvinnliga partner (kanske till döds eller i alla fall till ett sjukhusbesök). Det är ju förstås inte sant, riktiga män slår verkligen kvinnor, och ofta handlar det då om så grov misshandel att kvinnorna måste uppsöka vård.

Okej. Eftersom vi numera lever i lustiga huset, i upp-och-ner-vända världen och i ett patriarkat på syntetiskt östrogen ser situationen annorlunda ut. Nu har vi nämligen plötsligt en situation där en massa karlar vill tävla mot kvinnor och de tillåts också göra detta. Dessa män tycker det är orättvist att de ibland nekas att tävla i damklassen. Inte ens i sporter så som cykling, löpning och tyngdlyftning där muskelmassa och lungkapacitet verkligen har inverkan är det orättvist att dessa transidentifierade män (för det är vilka det handlar om, som vanligt) tävlar mot kvinnor. Inte ens när dessa män börjat sin idrottskarriär i herrklasserna är det orättvist att de plötsligt byter till damklasserna. Inte ens när vi vet att kvinnors testosteronnivå normalt ligger på mellan 0,5-2,4 nmol/l och männen bara behöver ha mindre än 10 nmol/l testosteron under 12 månader för att tävla mot kvinnor, är det orättvist.

De kvinnliga idrottarna däremot blir förolämpade och av med sponsorer om de yttrar någonting om att de gärna vill behålla damklasserna intakta. Men vem bryr sig om några elitidrottande kvinnor, eller hur? Damidrott, det är det väl ändå ingen som vill kolla på? Tjejer vill väl inte hålla på med idrott där de slipper killar som skriker “MEN ÅHHHH”?

Grattis alla gubbtjyvar som klagat på att kvinnors sportande börjat uppta någon minut i sportsändningarna, snart är det bara skäggiga “damer” med penis och pung som är med i inslagen igen!

Källor:

Jag kallas SWERF

Jag kallas SWERF, sex worker exclusionary radical feminist. En gång i tiden däremot, för sisådär 13-14 år sedan, hade jag nog gått under epitetet “allierad”. Då gick jag i gymnasiet och hade upptäckt att en positiv inställning till sex gav mig positiv uppmärksamhet från killar. Jag läste Petra Östergrens bok “Porr, horor och feminister” och trodde mig ha sett ljuset. Östergrens teorier gav mig plåster på såren: det var inte alls fel av min dåvarande kille att vilja kolla på pornografi samtidigt som vi skulle idka samlag. Den där klumpen i magen jag kände inför hans porrbruk: det var moralism och översitteri! Det var nog kanske till och med så att det var min kille som var den bättre feministen av oss. De där tjejerna i filmerna, de ville ju bli penetrerade framför kameran och det var deras fulla rätt att medverka. Det sa Östergren, det sa min pojkvän, och det sa till slut jag också. Men den där klumpen i magen försvann inte.

Jag kallas SWERF, sex worker exclusionary radical feminist. Jag tror nämligen inte på Östergrens teorier längre. Jag kallas moralist, jag kallas översittare. Jag avskyr tydligen “sexarbetare” och jag lyssnar inte. Jo jag kanske lyssnar, men jag lyssnar på fel personer. Kvinnorna som vittnar om att de lyckats överleva prostitution, eller om hur de försöker ta sig ur den, det är ju inte dem jag ska lyssna på. Forskningen jag tar del av är tydligen bedriven av forskare med bias och den är förresten grundad på felaktiga siffror. Trådarna på diverse diskussionsforum där torskar, eller förlåt “sexköpare”, recenserar kvinnor och barn som om de vore köttbitar visar inte den vanlige “sexköparen”. Inte heller sociala medier-konton där personer i prostitution delar med sig av hur torskar tilltalar dem visar den sanna bilden.

De allierade vill att jag ska läsa studier av lobbyorganisationer. De allierade vill att jag ska lyssna på “fackförbund” som organiserar arbetsgivare (hallickar, bordellägare, pornografer) och “arbetstagare” (personer som prostitueras) på samma gång, och som föga förvånande inte driver några som helst fackliga frågor. De allierade vill att jag ska googla och utbilda mig, att jag ska lyssna. De allierade vill att jag ska gå med på att en avsugning i en bil är en helande behandling, att en vuxen mans fråga till en kvinna i prostitution om hon kan spela hans 13-åriga stygga dotter som måste straffknullas som normal, att samtycke kan köpas för pengar och att ekonomisk vinning är anti-kapitalism.

Jag kallas SWERF av dessa torskvurmande allierade och det ger jag blanka fan i, för de ger blanka fan i mig och i alla andra kvinnors rättigheter. Lyssna på klumpen i magen, den finns där av en anledning.